♥ angel 99 procent ♥

"It's not enough that we do our best; sometimes we have to do what's required" - Sir Winston Churchill.

Imorse hade vi Physiology-tenta. Mina klasskamrater har ju självklart pluggat sönder sig till den, trots att de säger "nä, jag har inte hunnit plugga...". Själv satt jag tillsammans med min granne till kl.04 och försökte lösa lite Biochemistry-frågor tills dagens seminarie. Därefter sov jag 4h, gick till Physiology-tentan i något "jag-är-en-zombie-låt-mig-sova-stadie", för jag minns knappt hur provet gick till. När jag vaknade imorse och tittade mig i spegeln tänkte jag först säga "haha, det är en kines i min spegel", men helt plötsligt var det inte lika roligt när jag insåg att det var mina ögon som hade krympt 5 storlekar. Tack och lov för sminket säger jag bara!

Sedan var det Biochemistry i 4h. Det bör nästan vara straffbart att ha sådana långa lektioner! Vi fick bara en 15min rast, och sedan fortsatte lektionen i full fart. Ojojoj, vad jag inte var pigg alltså! Dessutom hade en klasskompis lånat mina anteckningar inför lektionen, som hon sedan lånat ut till en annan människa i klassen så mina anteckningar var på vift. Och där satt jag i första raden framför läraren utan böcker, med ögonlock tunga som bly. Det var tungt.


Apropå  tungt; så vill jag ge ett STORT ELOGE till Er studenter som ligger i och härdar, som kämpar och som har självdisciplin. Jag tycker ni är jätteduktiga!! Själv önskar jag mest av allt att jag kunde ha de där 10% av det ni har. Jag önskar att jag kunde ge 100% i allt hela tiden, istället för att ligga på en sparlåga och ändå bränna ut mig!
Varför kan jag inte ge 100%?!

Jag önskar att jag kunde vara lite bättre iallafall:
- Kämpa lite mer.
- Ha lite mer fokus.
- Och lite mer självdisciplin.

Ibland tröttnar jag på att vara mig själv.
Ibland blir jag besviken på mig själv.
Ibland vill jag vara någon annan.
Men bara litegrann.




"Well life has a funny way of sneaking up on you.
When you think everything's okay and everything's going right.
And life has a funny way of helping you out when.
You think everything's gone wrong and everything blows up.
In your face."

They say that: "A picture is worth a thousand words". Check this, Girls!



Just name one man who would like to get his penis squeezed...


Please, press any key...


Bathroom/WC or toiletpaper-storage?


Just pull down the damned lid!


Too fast, to scary?!


Is there anybody who could do it for me? *blinking fast with eyelashes*


Bowling with friends could be very nice after all  :)


Did I hear ´girlpower´?


Dual invention. I mean, who would say "no thanks"?!


My favourite!
Who needs a hammer and a screwdriver set, when we have a showheel and a knife? Isn´t life beautiful, Girls? ♥

Okej, det är kanske konstig rubrik men inget annat passar bättre.
Sedan några dagar tillbaka börjar konstiga saker hända medan jag sitter på rummet. Och det ännu mer konstiga är att det händer när Krister är i skolan. För några dagar sedan flög det in en fågel i vårt rum, och slog huvudet några gånger i fönstret innan jag öppnade balkongdörren och släppte ut han.

Idag var det rusningstrafik utanför vårt fönter, då flera fåglar flög mot vårt fönstret, studsade ifrån och flög vidare. En del fåglar imiterade kolibri-fågeln och flaxade intensivt och megasnabbt med vinglarna och försökte hålla sig kvar på samma plats i luften. Andra började gnaga i skåran mellan fönstret och byggnaden, på olika ställen. Sedan var det ytterligare andra som förde massa konstigt väsen omkring sig. Jag satt på min säng och tittade på fascinerat.

Krister kom hem, och allt blev lungt igen.
- Är inte det helt galet?! Vad har hänt med våra "vanliga fåglar"?


Här kommer några bilder från gudomliga hösten i Gdansk, Polen.
Det är ytterligare en grej, som skiljer Sverige och Polen. Var så god och njut! :)












PS. Detta är förövrigt min jogging route. Inte undra på att man är motiverad!

"This is ten percent luck, twenty percent skill.
Fifteen percent concentrated power of will.

Five percent pleasure, fifty percent pain,
And a hundred percent reason to remember the name!"

Jag värdesätter ärliga människor högt!

