♥ angel 99 procent ♥

Imorgon har vi tenta i Biochemistry.

Ja, det skulle vara ganska skönt att klara det.
Men det får gå som det går.
Jag är liksom öppen för alla förslag och inget, verkligen inget kan förvåna mig här.
Jag är redo för vad som än händer!

Min ena kompis skrev nyss att hon fortfarande har 50sidor anteckningar att gå igenom, och att hon inte börjat med "bilderna" än. Jag tyckte det lät så roligt, för jag tänkte genast på Krister. Min kompis har fler sidor av anteckningar att gå igenom än vad Krister samlat på sig under de två första åren här, haha!

Jag har inte heller börjat med "bilderna" än. Men jag tror på mig själv, och jag är en tidsoptimist. Jag vet liksom inte riktigt vad 10 dagars plugg kan göra för underverk.
Och kul är det, men jag verkligen tror (naivt) att jag kommer lära mig hela Biochemi-kursen ikväll...

Rädda mig någon, om jag mår såhär efter Biochemin imorgon!!

 

 

Jag lägger därför upp några bilder, som en slags hyllning till min familj.
Jag vill att ni ska veta hur viktiga ni är för mig!
Det är tack vare Er som jag är den person jag är idag...

Nu sitter jag här igen och vill skriva någonting...

Jag kan börja med att det kom en långtradare med byggmaterial till oss idag! Transporten kom någon gång efter lunch och lasten var på 18 TON!! Vänner och bekanta ringdes in för att hjälpa till, men allt var nog inte helt genomtänkt för semestern är över för de flesta och folk har återvänt till sina jobb eller börjat skolan. Min ena syster och hennes kille har flitigt jobbat sedan lasten kom, Krister också - men med en paus då vi åkte till tandläkaren emellanåt....

Våra vänner kom på besök och deras dotter och hennes kille hjälpte till. Nu har de åkt hem, så Kristers bror fick vara avbrytare. Pappset har kämpat på han med, och min morfar som är 81år har transporterat varorna på en kärra för det är för tungt för honom att bära speciellt när han har en höftprotes! Trots att klockan är snart 22:30 håller de på än...!!

Imorgon väntar sjukgymnasten igen, trots att jag inte känner att jag gjort några framsteg på de 2 dagar sedan vi sågs senast. Det vore väldigt lämpligt om min familj gick dit imorgon istället för mig - efter dagens ´heavy lift´. För mig och Krister väntar nu ett bubbelbad, efter att jag lokaliserat honom där ute i mörkret.

Om 3 dagar åker jag tillbaka till Gdansk!
Ska bli roligt att komma ner ett tag igen..!

Vi köpte en kartong fylld med glass för sådär 200-300kr för en 50-lapp från glassfabriken i förrgår. Självklart äts det en hel del glass just nu; allt från Sandwich till KitKat.

Foten gör svinont så jag kan bara ha en i högläge hela tiden. Det går förståss inte att ha den där hela tiden 24-7, men jag önskar att jag kunde klistra fast benet till pannan med superduper-lim och hoppa omkring så på kryckor tills foten blir bättre..!! Imorgon ska jag till en sjukgymnast, så vi får se vad han/hon gör för underverk. Jag tänkte mig nog inte riktigt för när jag för några dagar sedan slängde kryckorna åt sidan och bestämde mig för att gå helt normalt på foten, bara några dagar efter operationen!

I informationen som jag fick efter operationen står det att jag får belasta foten. Jag mådde bra och hade inte alls ont flera dagar efter operationen, så tänkte jag på det där med "belasta". Läkaren menade väl att man skulle stödja sig på båda kryckorna först, för att sedan övergå till bara en krycka för att slutligen efter några veckor lämna kryckorna överhuvudtaget. Men jag ville ju bli bra, snabbt! Jag ska ju flyga ner till Gdansk snart och jag ser verkligen inte hur det ska gå och skutta iväg till tentorna på mina klumpiga sätt och sitta med foten som gör svinont i "högläge".

Arghhhhh...tips, någon?


