♥ angel 99 procent ♥

Imorgon har vi tenta i Biochemistry.

Ja, det skulle vara ganska skönt att klara det.
Men det får gå som det går.
Jag är liksom öppen för alla förslag och inget, verkligen inget kan förvåna mig här.
Jag är redo för vad som än händer!

Min ena kompis skrev nyss att hon fortfarande har 50sidor anteckningar att gå igenom, och att hon inte börjat med "bilderna" än. Jag tyckte det lät så roligt, för jag tänkte genast på Krister. Min kompis har fler sidor av anteckningar att gå igenom än vad Krister samlat på sig under de två första åren här, haha!

Jag har inte heller börjat med "bilderna" än. Men jag tror på mig själv, och jag är en tidsoptimist. Jag vet liksom inte riktigt vad 10 dagars plugg kan göra för underverk.
Och kul är det, men jag verkligen tror (naivt) att jag kommer lära mig hela Biochemi-kursen ikväll...

Rädda mig någon, om jag mår såhär efter Biochemin imorgon!!

 

 

Jag lägger därför upp några bilder, som en slags hyllning till min familj.
Jag vill att ni ska veta hur viktiga ni är för mig!
Det är tack vare Er som jag är den person jag är idag...

Nu sitter jag här igen och vill skriva någonting...

Jag kan börja med att det kom en långtradare med byggmaterial till oss idag! Transporten kom någon gång efter lunch och lasten var på 18 TON!! Vänner och bekanta ringdes in för att hjälpa till, men allt var nog inte helt genomtänkt för semestern är över för de flesta och folk har återvänt till sina jobb eller börjat skolan. Min ena syster och hennes kille har flitigt jobbat sedan lasten kom, Krister också - men med en paus då vi åkte till tandläkaren emellanåt....

Våra vänner kom på besök och deras dotter och hennes kille hjälpte till. Nu har de åkt hem, så Kristers bror fick vara avbrytare. Pappset har kämpat på han med, och min morfar som är 81år har transporterat varorna på en kärra för det är för tungt för honom att bära speciellt när han har en höftprotes! Trots att klockan är snart 22:30 håller de på än...!!

Imorgon väntar sjukgymnasten igen, trots att jag inte känner att jag gjort några framsteg på de 2 dagar sedan vi sågs senast. Det vore väldigt lämpligt om min familj gick dit imorgon istället för mig - efter dagens ´heavy lift´. För mig och Krister väntar nu ett bubbelbad, efter att jag lokaliserat honom där ute i mörkret.

Om 3 dagar åker jag tillbaka till Gdansk!
Ska bli roligt att komma ner ett tag igen..!

Vi köpte en kartong fylld med glass för sådär 200-300kr för en 50-lapp från glassfabriken i förrgår. Självklart äts det en hel del glass just nu; allt från Sandwich till KitKat.

Foten gör svinont så jag kan bara ha en i högläge hela tiden. Det går förståss inte att ha den där hela tiden 24-7, men jag önskar att jag kunde klistra fast benet till pannan med superduper-lim och hoppa omkring så på kryckor tills foten blir bättre..!! Imorgon ska jag till en sjukgymnast, så vi får se vad han/hon gör för underverk. Jag tänkte mig nog inte riktigt för när jag för några dagar sedan slängde kryckorna åt sidan och bestämde mig för att gå helt normalt på foten, bara några dagar efter operationen!

I informationen som jag fick efter operationen står det att jag får belasta foten. Jag mådde bra och hade inte alls ont flera dagar efter operationen, så tänkte jag på det där med "belasta". Läkaren menade väl att man skulle stödja sig på båda kryckorna först, för att sedan övergå till bara en krycka för att slutligen efter några veckor lämna kryckorna överhuvudtaget. Men jag ville ju bli bra, snabbt! Jag ska ju flyga ner till Gdansk snart och jag ser verkligen inte hur det ska gå och skutta iväg till tentorna på mina klumpiga sätt och sitta med foten som gör svinont i "högläge".

Arghhhhh...tips, någon?


