♥ angel 99 procent ♥

Idag fick jag frågan om jag slutat blogga?! Det var tänkt så, men jag vet fortfarande inte om jag bestämt mig till 100%. Jag har inte bestämt om jag ska fortsätta eller ej, och OM jag skulle välja fortsätta, så vet jag inte i vilken utsträckning det skulle bli. Hur som helst; jag lever, jag mår bra och livet knallar på...

Olivia:
Krister, hur många tum måste vi ha på våra cyklar?

Krister:
Ingen aning.

Olivia:
Okej, för det är lite svårt att leta cykel till dig. Jag vet ju inte om du kommer att gilla färgen, modellen, hur mjuk/hård den är osv. Men vad är viktigt för dig?

Krister:
Spelar inte så stor roll eller? 2 hjul, pedaler och styre räcker...

Hemma.

Det är skönt, det är underbart. Jag har sovit och käkat hemma lagad mat, jag har pratat med mina morföräldrar och mamma & pappa. Jag ska bada i ett fräscht badrum! Jag ska hinna med mycket denna veckan, men jag tar en sak i sänder. Krister åkte till sina föräldrar igår kväll, medan jag stannade hos mina. Vi var på sjukhuset och hälsade på vår släkting. Det är jobbigt att se henne såhär!

Det första betyder "Jag har börjat inhandla..."
Vi har ju flyttat, och mer eller mindre tagit med ALLT från det förra huset.
Mamma vill använda mitt ordningssinne för att "rensa bort" lite skit hemmifrån; sälja en del på Blocket, skänka bort ytterligare en del och slänga sådant som inte går att använda.

Trots att det innebär en del "jobb" - så gör ett sådant mejl mig väldigt glad.

En dag förra året satt jag och tänkte på VEM av oss här jag skulle vilja gå till, om vi redan var färdigutbildade läkare.  Jag tror många har ställt sig den här frågan.Och då tänkte jag inte att problemet skulle vara ett skärsår, för då kan man gå till vem som helst! Men tänk om man hade ett störra problem, ett allvarligare problem som kräver tillit och förtroende. Tänk om ni hade ex. ett intimproblem och vart tvungna att gå till en av oss i vår klass.
Vem skulle det bli?

Jag kom också på att det finns en hel del bra människor, men många är ändå väldigt påverkade av sina kompisar. Så när jag tänkte på ex. person A, och kom sedan på att personen skulle berätta ALLT för sina kompisar - så la jag snabbt ner projektet "person A".

Till slut insåg jag att det bara handlade om några enstaka personer.
Det var skrämmande, då det går ca 100st elever i vår klass.
Men det blev mitt val. Mina prioriteringar.

Jag ska HEM om 3 dagar, och det ser jag verkligen fram emot!!
Det ska blir skönt att göra vad man vill, när man vill - i en vecka iallafall :)

Under min hemmavistelse hade jag planerat att först sova i en vecka, sedan shoppa, hänga på stan och träffa mina kompisar. Jag skulle också umgås med familjen, äta hemmalagad mat istället för de mängder pizzor jag klämt i mig på senaste, hänga med mamma och hälsa på min släkting i sjukhuset. Här i Polen ville jag fixa med mitt index, hälsa på de andra släktingarna som behöver hjälp och hänga med mina polska kompisar. Återigen träder mitt "jag" fram; alldeles för MYCKET inplanerat på kort tid!!

För 2 veckor sedan hade vi Biochemi tenta.

Till den hade jag pluggat teori i 10 dagar, efter min fotledsoperation. Jag tyckte att jag kunde teorin bra men hade då "glömt" att träna på strukturerna och tentan sket sig. Efter det hade jag omtentor i andra ämnen, tack vare onödiga slarvfel. I fredags fixade jag fysik-tentan och hade då 2 dagar på mig att rita strukturer inför gårdagens Biochemi.