Ett ärligt leende.
En ärlig komplimang.
En ärlig vän att lita på.

Ett polskt ordspråk säger: "Nie ruszaj gówna bo smierdzi".
Vilket betyder ungefär ´rör inte skiten för den stinker´.

Och så är det med vissa människor runt omkring oss, vissa stinker! Inte bokstavligt talat, men vissa är så fula i sättet att vara så de "stinker". Låt de därför vara för sig själva, låt de vara med de andra som är lika fula som de själva....

Jag vill inte röra skiten och bli smutsig. Och jag vill inte stinka.
Ur vägen fula människor!



Phantom of the Opera; en av de bästa musikalerna som någonsin gjorts.

Ibland när man haft mycket att tänka på,
när man hållit igång på ett eller annat sätt,
när man varit seriös alldeles för länge, kan det till slut slå slint i skallen på en.
Det gjorde det för mig iallafall, en helt vanlig fredags kväll i Gdansk. Here we go!



Oj, kunde man vara lite mer graciös eller?!

Till skillnad mot normala kedjebrev så kan du inte förlora något, du kan bara vinna!!!!
Skicka bara detta vidare till 9 vänner.

Instruktioner :
1. Packa ner din man i en stor kartong.
2. Glöm inte att göra lufthål.
3. Skicka honom till personen överst på listan.

Snart kommer ditt namn att vara överst på listan och då kommer du att få 823 542 män. Statistiskt kommer det att finnas:

0,5 - 1 Mr World
2,5 - 3 Toppmodeller
463 Idrottsstjärnor
3 234 Sjövilda män
20 198 Män som gör allt du begär
40 197 Män som står sig hela natten

Totalt så kommer du att erhålla 64 294 män som är mycket påhittigare, läckrare och mer potenta än skrothögen som du redan har. Och bäst av allt: ditt originalpaket kommer garanterat inte tillbaka till dig!!

VARNING: Bryt inte detta kedjebrev!
En kvinna som gjorde det fick tillbaka sin man i samma gamla morgonrock men mycket elakare än förut, efter att ha suttit i en papplåda i 3 veckor. Dessutom blev hon tvungen att skicka sin nya Toppmodell, som precis hade flyttat in, till sin vän.

Du måste tro på detta email. Det är ett utomordentligt bra sätt att förbättra livet utan tråkiga fotbollsmatcher, jobbiga middagar och långa diskussioner om städning. Medan jag sänder detta email så har kvinnan som är nummer 6 på listan redan erhållit 837 män och hon har 452 oöppnade paket i hallen.

Med vänliga hälsningar,

En riktig vän.

En dag bestämde jag mig för att köpa en hylla till rummet.
Jag åkte på en heldags-utflykt till IKEA i Gdansk, för att konstatera att de inte har den färgen som den svenska kollektionen haft sedan generationer, nämligen ek.

Efter anatomin, åkte jag hem till Sverige för att ha min välförtjänta semester i 1vecka. Självklart skulle det fixas 1000 saker under min kortkorta semester, som bara blev kortare och kortare...ja, nästan obefintlig. Hur som helst, jag skulle köpa hyllan från IKEA. Det fanns där, jag köpte den och vi åkte tillsammans till Gdansk glada och nöjda.

Fastän jag behövt köpa hyllan i Sverige, är det egentligen här det omständiga börjar.
Jag ber vaktmästaren om att hänga upp hyllan. Han kommer och säger att han inte får borra något, förrän kierownik (manager över hostels) godkänt detta. Nästa dag ber vi kierownik godkänna det, men han hinner inte. Så det går ytterligare några dagar och det är kaos i rummet. Jag har förberett allt i rummet för att det ska vara lätt för vaktmästaren att borra, samtidigt som jag inte vill ha "borr-damm" över mina saker. Sängen står nu mitt i rummet, tvätten hänger överallt, våra matvaror är spridda.

Till slut kommer kierownik och godkänner, men bara 2st hål får borras i väggen till en hylla som har 4st hål???! Vaktmästaren kom äntligen i förrgår, för att konstatera att han inte har plastpluggar som behövs för att borra fast skruvarna i väggen. Nu ligger det "borr-damm" överallt, sängen står fortfarande i mitten av rummet, matvarorna och tvätten hänger fortfarande "huller-om-buller" på skåpen i rummet. Önskar bara min Pappa kunde komma hit med sin feta borrmaskin och fixa eländet på 2sekunder!

