♥ angel 99 procent ♥

Ni är falska små kräk! Och ni inspirerar mig!
Jag ska ´joina´ er nu, jag ska bli likadan.

Jag ska inte lita på någon.
Jag ska bli hemlig. Jag ska bli falsk.
Jag ska vara precis som ni redan är!

Öga för öga, tand för tand.





Jag refererar till Evelina´s tidigare inlägg:
"Jag drömde att jag tog bort min blogg. Ja och ärligt talat så har jag funderat på det. Även om jag inte skriver vad jag riktigt gör, jag vet inte ens om det verkar som att jag pluggar läkare utomlands. Så skriver jag om skitsaker som ändå är mer personliga för mig. Någon som läser kanske inte ser mina kryptiska och faktiskt genomtänkta inlägg som hänger ihop med något som handlar mkt om mig. Det senaste har jag kännt att jag inte vill att folk ska kunna ha koll på mig. Veta vad jag gör eller inte gör, de får nog ganska mkt en fel bild av mig förutom dem som känner mig på riktigt. Det var kul med blogg när jag gick gymnasiet för då kunde jag skriva massa blaha och jag tror ingen riktigt brydde sig. Mkt i och med skolan här så är det obehagligt, någon kan säga "du har ingen bra kontakt med dig syster väl!" eller "du pluggar helatiden!" " Evelina är så stel och pryd" hm ja. Som sagt, do they know me, don't think so!"

Detta är min blogg, och jag får tycka, tänka och skriva vad jag vill. Det är mina åsikter! Det bättre att klaga allmänt i bloggen ibland, än att "snacka skit" om specifika personer bakom deras rygg - precis som du gör! De som känner mig personligen, vet att jag inte är ett dugg pessimistisk!

Tvärtom; jag är stark, jag peppar mig själv, jag försöker när det inte går och jag kämpar. Skulle jag ha varit negativ, skulle jag inte vara på andra året. Ingen pessimist överlever; tror man inte på sig själv och är optimistisk (men även realistisk) så är man ute ur spel.

Jag har bloggen för att "skriva av mig"; det är lättare att skriva vad man tycker och tänker, än att rabbla upp alla världens orättvisor för en annan människa som ändå inte kommer vara intresserad - för han/hon har också sina egna problem! Jag pekar inte ut några specifika personer/klasskamrater/namn, det håller jag för mig själv. Jag skriver om sådant som berör mig, sådant som gör mig irriterad, ledsen eller lycklig.

Om man skriver bra om sig själv, om sitt liv, sina resultat, sin hälsa - då klagar folk. Skriver man däremot om att världen inte är så fint plats på Jorden som man önskar att den var - då klagar folk då med! Så länge det finns olika åsikter, så länge kommer det att finnas folk som klagar.

Jag "klagar" inte på saker som är oväsentliga t.ex att någon har en ful klädstil, luktar illa eller har dåliga skolresultat - jag skriver om viktigare saker som att det finns vidriga killar, att alla examinationsformer inte passar alla människor eftersom vi fungerar på olika sätt och förresten, även om jag skulle välja att skriva om att jag inte gör något annat än att peka mig i näsan dagen lång....det är fortfarande min blogg, och jag skriver vad jag vill!


Vill du få någonting sagt, säg det till mig personligen ´next time´ istället för att snacka skit bakom ryggen på mig...! Det är verkligen jättefegt...

Idag hade jag enorma planer på att plugga efter skolan. Jag kände mig rentav motiverad i allra högsta grad! Idag skulle jag skriva historia, idag skulle bli en ny dag i mitt liv. Hejja mig! Men när jag kom hem insåg jag att en av mina tjejkompisar var "man down!" Mitt hjärta brast, som det alltid gör när någon runtomkring mig är i behov av stöd och nu skulle jag på uppdrag: räddning!

Det blev lite "tjej-snack", och vi alla lättade på våra hjärtan.
Jag tror att det är ganska bra att göra det ´from time to time´, iallfall om man känner att det hjälper. Vissa kanske tycker det är jättetöntigt, men vi andra som känner att det hjälper är bara glada att inte alla omkring oss känner så...

Vi diskuterade killar:

- "varför försöker de vara någon de inte är innerst inne?"
- "varför rätar de till snorren offentligt?" (OBS! Det är inte manligt, bara äckligt!)
- "varför tror de sig vara smartare än de är?"
- "varför försöker de imponera på sina polare?"
- "varför är en polares ord värd 100 gånger mer än flickvännens?"




