♥ angel 99 procent ♥

Det var ett tag sedan här. Jag ska kompensera detta med ett längre inlägg!

Jag har varit bortrest. Det blev Kroatien i år och det var en mycket annorlunda men den roligaste och mest händelserika semestern jag haft! Eller ja, semester vet jag inte om jag kan kalla det. Det som skulle bli 12 dagars sol och bad, blev till typ 4dagar på stranden. Vi hann med sight-seeing och andra oplanerade händelser. Umag var underbart, det gick att kommunicera med människorna, staden var alldeles lagom stor och helt fantastiskt mysig! Dessutom blev det vår första familjesemester ever! Hela familjen var med; mormor, morfar, mamma, pappa, mina syskon och deras respektive. Även mormors syster från Sopot hakade på. Resan innebar inte bara sol och bad, utan även en del stress, kaos och oväntade problem....

Det började med att vi skulle flyga den 1juli. Krister och jag hade åkt till flygplatsen och när vi skulle checka in vårt bagage sa personalen att det inte finns plats för oss på planet. Huh? Första förklaringen var att Lufthansa sålt fler biljetter än det fanns platser ombord. Efter strul och stress, bokar vi om resan till dagen därpå. Redan där försvinner 1 dag av vår semester! Förklaring nummer 2 till situationen blir att ett tekniskt fel uppstått på vårt plan, så Lufthansa kom med ett mindre plan. 9st personer blev drabbade på samma sätt som jag och Krister. De kompenserade oss med taxi T/R hem samt övernattning på hotell. Vi valde konstigt nog, att spendera den natten på "dorms"....

Dagen därpå gick allt som planerat. Vi mellanlandade i Munchen, för att sedan ta flyget till Trieste i Italien. Därifrån skulle vi bila en bit i Italien, sedan längs Slovenien kust för att komma till Umag. Detta tog ung. 1h. Här står Krister på Munchens flygplats, där de serverar gratis kaffe och te till alla resenärer. Mycket bra idé tycker jag!

















Sedan började ett oförglömligt äventyr. Mamma, pappa, Dida och jag hade tänkt att åka till Pinzolo i Italien för att lämna av Dida på ett läger. Detta skulle vi hinna inom 1dag. Efter 8h resande, när vi är 150km från vårt mål går hyrbilen, en Chrysler PT Cruiser sönder. Elektroniken slås av, vi står mitt i en serpentinväg - 50m framför en bilolycka. Mitt i bergen, där inte ens djävulen satt sin fot. Mamma, min syster och jag försöker hjälpa till de skadade i bilolyckan och när polisen anländer försöker pappa kommunicera med en italiensk polis (som inte talar engelska!) om de kan hjälpa oss att ringa Europcar och förklara situationen.



Efter att polisen spärrat av området, gjort sina mätningar, dirigerat om trafiken och ambulansen tagit de skadade, hjälper de oss att ringa Europcar - världens sämsta biluthyrningsfirma, iallafall i Italien! De pratar inte engelska och till vår stora förvåning säger de att de inte har någon annan bil att ge oss förrän på måndag (detta var en fredag) trots att det står att de har "24h road assistance" i kontraktet. Det enda de kan göra är att skicka en bärgningsbil till oss. Vi tycker självklart att detta låter som ett stort skämt, men konstigt nog är det ingen av oss som skrattar...

Bärgningsbilen kommer 2h senare, en vettskrämd italienare som självklart inte pratar engelska (suprise!) kommer till vår undsättning. Vi tror att han jobbar för Europcar, så mamma försöker skälla ut honom men han förstår ju fortfarande ingenting på engelska. Han ringer från sin mobiltelefon, och ger mig luren. Jag tror att det är Europcar som jag pratar med. En kvinna säger: "my husband drive car to Vicenza, you take train to Verona" och vi inser att det är hans fru som försöker hjälpa oss (och sin stackars man!) med bruten engelska.

Vi tar erbjudandet, för det är ju bättre än att stanna på en avlägsen plats uppe i bergen utan bil. Vi hoppar in i bilen, han vinschar upp oss på flaket och vi rullar därifrån - i motsatt riktning än vårt mål! Min pappa som precis haft en predikan om hur mobiltelefoner bara innebär stress och är en onödig pryl, börjar långsamt ändra åsikt. Hans mobil ligger kvar i Umag, och mamma som är den enda som har mobiltelefonen med sig - börjar få ett nervöst sammanbrott för att "pinnarna börjar ta slut" (batterinivån).


