♥ angel 99 procent ♥

Listen up!
I just wanted to inform You that:

"Karma is a bitch!"


Be aware of it.
Good Night!

Du älskar din pojkvän, sambo eller din man över allt annat. Han är det finaste som finns.
Du vill spendera varenda timme med han, även minuter och sekunder räknas. Det handlar inte om att visa upp honom för världen, inte heller att känna sig på topp bara för att man äntligen kan säga ”jag har en pojkvän”, ”detta är min sambo/man” med ett hånflin på läpparna. Allt det handlar om är äkta kärlek.

Vad är då denna kärlek, som alla pratar om? Hur definieras kärlek: den magiska, passionerade och framför allt så underbara känsla? Kärlek med inslag av erotik handlar om kärlek som bygger på sexuell attraktion, medan kärlek mellan människor som handlar om att djupt uppskatta en annan människa. Personkemi är en del av kärleken och det är mer bokstavligt än många anar. När någon man är kär i passerar en, börjar reaktionerna i kroppen. Många av oss får handsvett, det pirrar härligt i magen och man kanske blir en aning varm och generad. Detta orsakas av hormonerna fenyletylamin, dopamin och noradrenalin. När man väl är tillsammans och de flesta överraskningarna är över, är det serotonin och endorfin som står för känslan av trygghet. Observera trygghet! Denna trygghet som brukar förespråka saknad av rädsla. Att vara trygg innebär att man kan göra saker, utan att behöva vara orolig. Och det är just denna trygghet som är vanligt diskuterat inom olika förhållanden.

För mig kommer trygghet hand i hand med glädje. Glädje att kunna umgås och vara med den personen man älskar mest. Det är i dessa stunder som allt annat omkring känns magiskt. När man spenderar tid med sin älskade känns allt så bra och tryggt. Alla problem är helt plötsligt oväsentliga, saker som skall göras läggs åt sidan, man varvar ner och bara njuter av tillvaron.

Det konstiga här är innan/under relationens gång. Innan den kommande relationen är killen/mannen så underbart omtänksam, mysigt ”känslig” och allt är fantastiskt romantiskt. Men så fort det kommer ”till kritan”, då ansvar blir vardagsmat och saker och ting skall göras, problem som dyker upp och för att inte nämna barn, så ändras det supersköna beteendet hos det manliga könet. Varför ändras ni så hastigt, just då vi behöver ert stöd som mest? Vi vill inte leka mamma hela livet och hålla Er i handen, grabbar! Ni måste bli självgående, fixa saker som skall fixas - även sådana som är jävligt tråkiga!

Livet är inte bara kul, det består även av sådant som är jobbigt och tråkigt.
Det finns plikter, ansvar och problem.
Livet är som en berg-och-dalbana, det går upp och ner.
Kämpa var dag, och tänk inte bara "just nu".
Börja tänk långsiktigt, grabbar!

Men så kommer vi till ”problemet”; att män inte känner likadant. Det är här det kvinnliga och det manliga krockar! När vi kvinnor vill väl, påpekar saker och ber om hjälp, uppfattar män det som tjat. När vi kommer med idéer och förbättringar i vardagslivet och förhållandet är det också tjat. När vi förklarar hur vi känner, förstår ni inte hur vi kan känna så. När vi undrar vad det är som Ni inte förstår, killar, så anser ni oss överdriva. Eller så blir ni som stumma; oförmögna att tala. Inte ett enda ord kommer då ur käften! När jag blir ledsen, blir även Du ”ledsen”. Så susar man förbi varandra som två stora stackmoln. Dag efter dag är det likadant, det utvecklas liksom en kamp om vem som ger upp först.

Varför kan man inte prata ut om allt; alla känslor, händelser, ja allt! Varför inte bara låta bli att döma varandra och istället respektera varandras åsikter, kramas och vara glad? Är det för mycket begärt? Jag antar att livet och hela dess innehåll är avsedda att gå upp och ner. Inklusive kärleken! Vi skulle inte uppskatta det goda, om det bara var bra hela tiden. Avslutar allt detta tjafs med ett härligt citat av Agatha Christie:

"En arkeolog är den bäste make en kvinna kan ha.
Ju äldre hon blir, desto mer intresserad blir han av henne."

Spegel, spegel på väggen där, säg mig du vad skönhet är.
Ska man se ut som en pinne och känna sig inne?

Ska man tro att man é cool bara för att man köpt ny kjol?
Läppstift, mascara och kajal vi har för stora skönhetsideal.