- "de beter sig som de vore 15 år..."



-  "är han mogen om han är skild då?"
- "om han har egna barn då?"
- "man kanske ska försöka hitta en ensamstående pappa, han måste ju vara mogen?"
- "man ska skaffa sig en kille som har levt hela sitt liv med en alkoholiserad ensamstådende mamma, som kan ta hand om sig själv..."

Det finns väldigt få reklamer som är roliga att beskåda.
Speciellt i Polen, för de fattar man de inte ens!!
T.ex (jag hittar alltså på nu): först ser man på när en kvinna lagar mat i 5 min, hennes barn spriner runt i köket, hon smakar på hennes ´masterpiece´ och säger  mmm...och sedan visar det sig att reklamen handlar typ om senaste Opel-modellen.
Liksom vah??! Man fattar nada...

Här kommer nog min favoritreklam, Ipren på delad plats med ICA-reklamerna.
Så himla bra!

Ibland vill jag göra någonting galet. Jag får "knäppis-ryck"!
Jag kan gå runt och tänka skumma saker, och nästan få för mig att jag måste göra det.
Spontana, galna och "inte-likt-mig-tankar":

- jag vill springa ett varv runt skolan, iklädd en "Ipren"-dräkt
- jag vill ropa: "I will drop a bomb!" i skolbibliotekets tysta lässal
- jag vill ´grabba´ någon slumpmässig människa i rumpan och kolla reaktionen
- jag vill kasta en rökgranat i Anatomy Department och fly därifrån
- jag vill hoppa ut ur vår "balkong" och skrika "I believe I can fly" samtidigt
- jag vill ta på mig en sopsäck och skutta jämfota runt utanför våra dorm


Okej, men tyck att jag är konstig.
Men det är den här förbaskade skolan som har gjort mig såhär.
I brist på annat än plugg, så börjar man flippa efter ett tag.
Jag gör det iallafall. Jag var helt normal innan, jag lovar.

Men jag är helt frisk.
Så försök inte diagnostisera mig, läkare wannabe!

Här kommer några bilder på vår glada och entusiastiska labbgrupp:



I labb nr.6 ingår en mus...



Vi var positiva till laborationen, så länge musen var inne i buren...



Sedan tyckte vi synd om musen, som förövrigt döptes till Mickey Mouse...
(ursäkta den dåliga fantasin!)



Krister fick offra sig för gruppen och ta ut musen ur buren....



Alla var inte lika positiva längre...



Men entusiastiska var vi fortfarande, ´teamwork´ var mottot för labben.



Krister och jag.



Vår glada biofysik labb-grupp; Cecilia, Krister, Anton och jag (fotografen).

Tänkte lägga upp lite bilder från Biofysik-labben i fredags, men har lånat ut kameran så det får bli senare. Är hos syrran i Szczecin nu, och vi har väl inte gjort så värst mycket. Vi kom i fredags och åkte då och hälsade på våra vänner utanför staden. Vi hängde hos de igår, drack lite öl och snackade. Familjen satt hundvakt till en underbar valp, som jag gosade med en hel del. Hade verkligen lust att ta med den hem till Gdansk, men jag tänkte rätt kortsiktigt och spontant för det skulle nog inte hålla i längden. Synd!

Nu lagar syrran tacos, hennes kille stack till affären för att köpa grönsaker att ha på och Krister duschar. Jag får "sömn-attacker" då och då under dagen och kan somna på momangen. Det hände precis och det inträffade under bilresan från Gdansk, Krister körde och jag fick helt plötsligt en "sömn-attack" och somnade. Jag är verkligen jätte-jättetrött, oftare och oftare och nu funderar jag på vad det kan bero på. Jag sover väldigt djupt och oavbrutet 10h per natt, så det handlar absolut inte på sömnbrist.
Så, nu känner ni till mina sov-vanor...

Medan jag stod och diskade idag, tänkte jag tillbaka lite på Neuroscience-kursen. Jag tänkte på min ´oral´ - hur bra det kändes, hur skönt det var att svara på frågorna, utan att läsa fel eller missförstå något och äntligen få visa att man kan!