Under färden till Vicenza hamnar vi i en storm. Blixten slår ner runtomkring oss, hagel stora som golfbollar piskar mot bilen och min pappa tror att vindrutan kommer att krossas när som helst. Som grädde på moset ösregnar det samtidigt som i en biltvätt! Under den horrorliknande färden har vi arbetat fram en plan. Bärgningsbilen, som är den ENDA (!) bilen som kör på motorvägen (alla andra bilar stannat till vid sidan), kör oss till tågstationen i Vicenza. Där försöker jag återigen kommunicera med vår italienska räddare för att få ett dokument på att vi lämnat bilen i hans händer. Vi hinner precis skrapa ihop pengar till en tågbiljett till Verona, bara 3minuter innan kassorna stänger.

Ingen av oss hade planerat för en utdragen resa, så pengarna började ta slut. Jag hade inte ens tagit med mig ett öre, för vi skulle "bara" fram och tillbaka till Italien för att lämna av syrran i Pinzolo.

Tåget tar oss till slutstationen i Verona, där vi kastar oss in i första bästa taxibil och for mot Veronas flygplats bara 15min därifrån. Detta kostar oss 22 euro, som i stort sett var de sista kontanterna vi hade. Eftersom Europcar sa att de inte hade några bilar tillgängliga förrän på måndag, var planen att hyra en helt ny bil från Hertz eller Avis på Veronas flygplats. Mamma hade SMS-at med syrrans kille (Laris) under bilfärden på bärgningsbilen och vi visste att de stängde kl.23. Vi kom fram till biluthyrningen kl.22, snacka om flyt!

Väl inne på terminalen överraskas vi av att även Europcar har ett näste där! Där sitter en mycket vänlig italiensk kvinna som pratar engelska (äntligen!). Hon är så snäll och hjälpsam och tillsammans löser vi situationen, och 1h senare åker vi därifrån med en Fiat Qubo som de sa att: "vi inte har förrän på måndag". Vi är i Pinzolo kl. 03:30, övernattar och åker äntligen tillbaks mot Umag (läs: stranden!) dagen därpå. End of story!








I Umag märker pappset att mamma köpt ett par skor med döskallar på (mamma såg inte mönstret när hon köpte dem!), och de vägrar han att använda. Morfar som ärver dem blir dock överlycklig för döskalle-dojjorna! Pappset har nu inga bekväma skor att gå i, så han köper ett par "badskor" på stranden istället.

Vissa saker förblev som de var, andra har förändrats.
En del av oss har bytt vänner, förhållanden har tagit slut, man har garvat åt saker, gjort bort sig, skrivit brev till Dean, klagat på vissa Departments, fått ränta för försenad skolavgit, det har gått upp och ner. Man har fått mer "skinn på näsan", man har sagt ifrån, man har ansträngt sig ännu mer än i fjol. Vissa har blivit mer "laid back", kört sitt eget race, slutat tävla mot andra och titta upp deras indexnummer. Andra har visat fortsatt intresse för hur det går för andra. Same old, same old.

Detta skolår har varit mycket roligare än första, det tycker jag i alla fall. Det har varit roligare ämnen, lugnare tempo, mer egen tid för plugg istället för att springa fram och tillbaka Biomedicum på obligatoriska lektioner som ändå inte gav något (eftersom jag föredrar att plugga själv!). Men från förra året saknar till de konstiga övningarna i idrotten, förvirrade och ivriga studenter, festglada ettor, stressen och nervositeten inför proven, utforskar sinnet och det eviga dramat - något som lugnat ner sig i år.
Ska jag verkligen våga tro på att vi mognat?? Kanske litegrann iallafall...?!

Nya ettor har kommit och i början hörde man lite här och var: "åh, va jobbigt med ettor", "jäkla plugghästar" eller "nu kommer de och tror sig vara något!". Men jag har ett erkännande att göra: mig har de inspirerat! Förutom studierna - så har hunnit med fler aktiviteter på ett år än vad vi hunnit med på 2år, det verkar ha bättre sammanhållning i klassen och på de få incidenter jag sett, vågar jag basera att de håller varandra om ryggen. Dessutom får man inte heller glömma att vi också har varit ettor, lika borttappade och ivriga i början...