Varför få skuldkänslor stora, och bli kallad h*ra.
För att man ser ut så man gör och beter sig som man bör?

Tjejer sminkar sig i hopp för att en snygg kille skall dyka opp.
Killar borde titta vad som finns inuti och få reda på allt det sköna där inne i.

Nej, skönhet är vad som finns inuti. Resten kan man skita i...

Mitt en veckas långa sommarlov börjar nalkas mot sitt slut. Idag är jag hemma hos mina föräldrar, vi lyfter in alla möbler i sovrummen efter att pappa slipat och lackerat golvet. Det blev jättefint! Imorgon ska jag till tandläkaren och borra i tänderna, sedan blir det en sväng till IKEA. På eftermiddagen ska vi bila ner till Ullared ihop med några vänner, och shoppa lite innan vi åker tillbaka till Gdansk. På lördag ska vi ha jubileum för min morfar och pappa som tillsammans fyller 140år! Och på lördag natt bär det av till Gdansk med färjan från Karlskrona.

Jag längtar efter Gdansk, jag längtar efter lektionerna, efter de jobbiga och glädjefyllda stunderna, jag saknar stämningen, lärare som pratar monotont och tyst, jag saknar allt från studentkorridoren till kaoset som råder där nere. Det är jobbigt, det är tufft men man känner i alla fall att man lever. För mig var det första året en berg-o-dal-bana, och jag tror inte att det kommer att upprepas. Idag, ett helt år senare- har jag kommit in i engelskan, jag börjar komma in i plugget, jag har fått en någorlunda okej studieteknik, jag vet vad jag ska strunta i och vad jag ska satsa på, jag vet vilka som är mina vänner och vilka människor som endast suger ur min livskraft. Jag vet vad som är rätt och jag vet vad som är fel. Jag skulle inte ha ändrat på något som jag gjort, om jag fick göra om första året. Inte ett skit!

Däremot skulle jag:
- sagt emot när folk vart elaka mot mig
- sagt till när folk tog av min energi, när jag knappt hade den själv
- inte ha brytt mig om folk, som inte bryr sig ett piss om mig!
- lyssnat till min mammas råd: "Sköt dig själv, och skit i andra!"


Snart börjar det andra året. En annan Olivia anländer då: utgå inte från att jag är snäll, hjälpsam eller att jag kommer att bry mig om era problem. Detta kanske låter tyket och fräckt, men för mig räcker det att ha varit en "social-worker" ett helt år av mina läkarstudier. I år blir det ändring; mina läkarstudier går före allt annat!

Om jag trots allt kommer ha någon tid och energi över, så går det i första hand till mina närmaste vänner. Punkt slut.


Godnatt!

"Vänlighet och intelligens räcker inte alltid för att klara oss från fallgropar och misstag."
- Barbara Grizzuti Harrison

Att vi försöker vara så bra vi kan, innebär inte att vi slipper ifrån osäkerhet och prövningar.
Prövningar är en väg till utveckling och mognad.
De ger oss nyckeln till lyckan.

1. Hjärtklappning beror inte på hjärtfel, utan på överkonsumtion av RedBull.

2. Taxi är inte för latmaskar, utanför studenter med tidsbrist!

3. Krossade nudlar tillagas och ätes snabbare!

4. Man är inte slampig för att man visar brösten för anatomiläraren, bara målinriktad!

5. Sup för att glömma, inte för att ha kul!

6. Gymkortet är tillför att slippa Physical Education, inte för att komma i form.

7. Ragga aldrig på krogen. Biblioteket blir bättre!

8. "Mc Donalds, Mc Donalds. Kentucky Fried Chicken and Pizza Hut!"

9. Glöm ditt sociala liv, och att du har ett underliv!

10. Ge inte upp även om allt är omöjligt!

Nu är jag i Stockholm och har det mer än trevligt!
Men innan det blev så här trevligt, fick jag kämpa mig igenom ett helvete. Dagen innan vi lämnade Gdansk, fick jag mejl av min mamma där hon beställt massvis av polska korvar, pålägg och sill som jag skulle köra ner till Göteborg. Som den snälla dotter jag är, så gjorde jag vad jag kunde för att uppfylla mammas önskan. Jag packade alla produkter och tog taxin till flygplatsen. Flygresan till Stockholm gick bra, och sedan skulle vi hämta upp väskorna. Här startade helvetet!