Varför är det så omstädning att få saker fixade här i Polen??!

Jag struntar i kaoset, i "borr-dammet" och allt annat omkring. Min "biochemistry-bok" som jag beställde skulle vara här förra veckan i onsdags, men den är fortfarande inte här!! Whatever...

Dessutom verkar saker och ting gå emot mig just nu:
- kameran visar ett annat foto än det jag tog
- det går inte lägga upp en enda bild på bloggen
- datorn hänger sig och slutar fungera med jämna mellanrum
- hårddisken med alla viktiga dokument och skolmaterial gick sönder helt plötsligt

Men jag ger mig inte! Jag försöker vara lugn. Jag börjar långsamt  lära mig att ta dagen som den kommer och inte bry mig så mycket om allt. Numera försöker jag strunta mer i saker.

Det måste man göra här för att orka!
Och orka, det ska man!

"Sometimes in our lives,
we all have pain, we all have sorrow
But if are wise,
we know that there's always tomorrow.

Lean on me, when you're not strong,
And I'll be your friend, I'll help you carry on,
For it won't be long,
till I'm gonna need somebody to lean on."

Jag ser vår granne i korridoren och hälsar "Hi Rajiv!".
Rajiv kommer in i vårt rum, och hälsar tillbaka:

"Hi Olivia, Hi Krister...oh, Krister, do you have clothes on?!"

Haha, rolig kommentar.

Tänkte inte ens att man kunde uppfatta det så, men min man gillar nämligen springa runt lite halvnaken på rummet. Och han bryr sig faktiskt inte om grannarna, som med jämna mellanrum hälsar på.

Den enda friheten här är att  i vissa stunder få göra precis det man känner för....

Idag händer ingenting speciellt faktiskt. Mina känslor är stabila; jag är varken superglad eller superledsen. Herregud, nu låter det som jag i vanliga fall är schizofren eller manodepressiv.  Hmm, kanske finns en gnutta av det med i min galna skalle? Men idag, ty min förvåning, är det en helt "vanlig dag" i Gdansk, sådana som inte inträffar speciellt ofta i mitt liv. Eftersom det är en såpass sällsynt dag, måste den komma med i bloggen trots allt.

Detta innebär dock ingenting bra för bloggen, för händer det ingenting speciellt i mitt liv finns det inte heller så mycket att berätta om. Visst, jag kan babbla om när jag gick upp, vad jag åt eller när jag sket...men ärligt talat, vem bryr sig?!

Jag har fastnat i serien "Heroes", och blir bara mer och mer beroende av den. Igår satt jag upp till kl.04 och tittade med Krister. Och fortsatte idag. Hallå, kan någon hjälpa mig ur detta rus?

Apropå ingenting, så gillar jag den här dikten skriven av den svenske författaren Nils Ferlin:

"Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet."
                                            
Godnatt, ni som läser detta.  

Okej, då var det bestämt. Vi ska sälja vårt hus!

Huset som jag är uppvuxen i, där jag tillbringat mina barndomsår, där morfar lärde mig cykla, där vi klättrade i trädet på sommaren och plockade bigaråer, där vi lekte kurragömma, där vi byggde kojjor, där vi gick på styltor runt trädgården, där vi hade Halloween fester och andra kalas...allt det kommer nu vara historia.

Å ena sidan känns det jobbigt att lämna allt det bakom sig, å andra sidan börjar ett nytt kapitel. Det är jobbigt att lämna minnen, men man kommer snart att ha nya. Vi människor har så lätt att binda oss till det materiella, det är så fel. Istället ska man binda sig till det som är kärnan i våra liv. Det som är och förblir: familjen!

Vi ska flytta kring jul. Nu börjar jag bli sentimental.
Detta kanske låter helt galet, men jag tänker definitvt ha en stor avskedsfest för det gamla huset. För ett gammalt kapitel. För allt bra och dåligt som hänt där. För det som varit och det som komma skall. För all historia som sitter skriven i de fyra stumma väggarna.


Huset och trädgården sett uppifrån.



Nere vid vattnet.



Vid bryggan och bastun.



Pianot som numera har tystnat, i vardagsrummet.



Huset sett ifrån trädgården.



Fontänen, som gav en känsla av lung och ro....


Ett kapitel stängs.
Och det är här det nya börjar.
Det ska fixas, målas, renoveras, slitas.
Fastän det kommer att bli jobbigt en tid framöver.
Jag kan inget annat än att se fram emot det!