Här kommer en söt video som en tjej i ettan gjort. Jag tycker det är en fantastisk idé och framförallt ett underbart minne. För det minnet jag har från ettan är väldigt vagt, och av de foton som tagits så är det mest patetiska fyllebilder...
Eftersom den här videon finns på Youtube, vågar jag "sno" den och låta er inspireras!

Det verkar som många ska ut ikväll. Det är så roligt att festa när de flesta man känner är ute på en och samma klubb. Krister hakade på Cecilia och hennes bror Markus, de skulle till någon pub. Ett tag lät det frestande att haka på ikväll, men när jag knappt har ork att plugga - hur ska jag då festa??! Materialet vi ska kunna tills på måndag är från 7st föreläsningar och 10st seminarier. Det är kanske inte så mycket men man måste ändå gå igenom det. Jag har gått igenom 2st föreläsningar hittills, och känner mig lite panikslagen. Nu måste jag lägga in gasen i botten för att hinna med allt. Ångesten sprider sig i rummet, varför blir det alltid så?

Efter att ha spenderat hela dagen genom att göra...ingenting, kände jag för att plugga nu på kvällen. Jag hade i och för sig lagat fisk med klyftpotatis, stekta grönsaker och en god ananas-smoothie. Hur som helst, nu när det blivit lung och ro, tyst både i korridoren och i mitt rum, insåg jag att jag fungerar ganska bra när jag är i mitt egna sällskap. Ingen eller inget som frestar eller stör omkring, och då går äntligen plugget bra. Fast egentligen är jag ganska social, så jag undrar hur länge jag skulle orka leva med endast min skugga som sällskap?

Nu ska jag gå igenom en till lecture. Efter det blir det "movie-time" för mig och Zarreen i väntar på att Krister kommer hem. Det är ju trots allt en fredag idag....

Det finns fler sådana som mig; de som kämpade under första året och de som rullade tummarna i år. Jag pratade t.ex. med min klasskamrat som kände likadant. Det är alltid skönt att veta att det finns fler som en själv, att folk är samma båt som man själv sitter i. Men jag ska av den här båten till nästa år, och sätta mig i den andra båren istället - den som jag var i första året. För oavsett hur det går resultatmässigt, vill jag gärna ge allt!! Eller åtminstone nästan allt.
 
Idag insåg jag också att en "satsning på vad man ska klara innan sommarlovet", skulle ha varit bra att göra. En bra satsning i år skulle ha varit att strunta i Biochemin, och plugga Physiology istället - speciellt när godkänt gränsen råkade ligga på 50%. Jag menar, det skulle ju inte varit så svårt att nå dit...

Men nu gjorde som jag gjorde, och det blev ingen "satsning" direkt. Jag försökte göra mitt bästa ändå och roligt nog räckte det nästan till 50% i alla ämnen, utom Physiologin där resultatet var "ett slag under bältet". Jag glädjer mig åt min systers resultat mer - hon klarade Anatomin och alla de andra ämnena under första året. Måste vara skönt att ha en pluggfri somma. Grattis, grattis- jag är så stolt över dig!!

Nu ska jag sätta mig och plugga Medical Biology. Känns så jävla patetiskt dock, att först vilja ge allt och sedan börja plugga vid kl. 16 på eftermiddagen.
Ibland gillar jag verkligen inte hur jag gör saker och ting....

Okej, det är sent. Ska hoppa i säng snart.
Kom precis tillbaka från att ha "prepping a friend for oral part" imorgon i Anatomin. Jag insåg att det är så himla roligt med anatomi nu i efterhand när stressen att klara den har lagt sig och saker och ting har mognat i lugn och ro. Tycker alltid det är så i skolan; att medan man har ämnena i skolan så är de inte jätteroliga direkt, men efteråt är det roligt att läsa och förstå vad som egentligen har stått i böckerna under hela tidenman gått kursen.....

Det är också roligt att inse hur mycket man lärt sig. Man tror att allt det man har lärt sig - har man glömt bort, men om man har lärt sig saker en gång väldigt bra så ligger de kodade i hjärnan någonstans. Det är mycket lättare att ta fram informationen igen (något man en gång kunnat) - än att lära sig från början.