Eftersom jag inte hade betalt för att ha bagage (eftersom jag bara skulle ner för att klara Anatomin, och direkt hem sedan) fick jag låna Carolinas bagage. Väl framme i huvudstaden, har hela 1liters plastbyttan med sill i olja spruckit och flutit ut i Carolinas väska!! Det luktar snusk-sill, det är oljefläckar på hela väskan och jag bara rusar till toaletten för att rädda situationen.  

Vi hade fixat skjuts med Isabelles föräldrar, som står och väntar på oss utanför. Carolina och jag skurar fisk-äcklet på toaletten i Skavsta medan folk passerar in och ut och funderar vad det är som luktar illa....
Stress, stress, mera stress och tillslut lyckas jag äntligen slänga in den inoljade väskan i Isabelles föräldrars finfina bil. Där ligger sillen och guppar i 1h. Isabelles föräldrar var jättesnälla, trots min lite underliga incident. Vi blir avsläppta, köper SL-kort och möter Rima på T-centralen. Vi promenerar, äter, tar foton och umgås. Mot kvällen åker vi till hennes föräldrar, där hela släkten är på besök. Familjen är jättesnäll, och alla är glada och positiva. Underbart!

Nu sitter jag hemma hos Caroline och Leo.
Vi har precis kollat klart en film. Innan det blev det middag: brushetta och kantarellsoppa som Carolina själv tillagat. Till råga på allt blev det hemmagjord Sangria, Tobleroneglass med chokladsås, godis, Pringles och Frödinge chokladkaka. Jag frågade Carolina:

- Skulle du ta illa upp, om jag kräktes upp allt jag åt?

Carolina förstod nog vad jag menade.

Tillslut satt vi där i bäddsoffan. Glada, nöjda, illamående och tjocka.
Detta är mitt sommarlov!  

Idag var det en hektiskt dag.

På morgonen när jag kollade min mejl, hade min mamma skrivit värsta uppsatsen på vad jag ska köpa med mig hem till Sverige. Problemet var bara att jag inte betalt för något bagage, för vi ska ju "bara" hem 1 vecka. Det löste sig snabbt, för jag kan transportera mammas beställningar i Carolinas väska eftersom både jag och hon ska till Stockholm. Då var det bara att ta sig samman och kasta sig ut bland Gdansk olika affärer: 1kg korv av ena sorten, 2kg korv av andra sorten, massa andra köttiga produkter och andra spännande grejer som jag inte ens tittar på...och sent på kvällen är vi tillbaka i studenthemmet. Min Pappa och Morfar fyller 140år tillsammans, och vi ska ha en fest för de den 27/9 - därav alla polska varor. Mamma vill bjuda de svenska gästerna på något annat, än svensk kallbuffé. Vad gör man inte för att gästerna ska trivas?! Jag springer liksom runt i Gdansk flera timmar på andra sidan Östersjön, offrar timmar av mitt sommarlov, för att köpa flera kilo utsökt skinka, korv och andra köttprodukter som sedan ska knökas ner i Carolinas bagage och flygas ner till Sverige. Vad skulle vi ha gjort utan dig och din väska, Carolina?! :)

Lunch blev det på IKEA, för jag ville köpa en hylla som ändå inte fanns där. Grr!
Nu ska jag köpa den i Sverige istället, när jag kommit hem, och släpa med den till Polen. Yeay!

Jag avslutar inlägget med en av mina favoritdikter:

"Vår kärlek var som elden. Vi stormade oss fram.
Vi tände liv i glöden, Vi tände och vi brann.
Men kärleken mojnade sakta.
Och elden den tog slut.
Kvar fanns bara askan, av det som fanns förut.
Men kanske under askan, en liten glöd finns kvar?
Och kanske vinden blåser, liv i det som var?"




Godnatt!

Man övertygar sig själv om att livet kommer att bli bättre efter att man gått klart utbildningen, efter att man har fått jobb, efter det att man gift sig, fått barn och sedan fått ett till. Sedan är man frustrerad över att barnen inte är gamla nog att vara mer tillfreds. Efter det så är man frustrerad över att man har tonåringar man måste klara av att hantera. Man intalar sig själv att livet kommer att bli fullkomligt när ens partner skärper till sig, när man skaffar en bätte bil, när man kommer iväg på den där resan som man har pratat om i flera år.