Jag tycker det är rätt konstigt att alla studenter ska ha samma form av examination.
Alla är olika, alltså passar olika examinationsformer olika människor.
Det finns tentor i olika former: munliga, skriftliga och multiple choice prov som också kan ha olika former; antingen är ett svar rätt eller så kan flera svar vara rätt. Jag är ganska klantig på skriftliga eller multiplechoice test, för jag missar alltid ett viktigt och avgörande ord i frågan. Däremot känner jag att jag inte kan "missförstå" eller "missa" ett viktigt ord i en fråga som är muntligt ställd. Det är en form som passar mig!

Men självklart vore det också konstigt om alla hade olika examinationsformer. Hur skulle det gå till liksom?! Vår skola hade inte ens resurser att skriva ut ett schema till var och en av studenterna - precis när vi började på skolan, så jag ser inga som helst möjligheter att få välja vilken typ av prov man vill göra. Jag är inte en pessimist.

Men i den idéella världen, skulle jag ha valt en ´oral´ exam.
Visst, det är en stressig process men formen passar mig och känns lämpig för min personlighet. I vanliga fall så visar jag inte till 100% vad jag kan. Och jag blir besviken på mig själv när det händer. Idag drömmer jag mig bort till en annan värld, kanske framtiden  - där jag vet vilken examinationsform som passar mig bäst och optimerar mina kunskaper som mest.

Framtiden, var är du...?!

Har precis varit "duktig" och rensat ut allt möjligt från rummet.
Slängt saker, sänkt saker och packat ner det ska med oss på fredag till min syster.

Igår var vi på IKEA; Cecilia, Zarreen, Krister och jag.
Jag köpte mest saker som min syster önskade sig, men vi fick tag på vispar, sängkläder, wokpanna, och en läslampa i samma veva. Krister hittade också en helt vanlig stol, en hård sådan - som han i fortsättningen vill sitta och plugga i. Han påstår att de stolar vi har på ´dorms´, är värre än skit! Våra är verkligen i väldigt dåligt skick; ryggstödet är böjbart 90 grader och alla plastdelar har ramlat av. Man skulle kunna tro att någon av oss fick ett agro-utbrott och slog sönder stolen, men vi brukar bara sitta i de och plugga - jag lovar!
Vi är fredliga av oss.

Nu har Krister skruvat upp läslampan, wokpannan och visparna väntar på oss tills vi är tillbaka i Gdansk - först då ska jag inviga de. Sängkläderna invigs ikväll.


                         JORUN FRÖ 200x200cm,  IKEA 119 PLN


Förra gången på Medical Biology gissade jag mig till 4 hela poäng, utan att ha pluggat någonting alls. Men då hade jag en ursäkt; Neuroscience fick gå före. Den här veckan har jag ingen ursäkt, så jag måste motivera mig själv och sätta igång med plugget.
Imorgon bitti accepterar jag allt som är mer än 4 poäng.

Over and Out.

VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!

Jo, jag tänkte på killar.
Inte de "vanliga killarna"; som är mogna, schyssta, snälla och normala inkluderat alla mina grannar är i korridoren är, utan sådana killar som tror sig vara något "extra"!
Men fatta - ni är inget extra, för det finns inget extra!!

Jag tänker på killar som under alkoholens påverkan pratar med en, skrattar och skojjar.
Dagen därpå har de glömt vem man är.
Om man råkar gå ihop med ett "coolt gäng" -  hejjar dessa killar på en.
Går man däremot ensam på gatan, så tittar de inte ens åt ens håll...
Men guuh, vad coola ni är! Vilket moget beteende, verkligen!

Jag tror dessa killar egentligen letar efter tjejer att "få i säng". Men inte vilken tjej som helst, för hon måste ju självklart vara populär, snygg och välvårdad. Helst ska hon ha bra betyg och folk ska veta vem hon är - annars kommer det blir lite jobbigt. Man vill att folk ska reagera "Jaa, hon ja!" istället för "Huh? Va, vem är det?!". Ni förstår.

Detta är min alldeles egna teori. Teori som teori, den behöver ju inte stämma. Men jag tror att dessa killar letar desperat efter tjejer och att det är just dessa killar som är mest sårbara. De är i den där "cool-hets-cirkeln" och måste självklart leva upp till en viss standard. Killarna som är som råttor i bur, fast i den där snurran och inlåsta av 4 väggar....