Eftersom jag fick bra på teori-delen senast, bestämde jag mig för att endast rita strukturer hela helgen. Jag hann lära mig 40st, och tänkte inte ens tanken att repetera teorin. När jag gick till provet hoppades jag på att iallafall 4 av de 40 strukturer skulle komma. Men nej, bara EN kom!

Jag fick panik mitt under provet då jag insåg att jag bara kunde en bild. Faen, faen, faen...jag ville lipa, jag ville skrika ut min vrede i tentasalen, jag ville slita ur allt mitt hår på huvudet. Men den andra delen av mig sa: va faen, kom igen, kämpa på!! Ge allt du har på teorin nu då, den sätter du!!

Jag struntade i strukturerna och kollade istället på teori-delen. Jag var svimfärdig när jag kom på att jag inte repeterat någon teori alls, då strukturerna vart mitt "problem" - och att jag nu var tvungen att sätta nästan alla teorifrågor. Jag trodde att det var omöjligt, men nu i efterhand vet jag att jag gjort det!!

Jag kom och tänka på det där med problem i livet, att man har olika problem i olika livsstadier. När man var barn och någon tog ens leksak, så var det ett problem. I tonåren uppstod ett problem, när en tjej pratade med den kille man var intresserad över - det var liksom världens undergång då. I gymnasiet hade man kanske problem med allt; föräldrarna, kompisarna, betygen, kärlekslivet - ja, vad vet jag?! På universitetet skulle det vara surt att missa en tenta med något poäng.

Men de verkliga problemen det är de vi inte kan föreställa oss än; att mista ett barn, att någon familjmedlem blir svårt sjuk och man måste handskas med det på daglig basis, när en familj splittras då de bråkat över ett fjantigt testament, när man blir påkörd av en bil och svårt handikappad, när man kommer hem och den som skulle ha varit ens "andra halva" signerat skillsmässopapper och man står där med 4 barn och skulder upp över öronen - det ni, det är riktiga problem!

Jag menar inte att man ska bagatellisera de problem som uppstår under våra liv, oavsett när det är - men jag ville bara dela med mig om vad jag tänkt på.

Det är ännu värre med vår släkting än det var för 2 veckor sedan när jag lämnade mitt hem. Hon ligger på sjukhuset och känner inte igen oss längre! Det är skrämmande vad vissa sjukdomar kan göra med oss, och det är ännu skrämmande hur fort det går.

Det är så skönt när poängen ökar ibland, utan att man behöver plugga någonting.
Bara genom att vänta några dagar, trots att det är en "risky business".
Love the feeling, tack Silverfox!


Vår ena släkting har varit hos oss i Sverige sedan början av sommaren.
Vi har tagit hand om henne, då hennes man och son mer eller mindre "övergivit" henne. Eftersom hon är polsk medborgare har hon "ingen rätt" till svensk vård. Då hennes tillstånd försämrats drastiskt från vecka till vecka, bestämde min mamma att på egen hand undersöka detta. Hon skrev remiss för CT/MRI och gjorde det privat. Det visade ingenting, men mamma gav inte upp - hon observerade, hon förde anteckningar om hälsotillståndet, hon läste på Internet på kvällarna, hon observerade ännu mera och märkte att släktingen, konstigt nog, föredrog att ta en av de två trappor vi har hemma.

Den ena trappan svänger till höger och är bred, den andra svänger till vänster och är mycket mindre. Mamma tyckte att det skulle vara lättare för en 80-åring och gå i den breda trappan och började ana oro när hon märkte att släktingen föredrog den smala trappan. Mamma misstänkte eventuellt synbortfall och testade synen med "finger-näs" försöket.

Några dagar senare, när jag redan var i Polen, hittade mina föräldrar släktingen på golvet - förvirrad och med blåmärken på kroppen. De tillkallade ambulans och idag, efter 1vecka på sjukhuset, fick mamma äntligen något vidare besked. Vår släkting hade en infarkt i högra sidoventrikel.