Ditt liv kommer alltid vara fullt av förändringar. Det är bäst att erkänna för sig själv och bestämma sig för att vara lycklig ändå. Lycka är vägen. Så, värdesätt varje ögonblick du har. Planera inte hela livet framöver, utan lev i nuet istället!

Och kom ihåg att tid inte väntar på någon. Så, sluta vänta ...

Tills du klarar tentan.
Tills du klarar utbildningen.
Tills din bil är färdigbetald.
Tills du skaffar ett hem.
Tills du får barn.
Tills barnen flyttar hemifrån.
Tills du går ner 10 kg.
Tills du blir gift.
Tills du går i pension.
Till årstiderna ändras.
Tills du dör...

Sanningen är att det inte finns ett bättre tillfälle att uppskatta livet än just nu.
Om inte nu, så när?

Jag är helt utmattad, när jag går från Anatomi-provet imorse. Carolina och jag drar iväg till stan: vi äter, pratar, går på bio och har det trevligt. Vi umgås i väntan på resultaten, äntligen lite kvantitets-tid tillsammans! Vi går till Anatomin på eftermiddag, och jag håller på att skita ner mig av nervositet. Resultaten kommer och jag har klarat mig!! Jag skrattar och gråter samtidigt. Det känns så otroligt skönt, och jag kan inte förstå att första året äntligen är över.

Många som har klarat sig igenom första året, tycker att det var så himla lätt. Jag däremot, förstår inte hur lätt folk glömmer "svåra stunder". Att man hade problem hemma, i relationen, med kompisar omkring. Att man blev anklagad för saker som inte stämde, utsatte sin kropp för diverse ohälsosamma produkter, fuskade för att klara sig, ljög för sin närmaste omgivning och framför allt var man oärlig mot sig själv!

 
Följande är en av Carl Schultz filosofier, skaparen av Snobben.

Du behöver inte kunna besvara följande frågor.
Läs bara igenom detta så kommer du att förstå andemeningen.

1. Räkna upp världens fem rikaste män.
2. Räkna upp fem vinnare av Heisman trofén.
3. Räkna upp dom fem sista Fröken Sverige vinnarna.
4. Räkna upp 10 personer som vunnit Nobelpriset.
5. Räkna upp dom sex sista som vunnit Oscars för bästa aktör eller aktris.
6. Räkna upp dom tio senaste vinnarna av WM i hockey.

- Hur gick det?
Poängen är att få av oss minnas gårdagens rubriker.
Dessa är inte andraklassens pristagare. Dom är dom absolut bästa i sin gren. Men applåderna dör. Utmärkelserna uteblir. Deras gärningar glöms bort. Diplomen begravs med sina innehavare.

Här kommer en frågerunda till. Få se hur du klarar den:
1. Nämn några lärare som hjälpte dig under din skolgång.
2. Nämn tre personer som stöttat dig igenom svåra tider.
3. Nämn fem personer som lärt dig något värdefullt.
4. Nämn några som fått dig att känna dig speciell.
5. Nämn fem personer som du gärna umgås med.

- Lättare?
Sensmoral: Dom människor som gör ditt liv värt att leva är inte dom med mest pengar, mest utmärkelser eller mest berömmelse. Det är dom som bryr sig som räknas.

Jag ville härmed tacka Er alla:
- som trott på mig och fått mig att känna mig speciell.
- som fanns där när tårarna föll och när jag var påväg att ge upp.
- som fått mig att avstå från fusk, fastän det var den "lockande, lättare och snabbare vägen" till mål.

Ett speciellt tack till familj, syskon och släkt - nu fick mig att hålla hoppet uppe, ni fick mig att kämpa vidare! Ni var mina balkar, när jag behövde er som mest. Ni är ovärdeliga.
Sist men inte minst: Tack Krister, utan dig skulle jag inte vara här idag....


"Lyckan är ingenting som händer, lyckan bär vi inom oss". - Alice Meyvell

Okej, imorgon smäller det - då sätter jag den sista retaken (anatomi) av 2st möjliga.
Sanna mina ord...

Vill bara få det överstökar nu, bort med anatomin! Vi visste inte var provet skulle vara, fram till ca kl.20 idag, och då visade det sig att man var tvungen ha med sitt Index (en litet häfte där alla ens resultat förs in för hand) för annars får man inte skriva provet! Men hallå, ge er! Tänk på alla de som har sina Index i någon Dept. i väntan på underskrift, eller vars kompis lämnat Indexet någonstans och sedan dragit hem...jag vill inte veta....