Sorry, att jag inte ingår i skolan "coola gäng".
Sorry, att jag inte orkar stå framför spegeln och fixa mig varje dag.
Men vi går faen i samma skola, och man kan ju iallafall vara en gnutta trevlig och hälsa.
Utan att klä av mig naken och tro att ni kan få mig i säng....


Och en till sak,
Varför ska en tjej få stämpeln "hora" när hon ligger med killar när det finns minst 100 gånger så många killar här (!) som ligger runt med tjejer hela tiden, utan att få en "man-whore" stämpel på sig?

Killar, det är en sak ni inte fattar!!
Det är ni som är "horan" i det hela.

Först ligger ni med tjejen. Hon har förhoppningar, hon tror att hon är kär.
Och som ni vet; tjejer snackar. Så självklart berättar hon vem hon legat med.
Efter några sex-träffar tröttnar ni, och på gatan "känner ni inte igen" henne mer.
Hon blir sårad. Hon inser att du var en idiot.

Ni killar, ni sjunker så lågt i mina ögon. Det är just ni som är "horan".
Hon har legat med er. Och hon har berättat för sina kompisar om er.
Hon har berättat allt. Hon har sett dig naken, hon har sagt hur du varit i sängen.
Jag går förbi er på gatan, och jag tänker hur många tjejer ni "lurat" på samma sätt.
Jag tittar på er med avsky!

Och japp, jag kom på det - jag vill INTE ens hälsa på er på gatan. Jag äcklas.
Och jag vet att ni inte bryr er ett skvatt.
Men som jag skrev förut - jag vill bara skriva av mig....


Detta är Läkarutbildningens mest allvarliga problem.

Igår var det någon idiot som grabba tag mig i rumpan på dansgolvet. Moget!
På fredag ska jag hälsa på min syster. Det ska bli roligt.
Vi har ingen Biochemistry lab/seminar nästa måndag, det är underbart!

Imorgon ska jag handla mat.
Om 4 veckor är det äntligen Påsklov.
Då ska jag hem en hel vecka.

Fram tills dess ska jag försöka plugga effektivt.
Jag måste, för nu är det inte mycket tid kvar.
Om 3 månader börjar alla Exams. Sedan är det Sommarlov!

Jag mår dåligt.
Jag har ont i huvudet.
Jag är ledsen.

Vi har beställt pizza.
Sedan ska jag kolla serier.
Tiden läker alla sår. Eller så läker vi de själva!

Idag blev det en sväng på Galeria Baltycka tillsammans med Cecilia, Hanna och Zarreen. Två av de (jag nämner inga namn!) letade desperat efter en klänning att ha på sig på kvällen "Oriental by Night" på Medyk, medan jag strosade mest omkring mellan affärerna. Känns som om jag varit instängt på mitt rum sedan januari och nu, nu är jag äntligen fri!

Imorgon ska jag antagligen handla lite mat och köpa ett gymkort. Fasen vad roligt det ska bli att äntligen börja röra på sig runda kropp. Nu visar det sig att Eva och Cecilia reda har ett kort där, så Hanna, Krister och jag ska bilda en liten grupp med de två redan duktiga motionärerna.

Är precis tillbaka från "Oriental by Night" på Medyk.
Det är tyst i korridoren, någon granne lagar mat i köket.
Klockan är lite över halv sex på morgonen.

Krister har precis kommit hem...från Sopot!
Där hade han tydligen hamnar med Jeppe och Anton. Min danspartner från kvällen Chi-Chi, ligger på mig säng och vi väntar på att Krister ska se klart sin anime innan vi kan hoppas i säng. En av mina intressen i livet är sömn, speciellt på morgonen.
Det ska bli skönt att sova ut nu. Godmorgon förresten!

Vi samlades kl. 14 utanför Neuroscience Department.
En kö bildades snabbt. Man skulle gå in 3 och 3.
Folk kom dit mer eller mindre redan i klara "kompisgäng", så det var lätt för de att gruppera. Jag kom dit ensam, så jag hakade på 2 killar. Senare visade det sig att de killarna inte alls verkade vilja ha kvar mig i gruppen, när de upptäckte att deras tjejkompis inte hade någon att gå med. Men när jag väl bestämt mig, så backade jag inte ur fastän jag såg problemet som uppstod....

Vi gick in, och fick sitta ner och vänta på de 3 stolarna som var uppradade längs väggen utanför Professorn kontor, där 3 andra elever var. Precis innan jag och killarna skulle gå in, kom jag på en idé som skulle ge oss kraft och peppa oss alla. Hur löjligt det än låter, så tog vi varandra i händerna och klämde hårt. Nu var jag taggad!!