Idag lagade vi kycklinggryta tillsammans med Zarreen, Cecilia och hennes bror Markus som är här på besök. Vi hann till och med baka en jordgubbstårta och äta upp den direkt efteråt - till efterrätt.  Imorgon ska jag sätta igång med Medical Biology - inför den sista tentan för den här terminen! Tror dock att jag underskattat ämnet, fast det var väl ingen nyhet för det är lite av min grej -  det gör jag nästan med alla ämnen. Skärpning, skärpning! Hur som helst, imorn ska det pluggas! På eftermiddagen planerar vi en utflykt till Galeria Baltycka och sedan ev. bio.

Japp, livet ler mot oss och vi - vi ler bara tillbaka.

Vi ska alla springa ett lopp på 10km.
Alla är vi olika; korta och långa, araber, iranier och svenskar, de finns de med en hejjaklack (stöd från familjen) och de som är helt ensamma. Vissa har fler vita muskler (explosiva), andra har fler röda muskler (för uthållighet). Vissa av oss rivstartade, andra har ett högt tempo genom hela sträckan. En grupp tänker "jag vill ta mig från start till mål" och en annan promenerar igenom sträckan. Det är också tillåtet.

Vissa av oss tar tillskott av olika slag, andra använder sig av "doping". Vissa förbränner energi snabbt, andra är mer energisnåla och orkar mer. En del av oss har bestämt sig för att tävla och komma först i mål, medan andra antingen kör "sitt eget race" eller har ytterligare ett annat mål - att överhuvudtaget ta sig igenom hela sträckan. Det finns de som önskar sina rivaler något dåligt, och de som tar tag i deras hand och försöker få upp tempot. Vissa kippar efter luft, men fortsätter göra sitt bästa. Andra klagar över det minsta skavsår på foten....

Hjärnan psykar en. Musklerna värker. Men vi fortsätter att springa. Sträckan är inte slut än.
Vi tänker ´Skärpning! Jag kan, jag vill, jag ska!" eller "Nu är det bara X km kvar...". Alla har vi olika tankesätt.

Vi gillar det vi gör. Ingen har ju tvingat oss att springa det här loppet. Vi anmälde oss frivilligt och vi ska slutföra loppet. En del kommer ha ett fantastiskt resultat, andra kommer slå sina personliga rekord. Vissa kommer se loppet som ett äventyr i sig. När loppet är över väntar ett pris - en belöning för prestationen.

Jag gillar det jag gör.
Jag gillar att jag har hittat till mitt sätt - min stig.
Och jag gillar mitt tempo.

Alla ska vi ju ta oss igenom sträckan.
Lyckligtvis nog, är just det  - det enda som kopplar oss samman.
Allt annat är bara....ett lopp.

8 dagar kvar tills vi slutar andra året. Känns fantastiskt! Jag räknar ner dagarna väldigt desperat, men jag kan bara inte låta bli. Igår var jag på bio och såg "The Proposal", en riktigt söt och fin kärleksfilm. En sådan där som man blir kär i, ni vet. Eller äsch, ni kanske inte alls vet - det kanske bara är jag som blir det. Hur som helst, gå och se den!

Physion är massiv. Om man skulle ha pluggat igenom allt material under årets gång, så skulle det inte vara något problem att sätta Final. Men jag vet inte vad jag pysslat med under årets gång, så nu får jag skylla mig själv. Jag tycker sommarlovet är en fantastisk möjlighet att plugga på det man missat under året. Det är varmt och skönt, och man kan utan stress och press läsa i sitt eget tempo, läsa och förstå. För jag har nog läst något under årets gång också, men det har mest varit "stress-läsning" och ingenting har fastnat då. Helt annorlunda är det nu, när jag trycker på "nastepny slajd" (next slide) och saker och ting börjar "make sense". Allt kommer sitta 100% efter sommaren, for sure!

Nu ska jag klicka vidare på "nastepny slajd". Imorgon ska jag göra det bästa av situationen mellan kl. 14-17, då vi skriver Final Exam i Physiology. Det tråkiga är att man inte får lämna salen, fastän man blir klar tidigare...

Jag är besviken på mig själv.

Det blev jag efter att jag kom på hur dåligt jag pluggat i år, samtidigt som ett stort ångest moln svepte över mig. Om jag säger att jag pluggar 2h/dag i snitt, så överdriver jag verkligen inte! Mitt seriösa plugg i år har varit inför Neuroscience och Immunologin & Parasitologin, till de två sistanämnda pluggade jag hela 2 dagar.
Det är just dessa dagar som får statistiken att se bra ut.