För de som klarade praktiska delen i Anatomi är det teoretiska provet i en sal, medan de som har praktiska delen kvar sitter och skriver teorin i en annan sal, direkt efter har de sin praktiska del. Varför detta iksom?

Sedan: de som har sista retaken i Histologin kvar, har den på torsdag. Därför har de sin oral-del i Anatomi på onsdag. De som klarat Histologin, har däremot oral-part i Anatomi på torsdag. Snurr!

Hur som helst, på fredag ska jag till Stockholm!! Wohoo :)

Nu blir det dusch, sedan ska jag sova och vila ut inför imorgon.
Här kommer en skönt låt att slappna av till:

Min syster pluggar också till läkare, men i Szczecin (en annan stad i Polen).
Där har hon en egen, modern, nyrenoverad lägenhet (3 r.o.k) men hon använder bara ett rum, för hon bor ju själv. För allt betelar hon 600 PLN. Hon har LIDL bakom hörnet samt mataffären Intermarche. Lite längre bort finns en stor park, och marknaden Manhattan där de finns massa gulliga stånd med olika varor.

På sin ´Introduction Week´ har de haft gemensamma fester, åkt till städerna runtomkring, övernattat på hotell, besökt historiska sevärdigheter osv. Vad hade vi då?!

- för Introduction Week skulle man betala 7000kr
- man kom hit, och det visade sig att våra studenthem inte var färdigrenoverade
- man bodde 3 och 3 i de polska studenters rum (eftersom de inte kommit än)
- man fick en sight-seeing runt partyställen, vilka man ändå hade hittat på egen hand!
- vi bor två och två i 20 kvadratmeter, och för det fåt vi betala 900PLN

Visst är det skillnad på ställe och ställe.

Det finns inte så mycket mer att säga faktiskt.

Det enda som hände idag var att jag och Krister stack till en liten affär, bara runt hörnet och köpte bakelser. Den ena såg ut som en "mega-dammsugare" och den andra som en semla. Vi var så nöjda och glada tills vi kom hem och smakade på de, och de smakade allt annat men inte det vi tänkt oss! Då slog det mig hur "svensk" man är, för jag tänkte ju på våra svenska chokladboll och vår svenska semla.

Det var så gummibjörnarna och kexen räddade kvällen.
Nu ligger jag efter min planering, men bara litegrann. Imorgon repeterar jag den sista delen inför provet, och på måndag blir det ännu mer repetition.

Det jag kan, vill jag visa.
Jag vill inte göra mig själv besviken och göra dumma småfel på frågor som jag egentligen kan. Hellre att inte veta något för då tänker man: "ah faen, det hade jag inte pluggat in".
Men men, vi får se hur det går. Håll tummarna för mig då! :)

Godnatt.

Miracles do exist.

But I´m thinking, even if they don´t  - I´m still doing the very best I can.
And if that is not enough, I will do it again and again.
I will even fight hundreds of times, if that´s what it takes.
I will do anything just to reach my goal :)

I’ve decided long ago
Never to walk on anyone’s shadow
If I fail, if I succeed
At least I lived as I believed
No matter what they take from me
They can’t take away my dignity.




Godnatt! :)

Plugget går fint, jag följer min planering.
Var tvungen att göra en liten justering på en hel dag, men det ordnande sig till slut. Mitt i plugget idag ställer jag en slumpmässigt vald fråga till Krister: "What ligaments form the greater omentum?"

Han ser ut som ett frågetecken.
Han bara står där och tittar på mig.
Tiden går.

Sedan svarar han: "Cervico-tarsal ligament ??!" (ung. från nacken till tårna)

Jag ser ut som ett frågetecken.
Han försöker imitera den potentiella gångstilen....
Jag brister ut i skratt.

Tänk om man hade ett sådant??! 
Det såg så roligt ut, och jag kunde inte sluta skratta....

1 minut senare var jag tillbaka i plugget.
Seriös. Koncentrerad. Fokuserad.

Godnatt!

Einstein skulle förmodligen klara av att inte plugga, och klara av anatomin ändå.
Men vi "normala människor" måste ligga i och härda, på ett eller annat sätt. Vissa av oss lägger ner enormt mycket tid på studierna, medan andra har det lite lättare. Sedan varierar det från ämne till ämne hur bra man är.