Vi gick in, satte oss runt bordet och drog var sin fråga.
De frågade vem som ville börja, och jag ville. Jag var ju taggad!

- "Tell all the afferent and efferent that are connection the limbic system. Explain."
  stod det på min lapp.

Jag babblade på, bestämt och högt, entusiastiskt och snabbt. Jag fick en fråga av Dr. Wojcik, besvarade den. Sedan en annan fråga "Please, tell us something about amygdala" av en annan lärare och besvarade den. Medan jag svarade på den sista frågan, avbröt Professor Morys mig:

sa han, skrev på mitt index och räckte det fram till mig.
Jag fattade inte att det var över, jag vågade knappt öppna mitt index för att se om jag hade klarat mig. Men jag öppnade det försiktigt, och där stod det 3.5.
Jag tittade på Prof. Morys och på Dr.Wojcik och imiterade ett tyst "thank you", för en av killarna hade redan börjat  prata om sin fråga.

Fortfarande har jag kvar samma känsla i mig.
Den där konstiga, skumma och obeskrivliga känslan.
Jag är inte överlycklig, jag vill inte heller skryta.
Jag är mest stolt över mig själv. Och lättad såklart!


Jag har:
- kämpat och slitit med Neuroscience-kursen sedan i januari
- "halkat på ett bananskal" på praktiska Final Exam
- missa hela kursen med 1poäng (!)
- tittat på mitt prov och hittat 1p som de glömt att rätta
- gått till oral med Neuroscince Professorn/Skolans Rektor
- och kommit ut därifrån med en 3.5 i indexet!

Jag har kämpat, jag har slitet, jag har haft svackor.
Jag har inte trott på mig själv, jag har tyckt att alla andra varit duktigare. Efter att ha haft 60-85% i Anatomin praktiska och 4or och 5or i Histologin praktiska förra året, fick jag en smäll på käften, när jag inte klarade praktiska i Neuroscience på första försöket.

Men en sak gjorde jag inte; jag gav aldrig upp på mig själv!
Jag visste att jag hade kunskapen.
Och jag skulle visa det. Kunskapen var min makt!

Tack för mig, Neuroscience!

Okej, då blev det oral i Neuron.
Inte hela världen, I guess after all....

Vi fick se våra resultat och prov lite senare.
Det kändes som om alla hade med sig en egen "hejjar-klack" dvs. det närmaste kompisgänget. Det kändes konstigt.

För om jag inte hade Krister med mig, skulle inte någon "hejja" på mig i vanliga fall.
Jag är ganska van att "hejja" på mig själv! Men det är väl så det är tillslut.
På polska säger man: "Umiesz liczyc? Licz na siebie!" vilket betyder ungefär:


Idag utökades min "hejjar-klack"; Cecilia och Zarreen fanns där för mig/oss.
Tack tjejer! Det var snällt..
 

Neuroscience var OK.
Jag brukar kunna tycka en hel del annars, men den här gången är ordet "OK" det enda jag kan få ur mig. Jag känner mig varken glad eller ledsen. Inte heller nöjd eller besviken.
Det är som om jag inte har några känslor kvar alls, överhuvudtaget.

Jag har redan kommit på 2st "idiotiska fel" som jag gjorde, trots att jag satt fokuserat och försökte koncent

1) När ordet motor aphasia dök upp på provet, kopplade jag det till Broca´s area och tänkte för mig själv; "Glöm för Guds skull inte skriva of DOMINANT hemisphere, Olivia!"...men sedan skulle jag tänka i vilket gyrus den låg i och summa kardemumma glömde jag skriva det.

2) De frågade om Babinski´s sign - vilket tract är skadad, och jag svarar att ´upper motor neuron´ är skadad. Det är ju egentligen korrekt, men det var ändå inte det de frågade om. Dumma mig..


Men sedan skrev jag säkert en del korrekta svar, så det har förhoppningsvis inte gått "åt helvete". Provet var kl. 18 idag, och lärarna kom typ en halvtimme sena så allt blev förskjutet. Jag var trött och ville bara få provet överstökat så fort som möjligt.

Nu är jag fri iallafall!
Förut kände jag mig som en fågel instängd i en bur.
Men någon glömde stänga den där lilla dörren - och jag flög ut!

