♥ angel 99 procent ♥

Vi ska alla springa ett lopp på 10km.
Alla är vi olika; korta och långa, araber, iranier och svenskar, de finns de med en hejjaklack (stöd från familjen) och de som är helt ensamma. Vissa har fler vita muskler (explosiva), andra har fler röda muskler (för uthållighet). Vissa av oss rivstartade, andra har ett högt tempo genom hela sträckan. En grupp tänker "jag vill ta mig från start till mål" och en annan promenerar igenom sträckan. Det är också tillåtet.

Vissa av oss tar tillskott av olika slag, andra använder sig av "doping". Vissa förbränner energi snabbt, andra är mer energisnåla och orkar mer. En del av oss har bestämt sig för att tävla och komma först i mål, medan andra antingen kör "sitt eget race" eller har ytterligare ett annat mål - att överhuvudtaget ta sig igenom hela sträckan. Det finns de som önskar sina rivaler något dåligt, och de som tar tag i deras hand och försöker få upp tempot. Vissa kippar efter luft, men fortsätter göra sitt bästa. Andra klagar över det minsta skavsår på foten....

Hjärnan psykar en. Musklerna värker. Men vi fortsätter att springa. Sträckan är inte slut än.
Vi tänker ´Skärpning! Jag kan, jag vill, jag ska!" eller "Nu är det bara X km kvar...". Alla har vi olika tankesätt.

Vi gillar det vi gör. Ingen har ju tvingat oss att springa det här loppet. Vi anmälde oss frivilligt och vi ska slutföra loppet. En del kommer ha ett fantastiskt resultat, andra kommer slå sina personliga rekord. Vissa kommer se loppet som ett äventyr i sig. När loppet är över väntar ett pris - en belöning för prestationen.

Jag gillar det jag gör.
Jag gillar att jag har hittat till mitt sätt - min stig.
Och jag gillar mitt tempo.

Alla ska vi ju ta oss igenom sträckan.
Lyckligtvis nog, är just det  - det enda som kopplar oss samman.
Allt annat är bara....ett lopp.