                                                                          

De sista gästerna från släktkalaset lämnade vårt Hus någon vecka sedan. Sedan flög min ena syster iväg. Idag lämnade min andra syrra, hennes kille och hans lillasyster Huset. Det blev tomt och sådär, konstigt tyst. Då bjöd jag över några av mina kompisar och vi har precis kollat film med Vin Diesel. Jag har gottat mig med glass, popcorn, chips och Cola för nu är jag "sjuk" (efter operation) och kan skämma bort mig själv, hehe.

Så fick jag blommor med! Igår fick jag en orange-röd krukblomma av Zarreen och idag en rosa bukett av Madeleine och hennes pojkvän Jonas. Nu får jag väl sitta och titta på blommorna som tjuren Ferdinand gjorde. Sitta och njuta, och tänka på de roliga stunderna.

Om 1 vecka reser vi tillbaka till Gdansk. Jag är både glad och har ångest, så typiskt mig! Jag har ångest för det var tänkt från början att jag skulle plugga där nere till tentorna, eftersom jag inte kan fokusera hemma. Men så blev jag opererad och ska helst inte röra mig hemmifrån på 3veckor. Men det kommer ju inte hålla, då tentorna är om en! Självklart måste jag palla mitt äs ner till Gdansk.

Samtidigt är jag glad för att jag saknar Gdansk. Jag trivs bra där! Jag saknar staden, vännerna, livet (vilket liv undrar väl folk nu?) och allt som händer. Jag vill se patienter, få göra saker, lära mig nya konster. Jag vill helst slippa all teori och bara göra saker i praktiken, något jag bara kan drömma om just nu. Medicin innehåller fruktansvärt mycket teori, till en början iallafall. Teorin är inte alls svår (något som folk tror!) utan bara kopiöst mycket information att trycka in i skallen. Det är inte nog med det, för när man väl tryckt ner allt i skallen så gäller det att kunna ta fram den informationen när det väl gäller. Det ni, det är en konst!


Min hjärna som tänker 1000 tankar i minuten.
Det är HELT normalt, för att vara mig.

Jag vet inte om det är någon slags "hit" att bli gravid nu och föda barn men jättemånga i min omgivning har gjort det. Jag läste häromdan att det fötts mycket fler barn i år, än vanligt - och speciellt när det är "skakigt på marknaden". Ja, inte vill jag föda barn elelr bli gravid än men jag tycker det är mycket underligt att det är så populärt just nu. Eller så är det bara det att jag blir äldre, och eftersom man blir det så kommer det självklart att födas mer människor. Alltså det finns inget samband där mellan det att "det föds fler barn pga. att jag åldras" - utan för att man blir äldre och får förståelse för vad som händer runtomkring.

När jag var barn så var de "äldsta familjemedlemmarna" (släkt) runt 60år, men nu när jag lagt på mig 20+ så har de också det. Folk åldras, folk dör. Och andra har kommit in i en "mogen ålder" och blir gravida och föder barn. Jaja, nog snackat om det... 

Jag skulle skriva att jag har haft besök av Zarreen! Jag blev väldigt glatt överraskad och det gjorde mig gott att ha henne här i Göteborg. Igår kväll skuttade jag ut till Avenyn på mina kryckor (så diskret!) och vi fikade tillsammans med Cecilia och Krister. Det var kul att ses igen! 

Först bultade mitt hjärta 10000 slag  minuten.
Jag som alltid somnar jättelätt, kunde inte sova natten innan operationen. När vi kom på plats ville jag kräkas upp, och jag höll på att "skita ner mig" av nervositet och rädsla för ett sådan simpel sak som ett Venflon-stick!

Sjuksköterskan frågade ut mig om vad och när jag ätit, om jag skurat mig med Descutan-tvål och satte på Emla-krämen. Därefter fick jag 10mg av ett lugnande medel, hon sa att det skulle verka inom 15min. Jag bytte om till sjukhusskjortan och las in på barnavdelningen, eftersom jag hade min mamma med mig. Det gick 45 min och den lugnande tabletten hade fortfarande ingen verkan. Sedan fick jag tabletter mot illamående, mer lugnande och sömnpiller.