Definiera bra?
Person A lär sig hela telefonkatalogen utantill på 1månad. Bra!
Person B är "naturligt smart", kan relatera till tidigare info. samt tänka ut svar logiskt. Bra!
Person C härdar, kämpar, vägrar ge upp. Allt för att nå det mål han strävar efter. Bra!
Person D gör något han aldrig vågat drömma om. Bra!
Person E har en döende släkting i cancer, är ensamstående mor till 4barn och läser läkarutbildningen. Bra!


Det finns så många "bra människor". Vilken kategori tillhör du?

Nu är jag i slutspurten, mållinjen ligger bara 5 dagar härifrån. Jag måste in i mål, hela vägen!! Jag är otroligt rädd att misslyckas, får nästan panik och en klump i magen när jag tänker på hur jobbigt det måste vara att misslyckas.

Jag tycker det är skönt att folk erkänner att de pluggar mycket, jag tycker det är härligt att folk kan säga hur svårt det var. Många säger "nä, jag hann inte plugga...", "haha...jag öppnade inte ens böckerna..." och vips får de: 60%!

Man ska ta mindre intresse i vad andra tycker, tänker och skriver.
Istället ha sig sig själv i fokus.
Sig själv, sina mål och sina förutsättningar.

Och frågar ni mig, så svarar jag: Ja, jag är bra!


Härlig låt, med "pepp-anda". Passar också bra när man är ledsen, får igång tårarna....

Bra fråga: varför ska min mobil gå sönder en vacker dag som denna?
Bättre fråga: varför ska min garanti gå ut just imorgon, så jag måste springa och leta efter Nokia-service i Gdansk, istället för att plugga anatomi?

Jag skulle bara springa iväg snabbt och lämna in mobilen på lagning. Om snabbt innebär 4h, så är jag nöjd idag. Men för mig är det bortkastad pluggtid! Jag mår inte bra.

Nu försöker jag "hets-plugga" in de 4 timmarna jag missade under dagen, nu - när jag är som tröttast. Här sitter jag och kämpar med min favoritdel "Head & Neck", otroligt roligt men ändå jobbigt. Och framför allt mycket!

Nu ska jag återgå jag till mitt "arbete". Jag borde ju får OB-tillägg, tycker man. Inte sant?! Krister tillägger: "Polska arbetare jobbar ju nästan gratis...".

Ett internt skämt.
Vi tittar på varandra och skrattar båda två.

Helt plötsligt blev jag trött. Bara sådär, av ingen speciell anledning.
Jag gick ut på balkongen i eftermiddags för att vila mig, och somnade!! Idag har det verkligen inte varit någon bra pluggdag: höga krav, högt tempo och kroppen som bara vägrade samarbeta. Tankarna flödar vidare....

När jag satte igång med plugget en sista en gång inför sista retaken i Anatomi gjorde jag den "mest perfekta planen". Fram till idag fungerade allt som det skulle. Men idag (varför just nu?) får jag en "sömn-attack" och inte nog med det: på eftermiddagen kommer en klasskamrat in och berättar att provet är framflyttat EN HEL DAG!
Hela min planering går i 1000-bitar och min hjärna som skulle följa den där "perfekta planeringen" spårar ur.....

Hela jag blir disfunktionell. Jag vet inte inte vad jag ska ta mig till?!
Jag vänder blicken mot min dörr, och där hänger den här härliga bilden med texten:
 
"Don´t EVER give up!"

Jag bloggar klart, och fortsätter plugga som om ingenting har hänt.

Jahopp, det blev en del plugg idag. Känner mig snurrig i huvudet och ögonlocken är blytunga trots de 4koppar kaffe jag druckit. Nu är jag mitt i "vaxa-kroppen-projektet". Mina ben har inte sett solljus på hela sommarlovet, och nu är det äntligen dags att befria de. Tänkte lägga upp före och efter bilder, men så kom jag på: gör jag det så kommer ni associera mig endast med mina håriga grizzly-ben! Och det vill jag självklart inte...

Nu har jag gymnastiserat klart, det blev ett antal konstiga positioner för att nå alla hårstrån. Krister fick rycka in för att ta armhålorna, för de grejar jag inte oavsett position.

I somras tänkte jag: inget är så viktigt som att plugga anatomi.
Idag har mina åsikter förändrats till en viss grad: vaxa nu eller aldrig! För hur länge kan man vänta egentligen?! Jag håller på, som sagt, att gro igen...

En röst: Hoho, Olivia var är du??
Olivia: Här...hallå, ser du mig?

Typ.