Men resterande dagar då, vad gjorde jag då? Jag försökte förklara den stora skillnaden; jag har ju sovit? ätit? bloggat? kollat Facebook?, men vadå kan det där verkligen ta så mycket tid? Vad faen kan jag ha gjort mer??! Jag blev orolig, för vart försvann alla dessa dagar och timmar. Jag har ju definitivt inte spenderat de på plugg, som jag egentligen bör ha gjort, men vad har jag lagt de på då? Kan inte förstå denna enkla ekvation.

Det slog mig också att det finns de studenter som pluggar 8h/dag under HELA skolåret, alltså hela 4gånger mer än vad jag gör. HUR FAEN GÖR MAN DET??! Jag har en rädsla kvar från förra året, där jag kämpade uppförsbacke och väntade på nerförsbacken som aldrig kom. I år vände jag 180 grader; jag "sket" i allt mer eller mindre, jag kämpade inte, jag ansträngde mig inte, jag tog dagen som den kom. Men det är också fel det.

Fast jag är ändå bättre än Krister som kanske pluggar 20min/dag i snitt. Men detta måste ändras till nästa år, jag måste hitta en balans i plugget. Jag kom hit för att plugga, för att lära mig. Inte för att hålla på med andra grejer vid sidan om. Ibland har jag till och med funderat om jag kanske inte gillar plugga, eftersom jag spenderar så lite tid på det, men nej, jag gillar pluggandet. Jag har bara svårt att STRUNTA i allt omkring och bara sätta mig på de 5 bokstäverna och sitta där tills jag fått sittsår i baken!!

Förra året var valet lätt.
Jag skulle klara Histologin och den praktiska delen i Anatomi före sommarlovet. Den teoretiska delen i Anatomi ville jag lämna kvar tills senare, eftersom den gick lite upp och ner under året och jag tyckte mig inte förstå anatomin. Jag ville förstå, jag ville kunna, jag ville lära mig i lugn och ro. Utan stress. Och sommaren blev ett underbart tillfälle för detta!!

Men i år blev det helt annorlunda. Inga ämnen i år har varit så där riktigt oförståeliga. Inget av ämnena i år är svårare eller lättare, därför har det varit svårt att veta hur man vill göra. Valet i år var inte lika lätt som i fjol.

Jag gjorde inte något val, för jag visste inte vad jag skulle välja.
Jag bestämde mig för att plugga alla ämnen, även om jag insåg att det kunde innebära att jag inte klarar något innan sommarlovet. Jag gjorde min "satsning" och jag fortsätter i samma riktning. Varje måndag har vi en Exam. Så oavsett om man klarar sig eller inte, så är det alltid ytterligare ett ämne som väntar bakom hörnet. "Fejlar" man så kan man välja att vara förstörd över det, eller så kan man välja att kämpa vidare för nästa prov är ju kommande måndag. Jag väljer det sistnämnda.

Allra skönast är ju att klara sig, men då måste man ha förstått och hängt med under året. Då är det uppenbart att man klarar sig. Och för min egen del så förstår jag inte varför det alltid tar ett helt år, innan jag förstår HUR jag ska plugga ämnena vi just läst klart. Så ja, jag uppskattar verkligen sommarlovet. Oavsett om det innebär sol, BBQ, familj och vänner, aktiviteter och lov eller att äntligen få plugga på det sätt man utarbetat under ett år.

Nu har vi 2st Exams kvar. Det får gå som det går.
Det är inte mycket man kan göra, förutom att försöka göra sitt bästa på ett ärligt sätt.
2 veckor är kvar nu och sedan väntar ett underbart och efterlängtat sommarlov. Sayonara!

Tack allihop som var med och förgyllde min dag!
Utan Er skulle det inte ens ha varit hälften så roligt!!




Idag har vi Slutexamen i Biophysics, vi får väl se hur det går. Till skillnad från gymnasiefysiken, måste man inte bara göra uträkningar (det gillar jag!), men också tänka fysiskt (det gillar jag inte!). Man ska kunna alla formler innantill, och helst klara av att lösa alla frågor på 1h. Ikväll blir det spinning, ska försöka utnyttja mitt kort maximalt då det går ut om 3dagar. Kommer inte heller förnya det nu innan sommarlovet, så jag får väl börja promenera eller jogga. Finns det någon som är intresserad av att kontinuerligt hålla mig sällskap, och samtidigt förbättra sin hälsa?!

Sådär, sluttjatat.