Nu trodde jag på en "knock-out" - men nej, inte det heller. Jag träffade narkosläkaren som var urgulig och hon föreslog att jag kunde andas in gas i operationssalen, om jag nu inte var rädd för att se den. Självklart är det inte operationssalen, själva operationen eller sjukhuset jag är rädd för - det är det förbannade Venflon-sticket! Pinsamt, men så är det - jag har nålfobi som jag försöker bearbeta.

Inne i operationssalen fick jag stoppa i mitt klorhexidin-tvättade hår i en sexig grön mössa. Därefter tog jag 2st andetag i masken och jag var GONE!

Jag minns inget fram tills det att jag låg i min säng på barnavdelningen. Men innan dess var jag tydligen på "uppvaket". Där hade jag tydligen pratat väldigt sofistikerad svenska, och bl.a bett sjuksköterskan att jag "behöver tömma min blåsa". Drogad som jag var förväxlade jag min dropp men en kateter: "Har ni stoppat i en kateter??!" undrade jag överraskat. De hade tydligen hjälpt mig på toa vilket jag inte heller har ett minne av.

Resten av dagen var jag bara drogad, sömnig och seg.
Ganska skön känsla faktiskt! Härligt tillstånd...

Nu är sommarens "största" händelse över, och det är skönt.
Äntligen kan jag sätta igång med plugget till 100% utan att ha någonting framför mig som jag räknar ner dagarna till - av rädsla.

Jag såg "Sex and the City" filmen ikväll.

Eftersom jag antagligen är ett undantag, och är en av de som inte sett ett enda avsnitt från serien så tyckte jag att filmen var lätt att hänga med i och ja, sådär söt som filmer ska vara! Lite av det var tack vare min lillasyster som förklarade att Carrie hade kännt sin "man-friend" i 10 år (poletten föll då ner).

Så började jag tänka på det där med vänner. Alla har vi ju vänner, vissa står oss närmare och andra bara är där. Vi har vänner för olika tillfällen;  vissa att hänga på gymmet med, andra för att festa med och sådana man kan snacka skit med. Men det jag verkligen letar efter är den där "enda" vännen - personen som alltid kommer ställa up, både i vått och torrt. Den där personen som ser mig som sitt nummer 1...

Jag har mina vänner i Polen, och jag har mina vänner i Sverige. Men de vännerna har ju sina egna vänner i sin tur. Och när jag umgås med "mina vänner" - oavsett vart det är, så tar de upp "sina vänner" - allt från arbetskompisar och klasskompisar till några allmänt mer "vanliga" kompisar. Och det är helt normalt det, för vart vi än går och vart vi än vänder så kommer vi alltid att lära känna nya människor. Det gör jag med.

Men jag säger bara att jag önskar att jag hade en enda vän som tyckte att jag var den personen i världen som var viktigast - den personen som man litade på, den personen man var själsfrände med. Jag tänker åter igen på "Sex and the City"-tjejerna, jag tänker på hur oberoende och olika de är, hur deras starka och coola personligheter går ihop. Jag tänker och drömmer mig vidare om att hitta den där ena vännen. För om Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha hittade varandra - så kanske även jag hittar?!

Ja, vad händer hos mig då?

Jag har en förjävlig torr-hosta som vägrar gå bort, och ont i halsen som pricken över i:et. Imorgon ska jag till sjukhuset för att göra ett MRSA-prov (ska bli petad i näsan och rumphålet med en tops-pinne) - för att kolla om jag har multiresistenta bakterier inför min operation nästa vecka. Allt det är förståss INTE pga. förkylningen!

Hade en kompis över idag och vi kollade på film. Så skönt att vissa saker är som "förr" och att vissa människor faktiskt inte förändras så mycket/snabbt. Nu har jag kört hem henne och ska hoppa i säng. Tack för ikväll!