Just nu känner jag mig så stressad. Det har snart gått 2 veckor i skolan och jag vet fortfarande inte hur jag ska komma igång med årets ämnen.

1) Physiology-boken är bra och pedagogiskt skriven, den är lättläst men det tar ändå 100år att komma igenom ett kapitel. Har jag verkligen den tiden?

2) Neuroscience lecture är fortfarande inte uppe på vår interna skolsida, trots att föreläsningen var igår eftermiddags. Vilken bok ska man köpa; en som är rekommenderad (Clinical Neuroanatomy and Neuroscience) eller en som är lättläst och lättförstådd (Basic Clinical Neuroanatomy)? Eller kanske ytterligare en annan; Board Review Series Neuroanatomy?

3) Biochemistry, frågetecken? Har egentligen inget mer att säga. Hur pluggar man detta ämne? Återigen samma problem, med bok; ska man läsa Champe/Harveys Biochemistry som är lättare att förstå eller den krångliga, tråkiga och rekommenderade Harper´s Biochemistry?


- Hur gör ni?

Jag vet ju att Ni redan satt igång och pluggar. På biblioteket, i bunkern, i studyroom, på era rum. Hejja på! Men hur gör ni? Vilka böcker tycker ni är bra? Antar att jag inte kommer få någon respons på detta inlägg ändå. Varför skulle folk bry sig om mig?! Ingen här bryr sig ju om någon annan. Alla är egon. Den ständiga kampen om överlevnad.


Ibland önskar jag att jag kunde vara barn igen. Jag stänger ögonen och drömmer mig bort.
Bort härifrån, bort från alla problem, bort från saker som jag stör mig på, bort från jobbiga tankar som ständigt rullar omkring i mitt huvud. Ibland vill jag bara vara för mig själv, jag vill inte prata med någon, jag vill inte se ansikten, jag vill inte att folk frågar mig saker, jag vill inte stöta på torra kommentarer eller folk som låtsas vara ens kompis på fyllan, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig eller störa sig på mig. Ibland vill jag bara inte gå upp ur sängen, utan bara ligga där hela dagen och gråta och tycka synd om mig själv. Eller ta på mig joggingskorna, ta iPoden, sätta musiken på max och springa och springa och springa...springa bort från mig själv, känna mig fri och bara fly.

Utan varken mening eller mål.



 Jag och min syster, inför en uppvisning på Balettakademin i Göteborg.

När jag var ute häromdagen spelade de "Infinity 2008" med Guru Josh Project.

Låten väckte snabbt minnen som hade begravts långt inne i hjärnan, sedan jag var liten. Det är kusligt hur mycket en låt kan få en att relatera till. Vi brukade resa mycket när jag var liten, och mamma spelade den låten på kasettband i vår gamla Volkswagen. Hon spelade massa fina låtar och klappade takt till musiken. Hon vara glad, medan hon egentligen försökte dölja sin krossade insida.

Tack mamma, för att du varit så stark för oss och kämpat vidare!
Tack för att du trots allt som hände i ditt liv orkat med oss.
Tack för att du visat oss vägen och uppfostrat oss att bli bra människor!
Jag älskar dig, Mamma! ♥



                                   Elina, jag och Emilija



                        "Infinity 2008" - Josh Guru Project




                    The original verison "Infinity" - Josh Guru

Okej, ni visste redan att jag var knäpp.

Men igår kl. 23 får jag värsta spontana idén: jag ska tvätta Kristers tangetbord!
Idén förvandlas snabbt till verklighet, och jag plockar bort alla äckel-knappar och skurar de med tvål i handfatet. Ni skulle bara ha sett allt äckel, så ofräscht! Hans dator har stått hemma i Göteborg, medan alla hans "1000 syskon" använt det. Jag menar inte att syskonen är äckliga, utan att folk sitter och äter lunch och middag, käkar chips, dricker Cola, småäter godis medan man samtidigt kletar på tangetbordet.
Självklart blir det äckligt då!

Tangetbordet tar jag med till duschen och vi duschar tillsammans. Det får torka över natten på elementet, och gissa vem som skriver på ett helt nytt och fräscht tangetbord idag??! Wohoo!



                                        Ser ni äcklet eller?!

Foto 1: Nästan hela syskonskaran, bara Max saknas.
Foto 2: Max och hans harem.