Nu är det 16 dagar kvar i skolan, och vi har 3st Finals kvar.
Min syster lämnade Gdansk igår. Och imorgon kommer min älskade mamma! ♥

Efter att ha sett alla avsnitt i Greys Anatomy, Dr.House, Heroes och Life har vi börjat kolla på en ny serie: Dexter! Och efter att ha spenderat 9 månaders sittandes på rumpan i mitt rum, och ätit massa gottesaker bestämde jag mig för att komma ut och röra mig lite! Men jag tänker inte lägga ner gottesakerna!! Jag trivs på gymmet som fisken i vattnet, det känns helt underbart och det är numera som mitt andra hem. Jag trodde aldrig att jag skulle orka komma tillbaka till "idrotten", men nu är jag där och ska fortsätta även nästa år. Där finns också "ögongodis", vilket piffar upp den gråa och trista dagen. Det behöver man verkligen! Tro mig.

Jacuzzi och bastu finns också om man vill relaxa, komma bort lite, andas ut. Väldigt skönt att dra dit när man känner att stressen tar ett stryptag om halsen. Igår fick jag mig ett rejält skratt när jag och Sara satt i jacuzzin och en stor snopp bara kom dinglades framför oss. Män där har nämligen en tendens att bada och basta näck. Jag känner mig bara ambitiös, som pluggar lite anatomi utöver skolan...

 Biochemin gick helt OK, jag är nöjd. Förövrigt så orkar jag inte bry mig om skolan just nu, allt jag kan tänka på är soooooooooooooooooooommarlov!

Sometimes we are held back by very small differences in grades, and sometimes its a matter of pure luck whether you pass or the person beside you passes. They might be better at a certain topic that comes on the test, while you're better at other topics, and it is just luck that the topic they knew was on that test.

The more difficult the road, the more we appreciate our chances, and the less we take it for granted, the stronger we become. For those who the road had little rocks and stones, when they get to their final careers, they easily fall under the pressure, because when you're a doctor you have to carry a lot of baggage, and if you never built up those muscles to handle pressure, unexpected changes, results, you end up falling under all of it.

Its like the difference between a marathon runner and a wrestler. The marathon runner spends all his time running, on normal ground, always the same heart beat for long periods of time, he's only built up endurance to do the same work for a long period of time. His body build is skinny, lanky, not much muscle tone, not very strong, and his heart is only able to work at two different rates, and changes that are too quick tire him out.

The wrestler, on the other hand is muscular and toned. He can't run for such long periods of time without getting tired, but he's done weight, training, cardio, aerobics. He is strong and can easily handle quick changes in heartbeat required by many sports, and change from running to jogging to sprinting to walking without getting tired. His heart is trained to handle anything.

Now when the time comes for you to finally succeed at your dreams, get where you wanted to go, which one would you rather be? Who do you think appreciates getting there more?

Vad ska jag skriva...?

Jag tänker bara på att jag vill ha sommarlov NU och va faen tog solen vägen? Men det kanske ändå är bättre om solen inte lyser, för då koncentrerar man sig lättare på studierna. Biofysiken är nog det mest segaste ämnet vi har i år, jag har inte ens kommit igenom en lecture idag. Men det kanske också inkluderat, andra skäl.

Fastän jag fyller år om 2 dagar, firade jag det igår istället. Kändes som en bra dag att fira på. Vi gick på restaurang Kreska med tjejerna och Krister. Vi fick lite sällskap från andra håll, vilket var mycket trevligt. Jag fick blommor och massa presenter, men sällskapet var verkligen det bästa!! Jag har äntligen hittat de jag gillar att umgås med, de som gillar mig och fastän vi är så olika fungerar det bättre än jag kunde ana.
Tack för att ni finns, Brudar!

För vissa innebar gårdagens nationaldagsfirande kanske inlagd sill, stekt strömming, smörgåstårta tillsammans med vänner och bekanta, medan andra firade på annat vis:

Tiden går och jag "lever". Än sålänge iallafall! Dagarna är välbalanserade och jag gillar verkligen känslan att inte behöva gå till skolan. Att plugga själv hemma är mycket mer "min grej", än att gå till en lektion och lyssna på när en lärare läser av slajdsen, som jag ändå kommer behöva gå igenom senare....totalt meningslöst!