Äntligen, tänkte jag.
Äntligen, är jag fri!

Jag blir glad av söta kommentarer här på bloggen. Jag kan liksom gå omkring i timmar; känna mig glad för att någon gillar det jag skriver, att det finns andra därute som ser sig själva i mig och att jag kan påverka - göra skillnad!

Här kommer ett exempel på en söt kommentar som jag fick:

Jag förstår PRECIS hur du känner dig!
Det verkligen blir en fysisk smärta i hjärtat när man inser sitt otroligt KLANTIGA misstag!
Men som du säger, gör dem nu istället för senare.

Ville bara säga, tack för en grymt bra blogg!
Sitter hemma med ansökningsblanketten i handen och tvekade ett tag om jag klarar av det. Men du ger mig hopp på något sätt ! =) Jag ser mig själv så mycket i dig och då känns det bra att höra att man inte är "ensam", aa nu ska ja sluta pladdra. Grymt bra INNEHÅLL på din blogg. Good luck med allt Angel.

 / Inspirerad

I förrgår blev vi bjudna på middag hos min joggingkompis, Zarreen.
Jag åt självklart mer än jag egentligen orkade, för det var så himla gott!

Riset smakade inte "vanligt svenskt ris", utan bara det var 100ggr godare så jag kunde i princip nöja mig med det. Men det blev inte så, för jag vispade i mig lite av allt! Till efterrätt blev det glass, och gissa hur bra min mage mådde efteråt....

Jag önskar att jag kunde hitta på roliga saker. Jag vill;

- kolla på film, serier, vara med mina vänner, festa och shoppa
- åka till Aquapark, gå på bio och hänga på något café
- baka, rida i naturen, kanske spela lite tennis med?!

- vara med min familj och designa mitt nya rum
- hjälpa mina föräldrar planera renoveringen på vårt nya hus
- umgås med mina morföräldrar och berätta för de hur mycket de betyder för mig!

- att våra (familjens) vänner kommer över på middag till oss
- umgås med min mammas vänner
- träffa mina äldsta syskon från hufudstadten Sandra och Max!

- hälsa på Rihams föräldrar och äta goda dolmar
- besöka Carolina och Leo och deras lilla nyfödda dotter Liv
- åka till Szczecin till min 88a-syster och umgås med henne

- åka till St:Petersburg och hitta på en massa skoj med min 91a-syster
- ha filmkväll med min 87a-syster och hennes kille
- hänga mer på Akuten, hjälpa till och lära mig nya saker

Jag har väldigt svårt att förstå att: samtidigt som jag valde Läkarutbildingen, valde jag bort allt det andra som jag också ville göra!! Men jag valde utbildningen för att jag ville! Och fastän det finns ämnen i skolan som jag gillar mindre än andra tänker jag:

Jag har alltid och håller på än med "multi-tasking".
Det är liksom lite av "min grej". Och jag har så sjukt svårt att bara göra en sak i sänder...

Jag fick en smärre chock när jag såg mitt Biochemi test i torsdags!

Jag kryssade för FEL alternativ som jag kunde helt till 100% (det är ingenting jag bara säger!). INte på en uppgift utan på tre (!). Till råga på allt, stressade jag antagligen vid sista räkneuppgiften - för jag visste att stearic acid hade 18 kolatomer men råkade ta fel och räknade på 14st kolatomer. Jag vet inte om detta är stress, eller slarv. Oavsett vad det är blir jag lika ledsen varje gång, för sådana fel får man bara inte göra!!

Om jag inte kan en viss fråga, och gissar (!) fel - tänker jag "Lär dig detta!", men när jag gör "idiotiska misstag" tänker jag "Snälla, skjut mig!!"...! På Test 2 med enzymer hade vi en fråga som löd ungefär så här: "Vad kan förhöjt värde av creatine kinase 1 innebära?". Jag älskar sådana frågor, verkligen! Så brevid frågan på provpappret skriver jag för mig själv;

När creatine kinase 1 är förhöjt - infarkt i hjärnan.
När creatine kinase 2 är förhöjt - infarkt i hjärtat.
När creatine kinase 3 är förhöjt - infarkt i musklerna.