         Salome, Lavinia, Sandra, Olivia (jag) samt Fabianne.



            Och här fick vi även med Max! Och hans harem.

Snart har jag äntligen fixat alla mina kursböcker! Egentligen kan man säga att jag redan gjort det, men på onsdag kommer den sista av de: "Harper´s Biochemistry". Om jag kommit in i plugget än? Nej.
Men det ska bli så otroligt skönt att göra det. Jag vill så fort som möjligt komma in i mina rutiner: vad, när och hur jag ska plugga, mina joggingrundor i tanttempo, läggdags, frukost/lunch/middag - ja allt! Vill bara bli en robot ett tag framöver och bara "flowa" med mitt schema, för det blir så mycket lättare då. Alldeles strax ska jag gfixa ett shema.

Igår hade jag det trevligt hos Rima, medan Krister festade på Medyk. Vi kom i säng 03:30, så jag är allt annat än pigg idag. Krister sover fortfarande och det gör resten av vår korridor med.

På schemat idag står det: hämta Morfar från flygplatsen, köpa tågbiljett till han och skicka iväg han med tåget till Warszawa imorgon. Min Älskade Morfar gick det första året som började på AWF (University of Physical Education) i Warszawa, efter att II världskriget tagit slut. Nu har det gått 60år sedan dess, och de som överlevt fram till idag ska ha en återträff. Måste vara en märklig känsla?!

Han var tränare för det polska damlandslaget i volleyboll, och ledde tjejerna hela vägen till OS-medalj i Mexiko 1968.

Hejja Morfar, jag är mäktigt stolt! Min kärlek till Dig är obeskrivlig.

- När ska folk sluta ljuga?
- När ska folk börja tro mer på sig själva?
- När ska folk sluta tro att de är bättre än andra?
- När ska folk öppna sig för omvärlden och bjuda lite mer på sig själva?
- När ska folk börja hjälpa andra människor spontant, utan att bli tillfrågade först?
- När ska folk inse att "bättre ensam än i dåligt sällskap" faktiskt existerar av en anledning...

Nu finns det säkert en jävel där ute som tänker: "När ska Olivia sluta tjata?"
Men vet ni vad, jag bryr mig inte. Och jag tänker fortsätta tjata.

I´m waiting on the world to change.

Man kan ju vänta i alla evighet.
Tur att jag har tålamod då! I´m still waiting...

För några dagar sedan beställde (observera beställde!!) jag 2st LIKADANA böcker från biblioteket, en till mig och en till Krister. Allt gick bra. Idag skulle vi bara hämta ut de. Jag kommer till receptionen och båda böcker ligger med mitt namn på. Allt är klart och färdigt. Jag har beställt 2st böcker och båda ligger och väntar på att bli upphämtade...
Jag ger damen i receptionen mitt bibliotekskort.
Ty allt förvåning ger hon mig bara EN bok.

Olivia: Men jag har ju beställt 2st böcker?
Kvinna: Men du får bara en...

Vah, skojjar hon? tänker jag.
Så jag säger att den andra boken är till Krister, som står brevid mig och ber honom ge henne sitt bibliotekskort.

Kvinna: Han måste låna boken via vårt system på Internet...

Jag håller på att bli förbannad. Boken ligger ju bakom tanten och Krister har sitt bibliotekskort med sig, så varför är det så svårt att få det fixat?! Men vi går och lånar boken igen via deras utlånings-systemet och kommer tillbaka. Krister ger henne sitt bibliotekskort.

Kvinna: Om 24 timmar...[med ett flin på läpparna]


Men vad i HELVETE, jävla kärring-jävel! tänker jag.
Jag tänker, jag bubblar innuti och jag går därifrån.

Det krävdes inte mycket för damen, att först bli en tant och sedan kärring-jävel!
Grr, för det här systemet!

- Vad skulle ni har gjort i mitt fall? Tacksam för tips!

Träffade Jesper utanför biblioteket. Vi snackade lite om plugget.
Jag försökte berätta att jag är mycket mer praktisk person än teoretisk:


Olivia: Jag var som ett ånglok i ettan. Det gick lite segt i början, men nu rullar det på...
Jesper: Haha, ett polskt ånglok då... !
Olivia: Ahh, men vänta bara så ska du se hur det far i 6an då!
Jesper: *tuuutuuut* [tågljud]


Okej, det kanske bara är jag som tycker det här var kul!
Men ändå. Jag bjuder lite på mig själv!