Plugget går som det går och jag gör det jag gör.
Igår kände jag hur roligt det är att plugga, hur mysigt det var att sätta sig i sängen under en varm filt, öppna balkongen, andas in frisk luft och med en kopp thé vid sidan av sängen, läsa och förstå. Het underbart!

Förr eller senare klarar man ju ämnena, och är det inte nu innan sommaren - ja då är det efter sommaren. Det är ju inte hela välden! Till skillnad från förra året känner jag inte panik över Finals. Förra året var allt bara svart i mitt huvud och när jag blundade såg jag en massa stjärnor, frågetecken, utropstecken och alla andra mystiska saker.
Det såg ut ungefär såhär: !"#¤%&/()=?

I år är det mer såhär: ^_^
Hoppas ni fattar.

Jaha, tråkig som det är just nu med allt plugg, regn och ingenting att se fram emot, fick vi för oss att pigga upp vardagen litegrann. Efter att ha beställt pizza, stack vi till Grycan (polsk glasskedja) och därefter till en sexshop i Gamla Stan. Det är alltid lika kul att gå dit ett litet gäng och speciellt med tjejerna som redan är lite sjukt galna.

Vi tittade på snoppar, många konstiga och roliga snoppar. Det fanns snoppar i alla fäger och former, vissa var helt orealistiska medan andra såg och kändes äkta. Det fanns kines-snoppar och afrikan-snoppar, det fanns underliv  och anusar. Vi hittade till och med så konstiga saker som ett underliv med hår på (!), en knytnäve och ett par fötter för de som gillar har fot-fetish! Sedan fanns det massor av fina underkläder, utklädnader, party-grejer inspirerade av sex, strumpbyxor, handbojor, sexiga stilettklackar, glidmedel, tvålar  - you name it!

I Sverige brukar det alltid finnas en utställning på produkterna, så jag tänkte att det skulle finnas en likaväl i Polen. Så jag frågade damen som jobbade där, på polska: "Har ni en utställning...?" och hon bara tittade på mig, skrattade och sa att hon kan öppna paketet om det är något vi vill testa. En av mina kompisar ville veta om det fanns ett provrum (haha!), men det vågade jag inte fråga om på polska.

Många tycker att sex är privat, precis som andra kroppsliga funktioner som att fisa, kissa och bajsa. Men alla dessa är egentligen helt naturliga processer. Varför ska det vara OK med spädbarn som kissar och bajsar men inte för vuxna människor eller äldre? Visst, jag gillar inte att folk fiser på allmäna platser och älskar inte lukten av bajs heller, men kom igen - det är en naturlig process som gör att bajs stinker!

Sex är naturligt. Man kanske inte bör pippa runt i buskarna, och skrämma iväg förbi gående tanter, eller gapa ut sina privata sexdetaljer på ett café, men skämmas bör man inte! Alla vet att sex är en del av vardagen, en del av livet. Utan sex skulle vi inte kunna fortplansta oss, utan sex skulle livet stanna.

Sex förbättrar hälsan, minskar problem med lederna och musklerna, förbättrar pulsen, blodflödet och hudens kapillärer. Under sex tränas musklerna, vilket ökar ens lungkapacitet. Sex kan också hjälpa mot häftigt humör och depressioner. Ett bra sexliv förbättrar inte bara utseendet, det bränner också kalorier och håller en frisk och fräsch. Vid ett samlag accelereras också blodsystemet och kroppens metabolism, vilket håller oss lugna i både kropp och själ.

Nog snackat om sex för den här gången.
Tema för nästa party blir definitivt: sex!
Eller vad säger ni tjejer?! Hehe...

Om jag skulle få chansen att börja om Biochemistry-kursen skulle jag ha gjort såhär:

- Pluggat Neuroscience och tagit en "sick-note" för Biokemin som låg iklämm däremellan
- Eller ta "sick-note" för en annan Biochem deltanta som innehöll endast 5 lectures
- Gjort Biochemi-quizzen i början av ett seminar, få närvaro och smita hem under rasten
- På labbarna skulle jag ha haft labb-pappret framför mig och skrivet det rätt av på quizzen
- Till Biochem Additional skulle jag ha pluggat när alla andra lektioner tagit slut
- Skulle det ändå hänga att jag hade haft letkioner då så skulle jag ändrat om lite i schemat
- Eftersom Final Exam börjar närma sig, skulle pluggandet inför Additional bara hjälpt mig
- Sedan skulle jag ha struntar i att plugga till Test 5, men istället försökt "maxa" Additonal
- På proven skulle jag sitta bakom någon "duktig" elev och snegla på denne snett framför
- Mitt snitt skulle ha stigit avsevärt...