Och helt mongo som jag är på prov, kryssar jag för alternativet = HJÄRTAT!
Trots att det står klart och tydligt i min lilla ruta ovan att svaret är CK1 = HJÄRNAN!!
Och nu kanske man tror att hjärta och hjärna har liknande stavning, men grejer är den att vi läser på engelska och det heter brain och heart, så de orden har knappt liknande bokstäver!

Till och med Professorn "skrattade åt mig":
"Men du har ju skrivit rätt vid sidan av, varför kryssar du för fel?" undrade hon. Och det undrar jag med! Ni som känner mig, vet att det här är inte första gången! Jag har gjort den här typen av fel sedan vi började här, och det verkar inte som jag lär mig av mina egna misstag....

Varför gör jag den här sortens misstag?
Kan någon förklara detta!?
Vad kan detta bero på?!

Alla vet att en bild på våra Biochem-prov är värd ca 8-9%.
Till detta tillkommer 3 frågor som jag kryssade fel på, fastän jag kunde det rätta svaret (!).
Det mest jobbiga är att jag skulle ha fått 60% om jag inte gjort dessa idiotiska fel.
VAD FAEN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG??!

Idag handlar det om Biochemistry, igår gjorde jag misstaget i ett annat ämne.
Hur irriterad, frustrerad eller ledsen jag än är på mig själv, vet jag inte hur jag ska ändra på mitt beteende?

Det är kanske "skitsamma" i ett resultat i skolan - fastän det gör så jävla ont i hjärtat! Men det är bättre att jag lär mig nu, än senare på mina patienter.
Där är inga som helst misstag tillåtna!





               Tulipaner utanför vårt hus. Jag längtar till våren!

             Jag dricker kaktusjuice - och jag pissar grönt!


            Jag gillar benvärmare - fastän det blev omodernt efter 80-talet!


Jag använder "handikapps-hörlurar" - för andra modeller faller ur öronen...


I mitt kylskåp hänger en post-it, som påminner mig om att jag ska plugga!


Post-it på frysfacket! Anledning: där finns´The Devil himself´ (läs: glass)!!

Hejsan,

Jag undrar om det finns någon frivillig själ där ute som vill hjälpa mig?!
Hjälp mig snälla - jag behöver förstå några viktiga koncept:

- hur pluggar man?
- hur lång tid innan är "att börja i tid"?
- hur ska man orka sitta still medan man pluggar?

- hur ska man samla tankarna som svävar iväg hela tiden??
- hur pluggar man på ett bra och effektivt sätt?
- hur ska man orka plugga regelbundet?
- varför är det så lätt att pyssla med andra grejer istället för att plugga??


Jag vet att jag har valt rätt utbildning, jag vet att jag vill arbeta som läkare i framtiden. Jag vet också att alla är olika, pluggar på olika sätt, lär sig med olika metoder och under olika lång tid.

Det sägs "I´ve learned from the best", så nu vill jag lära mig av er.

- Hur gör ni?!



              I helgen behövde jag skrapa bilrutan från insidan!!  Normalt?!

Idag har jag:

- stressat mig igenom ett Physiology-prov (helt i onödan!)
- lämnat tentasalen alledeles för tidigt, och ångrat mig direkt!
- fikat med 2st Professorer

- storbölat
- haft en svacka
- blött näsblod

- fått bättre resultat än väntat (på Physion!)
- gjort potatisgratäng
- förlorat ett vad med min granne

- saknat Carolina! (och Leo)
- pratat med min syrra på msn i 4h (jobbigt!)
- funderat på att skaffa Skype...

Är hemkommen från akuten, där vi hade två fall av hjärtattacker. Efter en standard undersökning, skickades patienten till kardio-avdelningen. Där skulle de göra ett "angiogram". Läkaren gjorde ett snitt nära patientens ljumske och satte in en kateter genom ´femoral artery´ och följde aortan vidare till hjärtat.

Medan han gjorde "the procedure" förklarade han varje steg.
Det var första gången som jag fick se ett "angiogram"  på riktigt och lära mig allt som var relaterat kring detta. Väl inne i ett av kranskärlen krossade läkaren ´thrombosen´ med ett speciellt verktyg och sög ut resterna. Han silade resterna genom en sil varje gång, och visade oss hur det såg ut efter att den var krossad.

Han opererade därefter in ett "stent".
Han förklarade vilka typer som fanns på marknaden, när de användes, vilka bieffekter man bör tänka på vid val av de, vad som gör att kroppen inte stöter bort ett främmande föremål osv. Så intressant!