Det förklarar tyvärr inte alla de 1000 symptom hon har, och man undersöker vidare. Man misstänker även Parkinson. Den här sommaren har varit jobbig; jag har inte kunnat förstå hur ett hälsotillstånd kan svikta så snabbt, hur den snällaste och normalt-fungerande människan i världen helt plötsligt kan bli aggressiv, hallucinera, vara inkontinent och förvirrad. Och det har varit jobbigt för att det just är ens nära släkting och inte någon anonym. Det har också varit jobbigt att det hänt så nära inpå; att man sett, att man hört - att det ens existerar!

Min mamma skulle ha kommit till Gdansk imorgon. Men hon stannar trots allt med vår släkting i sjukhuset i Sverige. Och fastän jag önskar att mamma vore här hos mig, mer än någonting annat - så förstår jag hennes beslut att stanna i Sverige. Jag förstår och jag beundrar hennes kämpevilja, hennes ifrågasättande av ett ´nej´.

Jag är också otroligt stolt över att ha henne som mamma.
Och jag önskar framförallt att jag blir som henne en dag...

Good morgning everyone...

Jag har precis tagit en dusch och jag saknar ord hur skönt det känns. Det känns liksom som en blanding av att bli pånyttfödd, tappa 10kg i vikt och få ett nytt "energimoln" på sig - ja något sådant! De flesta fattar hur jag menar...

Ska snart äta frukost, väntar bara tills Krister diskat klart berget av disk. Utanför vår dörr har det bildats en sopptipp för ingen har gått ut med de 8st soppåsar som legat där i flera dagar. Vi har inte städat rummet på en evighet, så det är lagom äckligt. Vi får väl skylla allt på en enda sak: tentaperiod, hehe.

Igår lade min klasskompis upp en länk, där hennes lillasyster gjort en egen låt. Jag har lyssnat på den sedan dess och jag tycker den är grymt bra!
Här kommer Hesho Rashid´s "Memory":

Krister och jag var aktiva som statister i Göteborg ett tag.
Här hittade jag en milli-sekund av oss i den svenska serien "Upp till kamp".
Serien handlar om 4 ungdomars liv i Göteborg under 60 och 70-talet.

Vi synd i bild vid 48:50 samt 49:19.

Idag har vi Physiology-tenta, om sådär 6h.
På de 6h ska jag hinna sova och käka frukost. Duschen blir förståss inte prioriterad...
Brukar aldrig bli såhär sent för min del, men idag var det så skönt att bara läsa utan stress.
Läsa för att förstå, och för att kunna.

Jag satt och bläddrade igenom mina anteckningar från årets kurs.
Då märkte jag den här:



Haha! För er som inte förstår ovanstående, så heter den inhiberande substansen GABA (från engelskans gamma-aminobutyric acid) - vilket jag tydligen trodde skulle heta ´Glabba´. Men som sagt, det var i början av Physiology-kursen...

Jag tror vi har ett getingbo någonstans utanför vårt fönster. Hela tiden är det en eller två getingar som flyger in i rummet och surrar runt. Nu har Krister öppnat både balkongdörren och den vanliga dörren ut mot korridoren för att getingarna ska "känna av" tvärdraget och flyga ut. Men än så länge är getingarna kvar och den enda som känner av tvärdraget är jag, som sitter mitt i det. Pust..

Jag är godissugen och vill ha massa svenskt lösgodis, men vi har inte ens en ´vending machine´ i vår hus så man skulle kunna skaffa sig ett substitut. Nä, illa är det!

Utanför vår dörr ligger 7st pizzakartonger och 4st Cola flaskor (á 1,5L). Detta blir ingen hälsosam månad direkt, men jag orkar verkligen inte stå och laga mat hoppandes på ett ben. Snart måste jag börja styrketräna foten seriöst, så att den blir bra snart. Efter det ska jag väl börja träna själv, för att "bränna bort" de ohälsosamma vanorna som man har införskaffat just nu. Jag har legat som ett V i sängen idag - med foten i högläge. På något konstigt sätt lyckades jag somna sådär, med huvudet dinglandes mot bröstbenet (sternum).