Min kusin och hennes lilla 4åriga dotter har varit och hälsat på i Sverige. Vi har plockat svamp och blåbär, varit på lekplatser, shoppat och grillat. En sväng till Borås Djurpark och ett Lisebergs-besök blev det med! Idag reste de hem. Å ena sidan är jag ledsen för det har varit roligt att ha de här, å andra sidan är jag glad - eftersom en 4åring medför enormt mycket kaos i vardagen, något som jag ändå har normalt! Likosm kaos upphöjt till 2.

Krister blev först utsedd till Zuzia´s (4åringen) pappa - enligt henne själv, därefter övergick det till hennes kille och numera tog de avsked som vänner. Barn är verkligen påhittiga!

Jag har det alldeles för BRA här hemma för att "slösa tid" och blogga. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen att blogga/skriva, men just nu måste jag ta del av allt jag missat under det senaste året. Vi var och joggade en sväng i skogen idag, igår var det shopping på aktivitetskalendern. Undrar vad vi hittar på imorgon?!

Mammas vännina är på besök hemma hos oss just nu.
Min syster fikar i köket med min kusin - som har nattat sin lilla dotter.
Mina föräldrar sitter utanför huset och pratar.
Älskade morfar sitter och halvsover vid TV:n en våning ovanför.
Jag har tagit en dusch i vårt nyrenoverade badrum och har svårt att bestämma mig vart jag ska ta vägen?

Jag är ren. Och lycklig!

Om 4h ska vi gå upp.

Istället för att sova innan den långa resan hem (2h + 10h + 3h med bil och färja) med ett litet barn i baksätet (min kusin och hennes dotter ska med!), så tvättar vi ur bilen efter att den inlagda saltgurkan läckt och hela bilen luktar urk! Vill helst slippa sitta i en illaluktande bil i flera timmar.

Mamma hade nämligen bett oss att köpa en del grejer här i Polen, däribland inlagd saltgurka. Jag köpte såklart, hela 10kg! Och med oss i bilen har vi också 10kg inlagd kål flytande i något gojs - den har också läckt! Idag hade Gdansk underbart väder och sol och det var då det hände, gurkan som stod i bilen hettades upp och locket pluppade upp, easy!

Sist något liknande hände, var i en klasskompis bil i Stockholm. Fast då var det sill jag transporterade - och det var mycket värre det!! För inte var det bara lukten som var äcklig, sill-jäveln låg ju och guppade i någon slags olja. Försäljaren sa att sillen var vaccuum-förpackad - vilken den säkert var, fram tills flygplatspersonalen kastade omkull min väska och sillenburken sprack. Det var en satan upplevelse då, men rolig att minnas såhär i efterhand!

Klasskompisen har slutat att prata med mig, så det kanske inte var så roligt trots allt...

 

Ibland känner jag bara kaos i mitt huvud.
Det är när jag tänker, och jag tänker i princip hela tiden. Krister menar att jag pratar och ställer massa konstiga frågor till och med i sömnen. Det kan hända!

Jag vill plugga, men jag vill också leva livet.
Sedan vijl jag ändra på mina kompisars pojkvänner, liksom byta ut de mot någon bättre, uppdaterad variant. Å andra sidan tänker jag, varför bryr jag mig ens? Jag skulle vilja bleka mina tänder och ta hål i öronen, men jag vågar inte. Varför är jag en fegis för? Samtidigt skulle jag vilja busringa till en främlig och spela upp "I just called to say I Love You"-låten i luren eller bara skämma ut mig totalt på ett offentligt ställe. Det är en sådan skön känsla...

Jag skulle vilja stanna kvar i Gdansk, bara vara en del av staden. Hitta en lägenhet, flytta ut och hitta på aktiviteter med roliga människor. Samtidigt saknar jag mitt liv i Sverige, trots att mitt liv egentligen rullar på i Polen just nu. Jag funderar på varför så många människor som "bråkat" med mig, slutit fred igen? Vad är poängen att "bråka" från själva början liksom, är det inte bättre att konfrontera och lösa situationen direkt?! Sedan funderar jag på varför sommarperioden är så bra att sluta fred på. Varför går man omkring som ett stort åskmoln hela året för att det sedan ska visa sig att det "egentligen inte var något stort problem". Och varför är det lättare att be om ursäkt via ett mejl, än att möta personen "face 2 face"? Hallå, jag bits inte!!