Skulle jag verkligen göra allt detta bara för att klara samma kurs som vi alla kommer klara till slut. Är det verkligen värt att lägga ner så mycket tid, kraft och energi för att fundera ut hur man lättast tar sig igenom en kurs? Vem sa att MedSchool skulle var lätt?

Vissa elever här, de som fifflar och slingrar sig igenom kurserna, tror tydligen att MedSchool ska vara lätt. De kämpar ingenting, utan underlättar istället hela tiden för sig själva. De är bekväma och lata. De accepterar fusk, oavsett om det gäller en hel Parasitologi-kurs, några Immunologi-quizz, en Biochemi labb, att snegla på grannen på Psychologi, att lägga in formler på miniräknaren i Kemin eller att ta "falska sicknotes". Allt det där räknar jag som FUSK!

Fastän det är frestande med fusk, fastän MedSchool blir lättare och mer bekvämt, fastän man anses vara en "duktigare elev", eftersom man får bra resultat eller klarar sig snabbare så är det något som jag försöker hålla mig långt bort ifrån. Och långt bort ifrån de människor som accepterar det. Och det är säkert 80% av vår klass det!

Jag struntar i om jag kommer anses vara en bättre student eftersom jag, genom fusk, får bättre resultat eller klarar mig snabbare. Jag struntar i om det är lättare att snegla på någon och få mer procent eller klara något snabbare, även om det är en skikurs som Parasitologi eller Psychologi. Rätt är rätt, det finns inga undantag.

Fortsätt fuska ni som känner att det är OK! Jag har bestämt mig för att ha ett rent samvete, ett rent inre. Jag ska ta mig igenom MedSchool med egna krafter, ta ansvar för mitt beteende och förlita mig på den kunskap som jag kommer att införskaffa mig under utbildningens gång.

Jag ska gå igenom allt som krävs, för att uppnå det jag vill ha.
Oavsett om det tar mig 6år eller 10år, så ska jag göra det med ett rent samvete.
Och då jag uppnår det, kommer jag att inse att det var värt all blod, svett och tårar!

Fega människor är inte mina vänner.
De som inte vågar stå på sig, vara ärliga mot sig själva och mot andra.

Jag är kanske inte så bra på det heller, men jag har iallafall en "ryggrad".
Jag vet vem jag är, vad jag vill, vad mina mål är, hur jag ska bete mig och att jag i grund och botten är samma människa. Jag ändrar inte min personlighet oavsett om jag är med någon super-duper-populär människa som bara vill höra skitsnack eller om jag är med en plugghäst eller utmobbad person. Min "kärna" förändras inte!

Jag vet att de fega människorna man har omkring sig, de utan ryggrad kommer att svika mig en vacker dag. Det kommer att hända då när jag minst anar det, när det väl gäller, när ögonblicket är där och jag tror att de ska stå och hålla mig varmt om ryggen. Det är då de fega människorna vänder 180grader.

Det är så folk gör.
Folk vill vara med de som är "starka", populära, snygga, coola - you name it! Folk gör också allt för att få uppmärksamhet, fast inte den där positiva uppmärksamheten för att man har vackert hår, är elitidrottare eller smart i skolan. Nä, nu menar jag uppmärksamhet med en touché av negativitet; skvaller, rykten, skitsnack, påhittade historier om varandra, att vara "duktig" i skolan även om det innebär fusk ...

För ingen vill ju vara med någon utmobbad jävel.
Det är inte så jäkla populärt att ta någon svag människas sida. Ellerhur?

Det folk gör är fel, men jag låter de fortsätta göra som de har gjort. Det är inte min grej att blanda sig i. Men jag vet bara en sak: den dagen någon gör något ont mot mig, är de aldrig mer välkomna tillbaka. Ingen barmhärtighet här inte!
Jag finns inte där längre. Klara dig bäst du kan!

Eller hitta en annan vän.


Och det är precis som ordspråket säger; man har många vänner när det går bra för en i livet: när man gör karriär, lyckas i skolan eller har tillgång till pengar och makt, men när allt skiter sig - det är då vi lär känna våra riktiga vänner, för de kommer finnas där, de kommer hjälpa och sträcka sin hand oavsett vad som inträffar!