 

 

 

 

Vissa gör vad som helst för att bli antagna till Läkarutbildningen!

Vi bör verkligen vara tacksamma för att vi redan är "inne".

Lånat från argalappen.se

 

 

Jag gick för att titta på Biochemin igår och det visade sig att det inte var så illa med teorin. Jag fick hela 70%! Men vad hjälper det när "bilderna" gick åt skogen?! Det var tyvärr förväntat - för jag hade först det första, glömt att träna på bilderna och för det andra - slarvat och inte läst ordentligt i uppgifterna att man skulle måla strukturer/namn/enzymer!

Jag hade bara skrivit enzym-namnen och det hade jag fått poäng för. Strukturerna kunde jag inte för det hade jag inte tränat på, men jag kunde ju teorin! Om jag bara såg att det fanns EN rad med information skulle gällde för ALLA  a) + b) + c) uppgifter - så kunde jag åtminstone skriva det jag vet från teorin, namnen. Men sådant händer, och det gäller väl vara mer uppmärksam vid nästa tillfälle.

Jag kom också att tänka på de människor som varit panikslagna under årets gång, och frågat mig om tips, frågat hur jag gör eller skall göra. Varför de vänt sig till mig är ju ett mysterium i sig - men så var det. Idagsläget känns det så snopet att först ge alla världens tips till dessa människor och nu se de klara proven medan man själv står där och funderar "hur i allsin dar" det kunde bli såhär?!

Idag hade vi Biofysik och det gick inte heller hela vägen. Jag har var 2p ifrån den magiska ´pass´gränsen - och lyssna på det här: jag har räknat ut RÄTT men valt FEL svars-alternativ!! På mitt kladdpapper står det exakt hur jag räknat och svaret jag kom fram till, ändå råkar jag ringa in ett annat alernativ på svarspappret. Och då är det inte "fel" - men ändå räknas det som fel. Bye, bye 2 poäng! Jag vet fortfarande inte hur vissa av mina klasskamrater gjort när de gått till läraren och fått 4 pöäng extra, det är ett mysterium i sig men det har hänt!!

Jag måste ju ha en slags undermedveten "talang" för att göra den här typen av "fel". Och just nu känns allting verkligen riktigt jobbigt, jag är jätteledsen och mest förbannad på mig själv. Hur faen kan jag göra såhär mot mig själv?! Jag vet att ingen bryr sig ändå.

Jag trycker på "hold" och lägger känslorna i hyllan.
Jag fortsätter till nästa mål.

Då var det mer ris än ros visade det sig.
Och det var inte ens nära den där förbaskade rosen....!

Det som har hänt har hänt, och det är ingenting jag kan göra åt just nu. Trots att det känns tungt och jobbigt, finns två alternativ: ge upp eller fortsätta kämpa. Mina ben skakar och hjärtat är i 1000 bitar, men jag väljer att kämpa vidare. Det finns egentligen bara EN sak som jag ångrar; jag skulle ha prioriterat redan innan sommarlovet - precis som "alla andra gjorde". Jag skulle ha fokuserat på Physiologin, och tagit Biochemin över sommarlovet. Men jag ville försöka på båda, och just nu sitter jag "i klistret". Men jag gjorde ett aktivt val, något som jag måste stå för.

Jag försöker "trösta mig själv" (någon måste ju göra det):
- "det finns fler som är i min sits" eller "det finns de som har det ännu svårare"...

Alla har vi våra mål, trots att de är så olika. Vissa vill "klara sig" och andra blir besvikna när de får en 3,5 för de satsade egentligen på en 4a. Men i slutändan blir det ändå personligheten eller möjligtvis de erfarenheter man har som avgör vilket jobb man får.