Ytterligare ett projekt avklarat med lyckligt slut. 
Nu ska jag lokalisera min man, och sedan ska jag sova.
Mitt nya "jag" ska lägga sig tidigt (allt innan midnatt).
Imorgon väntar Thorax.

Godnatt.

Ska precis ta en liten paus från mina "Upper and Lower Limbs" - favoriter i repris!
Här kommer härliga ´swings´, som många säkert känner igen.
Varsågod och njut!

Fick precis ett kedjebrev.
Jag brukar alltid läsa de, men aldrig skicka vidare.
Ibland gör jag undantag, det är då det är något värt att läsa. Här kommer ett exempel:

"Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i oss, helt säkert gör just det en dag. Ditt hjärta kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång. Även du själv kommer att ha sönder hjärtan - kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.

Du kommer att gräla med din bästa vän. Du kommer att söka tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom. Du kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.

Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.

Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova. Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner. Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig. Vänta på honom som säger till alla sina vänner: ' Det är hon... '

Måste hon vara så jäkla märkvärdig, tänker du.
- Varför ska alla gilla just henne?
- Vad är det som gör henne så unik?

Hon som varken är smal eller blonderad brutta. Inte ens ett färgat hårstrå. Hon som inte har de stora brösten och en push-up BH som gör de minst 2 storlekar större. Hon som vågar sticka ut och vara annorlunda. Du funderar ett tag på vad det är som driver henne framåt, men ger snabbt upp. Du kommer inte på ett bra svar, utan fortsätter filosofiera. Hon säger vad hon tycker precis när det passar henne. Hon vågar säga det både till en ensklid människa och till en grupp människor. Varför gör inte jag det? Varför har jag så svårt att säga precis allt som sitter i hjärtat, tänker du då. Hon är inte rädd att säga vad hon känner. Men hon utrycker sig på ett försiktigt sätt, så hon inte sårar folk omkring sig. Varför måste jag skapa problem av ingenting och hänga upp mig vid ord, istället för att se händelser i stort? Så som hon gör; ser i stort! Så fort det är något som irriterar henne, tar hon tag i irritationsobjektet ifråga och fixar denna. Mycket bra sätt att gå tillväga utan att baktala dessa stackare utan chans. Varför fungerar jag inte på samma sätt? Varför måste jag säga allt till alla, sprida min irritation till den närmaste umgängeskretsen istället för att göra som hon? Ta tag i problemet!

Hon ljuger inte heller. Åtminstone försöker hon att låta bli. Varför ska jag trassla in mig själv i mina lögner? Varför ska jag göra livet svårare än det redan är? Hon ger alla människor lika många chanser. Vissa av hennes vänner är vänner, men de är ytterst få. Men de är vänner; de som ställer upp och använder sig av utrycket "tjänster och gentjänster" - precis som hon själv gör. Sedan har hon "vänner" som ligger och guppar på gränser vän-ingen vän alls. Hon har inga ovänner. Precis som sina vänner skaffar man sig de också, ovännerna alltså. De som inte gillar henne, gillar hon inte heller. Men det gör de inte till hennes ovänner! Själv har jag ovänner och lever i en värld av en imitation av vänner. Folk som anses vara en vän och som vänder ryggen vid det lilla minsta. Nu börjar jag bli riktigt desperat, men tankarna for vidare. Hon har en underbar familj också. Där är "ställa upp för varandra" numero uno. Det finns inget viktigare i en familj! Det är familjen som är det viktigaste man har, det är de man aldrig kan byta ut.

Pojk - och flickvänner, vänner och "vänner", de behöver inte existera för evigt. Dessa byts ut och förändras. Bara familjen består och det är just det som gör att det prioriteras högst! Men så är det inte hemma hos mig, tänker du då. Hos mig är familjen något man bara har, något man föds in till. Varför är jag och hon så olika? Visst är hon inte helt perfekt, för vem är det? Men hon anstränger sig. Hon vill vara den där unika, omtänksamma, schyssta bruden. Hon vill vara den de flesta tycker om. Och det verkar som hon har lyckats!

Jag då? Trots min eleganta solariebruna kropp, min nydieterade rumpa och mina tajta lår, mina fräscha bröst i en ljusrosa push-up BH, mitt sönderpudrade ansikte och mina imiterade "vänner", känns mitt liv inte alls bra. Det är nog så att hon har det där verkliga livet med allt som är äkta; äkta vänner, familj, självförtroende, glädje och sorg. Framförallt är hon äkta själv, medan jag fortsätter leva i en värld av lögn, skapad av lögn.