Jag har tänkt så mycket.

Jag har funderat på varför vissa letar efter drömprinsen, när han egentligen står framför än medan andra har intalat sig att personen de är med är drömprinsen, fastän han på långa vägar inte är det. Sett med mina ögon förståss! Sedan finns det de som tar "första bästa", gifter sig, skaffar barn och lever ihop medan andra är i olyckliga redan från början och lever i det där konstiga "olycks-förhållandet"; de bara är - trots att båda partner mår dåligt. Är det då ens att värt att leva ett sådant liv? Man lever ju bara en gång, så varför inte göra den där gången till någon magnifik och oförglömligt?! Varför slösa sitt liv på bråk, tjafs, avundsjuka, irritation och negativa tankar?

Livet rullar på. Jag tänker vidare:

Hur man definierar en smart människa? Vilka är smarta i vår klass? Är det de som lyckas trycka in en massa information på kortast tid, eller de som får bra betyg? Tänk om det finns smarta människor bland de som inte lyckas så bra? Det måste ju finnas!
Får "idioter" också bra betyg? Idiot för mig, är inte de som får dåliga betyg för enligt mig hänger inte hela livet på betyg! Idioter för mig är de som inte förstår andra tankesätt och moraler, de som saknar empati, de som tycker att de är världens mittpunkt - ja ni fattar! Varför delas klassen upp i de som orkar kämpa mer och de som är mer "chill"? När bestäms det hur vi kommer att bli som vuxna?

Varför tänker jag på sånt här medan jag pluggar? Inte för att jag pluggar nu, men det är sådana tankar som for omkring i 300km/h i min skalle medan jag sitter och försöker plugga. Varför har jag "myror i brallan"? Varför kan jag inte fokusera och sitta still, varför ska jag alltid ha "100 bollar i luften"? Vilka typer av läkare kommer vi att bli? Vem kommer bli gynekolog och varför vill nästa alltid alla bli kirurger, så fort de blir tillfrågade. Det finns ju så himla mycket mer inom läkaryrket!

"Why do we lie, cheat  and deny?" Vad är det som får vissa att fuska i skolan och varför låter andra bli, oavsett hur frestande det är?
Kom igen, alla vet att det är lättare att fuska!! Trots allt låter vissa bli, varför liksom - vad är det som driver de att vara ärliga människor? Det är ju ändå inte så att man får en medalj för att man låtit bli att fuska. Tvärtom, oftast får man åka på en omtenta eller två - varför fuskar man då fortfarande inte, när man vet vad konsekvenserna blir?!

Varför "saknar folk ryggrad" och varför hamnar man i dagis-stadiet, samtidigt som man börjar på English Division i Gdansk? Varför hugger vi varandra i ryggen, mobbas, fryser ut, faller för grupptrycket, ljuger rakt upp i ansiktet på varandra - varför är vi sådana RYGGRADSLÖSA INDIVIDER? Vad är det som händer med oss, varifrån kommer den konstiga omvandligen - varför blir vi så barnsliga??

Varför är folk så livrädda att hamna utanför och vara ensamma? Varför bara inte följa det som är rätt och fel, oavsett om man blir ensam och utanför. Jag hittar på ett exempel-scenario: vi ser en man slå sin fru öppet på gatan och kalla henne hora! Vi antar att alla de 100st elever som vi är i vår klass, förstår exakt vad som händer. Nu är jag nyfiken, hur många i vår klass skulle verkligen stanna och försöka agera? Ja, göra någonting - vad som helst! jag tror tyvärr att många har mentaliteten "jag vill inte blanda mig i", "jag förstår inte vad de säger", "någon annan kommer säkert och hjälper de", "jag har bråttom". Skulle jag ha stannat? Skulle jag ha hjälpt till?