Om vi säger att två personer i vår klass jämförs. Person A gör retakes och får en 3or i snitt. Person B klarar allt på första försöket och får 4-5or i snitt. Båda personer avslutar medicinutbildningen efter 6år. De får samma diplom och ger sig ut i världen för att göra sin AT. Efter att person A och B gjort sin AT, vänder de sig till Socialstyrelsen och blir legitimerade läkare. De gör STn och båda blir ex. gynekologer.

Person A och person B söker jobb på Halmstads vårdcentral.
De går på intervju, och frågan är: vem får jobbet?!

Igår var det planerat att jag skulle plugga Biophysic. Och planera är min stor grej, men att genomföra det...nja, där har vi problem. Jag mådde skit hela dagen; jag var supertrött (varför blir man alltid det så fort man sätter sin fot på dorms?), jag hade ont i magen och var allmänt ledsen, trots de fina solstrålarna som sken utanför mitt fönster. Att jag inte pluggade Biophysic gjorde inte saken bättre.

Hela dagen gick, inget blev gjort. Vid kl.19 bestämde jag mig för att vila ut istället och kolla på en film. Vi hade hittat på "The Flock" i 30minuter när Jan kom förbi och hälsade på. Hans plan var att ta bort mina stygn, och hans plan - till skillnad från min, genomfördes. Och det var tur att han tog sig tid och tittade på foten, för skulle jag ha väntat längre så skulle stygnen ha växt in i huden!!

Det tog mig först 1h och ta bort en satans många småplåster, efter att ha haft foten i varmbad i en balja i ytterligare 1h för att "lösa upp limmet i plåstren". Jan hämtade sina sterila och genomförde sitt jobb ytterst bra - ur min vinkel - som patient. Men jag var minns lika rädd för att ta bort stygnen som för självaste operationen, och när allt var klart och Jan lämnade oss, låg jag kvar helt utpumpad på krafter med dunkande huvudvärk!!

Att vara läkare är säker en kul grej.
Men att vara en patient, fy sjutton - det är inte "min grej"!!

En sak är att planera och en annan sak att genomföra det. Jag märkte det idag.

Planen var att sätta igång med Biofysiken ganska snart efter Biochemi-provet. Men efter tentan drog vi in till Gamla Stan tillsammans med Henny, Sara och Eva. Vi satte oss och käkade ute och njöt av solen. Jag kan inte förstå att det fortfarande är sommar i Gdansk, så himla härligt att komma tillbaka till en "varm stad"!
Det är massa poliser överallt i staden, eftersom president Putin och några andra "viktiga människor" är på besök i Gdansk. Presidenten har tydligen hyrt hela Grand Hotel i Sopot för sig själv och hans folk, glassigt!!

Idag är det nämligen 70år sedan andra världskriget började. Jag har tänkt mycket på det där med krig, och jag tror nog inte ens att man fattar VAD det är för något föränn man överlevt ett själv. Jag är så tacksam att vi har tak över huvudet, mat på bordet, en god natts sömn och lugn och ro omkring oss. Vad mer behöver man egentligen?!

Biochemi-tentan var helt okej. Svårighetsnivå var lik den på Final, men nu har man ju 10 dagar mer "erfarenhet". Igår skulle jag tränat på att måla bilder, och Krister och jag började vid kl.23. Efter att ha målat 3st strukturer, somnade vi vid midnatt - haha, vilket skämt!! Men guess what?! En av de strukturerna kom idag! Hela 3 poäng till mig :)

Vi får se om det blir ris eller ros.
Resultaten kommer ikväll eller imorgon bitti, säger de iallafall.

Jag är trött och har fortfarande inte kommit igång med Biofysik-plugget.
Usch, segt är det men "synden straffar sig själv".
Jag pluggade inte då jag skulle ha gjort det, då måste jag plugga nu istället...