Ens liv blir vad man gör det till. Och ja, jag måste verkligen ha misslyckats!

Haha...vill egentligen börja lipa, för det finns verkligen ingenting att skratta åt! På anatominprovet frågar de efter "name on cranial nerve and roman number" och jag förvränger allt och skriver inget namn men istället "latin numbers" - något liknande eller tvärtom?!!

Känns som folk går vidare, jag är "left behind all by myself" och jag känner mig lite övergiven. För det är ju inte så att man suttit och petat sig i naveln hela sommaren! Jag har ju pluggat hårt, likadant som alla andra. Ingen kommer oförberedd till en anatomitenta och hoppas på det bästa...! Till och med Krister pluggade i somras! Hejja dig, Krister!

Jag gav upp sommarjobbet, så jag har inga pengar.
Jag gav upp sommarlovet, så jag är inte utvilad.
Jag gav upp mina vänner, för att klara anatomin.
Och jag klarade inte anatomin.

Jag skulle nog vara ganska nöjd om jag höjde mig ordentligt, men nej nej! Jag fick nästan likadant resultat den här gången, efter att ha pluggat under sommarlovet, som jag fick på Final Exam då jag knappt pluggade 3 dagar. Och om inget annat, så känns just detta hemkst jobbigt. Jag insåg att 3 dagars plugg inför Final Exam inte skulle räcka långt, men nu när jag gett upp allt "skojj" och pluggat effektivt så räcker det fortfarande inte...jag börjar känna mig lite desperat.

Jag fortsätter klättra.
Jag vänder mig om och ser många lyckliga ansikten.
Jag hör folk skrika och dansa av glädje.
Jag önskar att jag vore en av de. Men det är jag inte.

Är jag dum? Nej.
Är de smartare än mig? Nej, inte det heller....

Over and Out.

Imorse tog jag en morgonpromenad för att rensa själen och pluggade sedan litegrann, innan det bar det av till tandläkaren. Nu har jag precis kommit tillbaka från tandläkaren, där jag och Krister hade tid med 1h uppehåll emellan. På vägen hem införskaffade vi oss flour-skölj och lite annat hygienmaterial för tänderna. Inga mer hål!

Ska försöka plugga lite till nu, innan det blir dags för kalas kl.18. Kristers syster fyllde år 30/8 medan han själv fyllde igår. Även deras kusin ska firas vid samma tillfälle, så det blir "3 flugor vid en smäll".
Ikväll kommer mina föräldrar hem från Bröllopsresan, och det ska bli roligt at träffa de igen! Vi åker dock till Polski-landet imorgon, så vi hinner bara ses ikväll. Carolina kommer ner från Stockholm imorgon förmiddag, så vi hämtar upp henne på Centralen och åker vidare till flygplatsen.

Det känns stressigt inför anatomin, för jag har inte hunnit med det jag önskar att jag hade gjort. Men vi får se hur långt det räcker. Det känns trots allt som jag förstår mer anatomi nu, än jag någonsin gjort under hela året....

Han fungerar precis som jag själv gör.
Han bryr sig inte om vad folk tycker och tänker, men respekterar deras åsikter.
Han följer inte det senaste modet, och ändå är han snygg.
Trots att han inte äger "det senaste" från den tekniska världen, klassas han inte som efterbliven stenåldersmänniska.
I hans garderob finns inget av det senate modet, och kläder som man bara "måste ha"!
Han skäms inte att handla på ´Ullared´ eller köpa grejer från "Fyndhörnan" på IKEA.
Han äger ingen våning mitt i centrum, har ingen BMW i garaget eller exklusiva möbler som är mer för dekorationens skull mer än funktionella....

Och allt det här älskar jag honom för; att han inte dras med alla "måsten", att han tänker med sin egen hjärna och väger upp saker mot varandra. Vi fungerar precis likadant båda två.
Han är omtänksam, anpassar sig väldigt lätt till nya situationer och han har ett gott och varmt hjärta mot de han håller kär. Han är min bästa vän, min partner, min livskamrat. Den var en, som en gång sade:

"Du älskar inte en kille för att han är snygg, utan han är snygg för att du älskar honom."

Det är precis vad jag gör: Jag Älskar Honom!
Tack för att du är dig själv! För varför ska man egentligen vara så jävla märkvärdig, när man kan vara sig själv...??!


GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, Krister! <3