Varför reagerar inte folk när någon far illa?
Varför är vi fega och tolererar så mycket ont?
Åhh, jag blir bara ledsen på dessa oändliga "varför" - en återvändsgränd.
Det är ju vi som skall bli läkare om några år.
Det är oss som folk ska se upp till - oss, ryggradslösa djur...




PS. Kom ihåg, detta är min blogg - mina tankar!

Igår kväll åkte vi till Carrefour för att handla lite småsaker; Jan, Krister, Emilija och jag. Jag behövde gå på toa så jag gick ut ur affären och lämnade min handväska med kontanter i plånboken, som Krister skulle betala med. När jag kommer tillbaka så är det något tjafs i kassan.

Jan står som ett frågetecken.
Emilija lägger upp sina inköp på rullbandet.
Det står en ´Ochrona´ (vakt) kille vid kassan.
Och Krister är borta.

Oops tänker jag, inte bra. Jag går dit och kassa-tanten är asförbannad. Hon menar att Krister har signerat fel, efter att han betalt med mitt Visa-kort (vilket han inte skulle göra!). För att förklara situationen snabbt så har jag signerat SEE ID på baksidan av mitt Visa-kort, utifall det skulle bli stulen. På så sätt kan inte tjuven förfalska min namnteckning, för det finns ingen där! Istället ska man legitimera sig med ytterligare ett ID.

Tillbaka till surtanten nu då. Hon ville att Krister skulle signera kortet precis likadant som på baksidan dvs. SEE ID, varpå Krister försökte förklara för henne hur jag hade tänkt. Surtanten vägrade att lyssna, utan tillkallade vakten. Sedan kom jag och ville lösa situationen. Trodde ja! Min säkerhetsåtgärd verkade inte fungera här iallafall...

En sak är att inte förstå engelska (det är ingenting jag klandrade surtanten för!), men att vägra förstå vad jag förklarar för henne det är en HELT ANNAN sak. Hur snällt jag än ville förklara det för henne, så var surtanten elak tillbaka och när jag skulle fråga Krister mitt i kaoset varför han inte betalade med kontanter så babblade surtanten på "Ja, se där - nu ska de snacka på ett annat språk också!" - varpå jag förklarar för tantenjäveln att min kille inte förstår allt på polska.

Hon ger sig inte, utan mummlar "jaa, visst att han inte förstår..." och eländet verkar inte ta slut. Jag signerar kvittot och nu vill vakten att jag ska ge honom ett  ID. Men åhh, trög-tänkta människa - vad är det som är så svårt att förstå? Du håller ju i min plånbok, mina ID:n; du har ju mitt Visa-kort och mitt körkort! Jag tar min plånbok från honom, tar fram min skol-legitimation och går därifrån.

Det kändes verkligen som om Gdansk idioter samlats på ett ställe; Carrefour på Galeria Baltycka. Tro nu inte att det här är vanligt i Polen. Det finns ju gott om idioter, överallt!

I lördags skulle Emilija, Krister och jag ta en drink.
Och de flesta vet hur det där snacket om "en drink" slutar?!

Vi tog en taxi till Absinth och det hade precis börjat ösregna. När vi kom fram till klubben var det enormt mycket människor - vi fick inte plats utan drog vidare mot Sopot. Det ÖSREGNADE (bokstavligt talat!) hela tiden och på sträckan mellan taxin och klubben lyckades kläderna klibba fast sig sexigt mot kroppen och sminket hängde numera nere vid hakan (därav det bakåt-slickade håret och de blöta fläckarna på kläderna) - jag såg verkligen ut och passa in i "Dream Club"! Några drinkar senare var vi helt plötsligt på Tropikana och här kommer några bilder...

Dåså! Jag går verkligen in för det där med inlines-träning till 100%.

Idag var det den första dagen att öva in åkningen på. Vad var då bättre än vår tomma studentkorridor med slätt laminatgolv?! Det fanns inga grannar här så även som man skulle lyckas göra den fulaste-vurpan-i-världen, så fanns det faktiskt ingen som kunde beskåda det! Bara jag, mina inlines och självutlösaren på kameran för att dokumentera de desperata försöken - wow, vilken härlig känsla!

Vid midnatt kände jag för att belöna mig själv för den seriösa inlines-träningen och drog till Sopot till Tropicana med Krister och Emilija. Har precis kommit tillbaka och ska sova nu. Godnatt/godmorgon på er!

Jag är 24år gammal och bara inom några år kommer jag säkert skaffa familj, bli mamma och ha de tre V-na; villa-Volvo-vovve. Det slog mig igår hur snabbt livet rullar på och hur vissa saker inte går att göra när man blir äldre. Framför allt kommer det bli allt mer ont om tid! Man kommer också blir gammal och grå, och oavsett hur mycket pengar man har - kommer vissa saker inte att kunna utföras längre. Man kommer ha ont, vara trött, sjuk, beroende av någon slags medicin och orken kommer ligger på sparnivå. Vissa saker är menade att göras här och nu!

Efter att jag tänkt klart igår - köpte jag mina alldeles första inlines idag! Japp, jag har efter 24år bestämt mig för att lära mig åka inlines! Det finns många saker som jag vill göra, och jag ska ha en utmaning varje sommarlov: jag ska testa något nytt, lära mig ett språk (basic), åka till ett ställe jag inte varit på förut, utöva en ny sport mm.

I helgen ska jag åka och köpa all skyddsutrustning för hakan, knäna, armbågarna, handlederna, huvudet, tänderna - you name it! Så om ni ser något klumpigt, stort och svart - liknande den där Citroen C4 reklamen - rulla omkring på gatorna, så är det nog med högsta sannolikhet mig ni ser!




fast jag kommer inte vara jäkla cool, jag blir faen glad om jag ens kan stå upprätt utan att ramla! Krister köpte också ett par inlines idag. Först skulle han ha de med färg på (se nedan!), men de fanns inte i hans storlek så det blev ett par svarta. Hans inlines skulle vara till sån där "aggressiv åkning" - eftersom han ska hoppa i ramp, åka på trappor, studsa och "grinda" omkring. Jag behöver väl inte skriva att han skippar skyddsutrustningen....



 

Ett tag trodde jag att mitt liv i Sverige skulle pausas medan jag gick klart läkarutbildningen i Gdansk. Jag trodde att allt skulle vara "som vanligt" när jag kom tillbaka både på sommarloven och efter dessa 6år här. Jag trodde att mina kompisar skulle vänta på mig, jag trodde livet skulle vänta på mig. Jag trodde att allt skulle vara pausat, tills det att jag kom tillbaka och då skulle det rulla på igen.

Men jag insåg precis att det inte är så. Det var väldigt barnsligt av mig att tänka att det ens kunde vara möjligt. Folk skaffar nya vänner, relationer börjar och tar slut. Jag får regelbundet chockerande nyheter som att någon har gift sig eller att någon annan har fått barn. Men det är ingenting konstigt med det? Bara det att jag inte är där, på plats när det händer...

Jag är ganska nyfiken av mig, och vill aldrig missa de där "stora nyheterna". Inte de där skvaller-nyheterna, utan de där stora - ja de som ingår i livet. Jag vill inte missa en enda bit av livet! Därför har jag kanske gått och inbillat mig att livet i Sverige är på ´hold´. Men jag börjar inse mer och mer, att livet då och allt som var då ska man bara ta och glömma. Ingenting kommer vara som förr; vänner har kommit och gått, man kommer inte kunna strosa omkring på stan utan varken mål eller riktning, folk har sina "egna liv" nu, sina egna problem och besvär. Det blir inga fler BBQ-kvällar med "det gamla gänget", inga fler filmkvällar eller kvällsdopp i Delsjön.

Det "gamla gänget" existerar inte längre.
De som var ens vänner då, är inte det längre.
Idag vet man vad man vill få ut från de relationer man har.
Idag har man mognat, och man vet vad man kan förvänta sig av en vän.
Man har förstått att även den bästa vänskapen kan spricka.
Man har gått vidare, man har träffat nya människor och blivit vän med andra.

Life goes on....