                                                                          

De sista gästerna från släktkalaset lämnade vårt Hus någon vecka sedan. Sedan flög min ena syster iväg. Idag lämnade min andra syrra, hennes kille och hans lillasyster Huset. Det blev tomt och sådär, konstigt tyst. Då bjöd jag över några av mina kompisar och vi har precis kollat film med Vin Diesel. Jag har gottat mig med glass, popcorn, chips och Cola för nu är jag "sjuk" (efter operation) och kan skämma bort mig själv, hehe.

Så fick jag blommor med! Igår fick jag en orange-röd krukblomma av Zarreen och idag en rosa bukett av Madeleine och hennes pojkvän Jonas. Nu får jag väl sitta och titta på blommorna som tjuren Ferdinand gjorde. Sitta och njuta, och tänka på de roliga stunderna.

Om 1 vecka reser vi tillbaka till Gdansk. Jag är både glad och har ångest, så typiskt mig! Jag har ångest för det var tänkt från början att jag skulle plugga där nere till tentorna, eftersom jag inte kan fokusera hemma. Men så blev jag opererad och ska helst inte röra mig hemmifrån på 3veckor. Men det kommer ju inte hålla, då tentorna är om en! Självklart måste jag palla mitt äs ner till Gdansk.

Samtidigt är jag glad för att jag saknar Gdansk. Jag trivs bra där! Jag saknar staden, vännerna, livet (vilket liv undrar väl folk nu?) och allt som händer. Jag vill se patienter, få göra saker, lära mig nya konster. Jag vill helst slippa all teori och bara göra saker i praktiken, något jag bara kan drömma om just nu. Medicin innehåller fruktansvärt mycket teori, till en början iallafall. Teorin är inte alls svår (något som folk tror!) utan bara kopiöst mycket information att trycka in i skallen. Det är inte nog med det, för när man väl tryckt ner allt i skallen så gäller det att kunna ta fram den informationen när det väl gäller. Det ni, det är en konst!


Min hjärna som tänker 1000 tankar i minuten.
Det är HELT normalt, för att vara mig.

Jag vet inte om det är någon slags "hit" att bli gravid nu och föda barn men jättemånga i min omgivning har gjort det. Jag läste häromdan att det fötts mycket fler barn i år, än vanligt - och speciellt när det är "skakigt på marknaden". Ja, inte vill jag föda barn elelr bli gravid än men jag tycker det är mycket underligt att det är så populärt just nu. Eller så är det bara det att jag blir äldre, och eftersom man blir det så kommer det självklart att födas mer människor. Alltså det finns inget samband där mellan det att "det föds fler barn pga. att jag åldras" - utan för att man blir äldre och får förståelse för vad som händer runtomkring.

När jag var barn så var de "äldsta familjemedlemmarna" (släkt) runt 60år, men nu när jag lagt på mig 20+ så har de också det. Folk åldras, folk dör. Och andra har kommit in i en "mogen ålder" och blir gravida och föder barn. Jaja, nog snackat om det... 

Jag skulle skriva att jag har haft besök av Zarreen! Jag blev väldigt glatt överraskad och det gjorde mig gott att ha henne här i Göteborg. Igår kväll skuttade jag ut till Avenyn på mina kryckor (så diskret!) och vi fikade tillsammans med Cecilia och Krister. Det var kul att ses igen! 

Först bultade mitt hjärta 10000 slag  minuten.
Jag som alltid somnar jättelätt, kunde inte sova natten innan operationen. När vi kom på plats ville jag kräkas upp, och jag höll på att "skita ner mig" av nervositet och rädsla för ett sådan simpel sak som ett Venflon-stick!

Sjuksköterskan frågade ut mig om vad och när jag ätit, om jag skurat mig med Descutan-tvål och satte på Emla-krämen. Därefter fick jag 10mg av ett lugnande medel, hon sa att det skulle verka inom 15min. Jag bytte om till sjukhusskjortan och las in på barnavdelningen, eftersom jag hade min mamma med mig. Det gick 45 min och den lugnande tabletten hade fortfarande ingen verkan. Sedan fick jag tabletter mot illamående, mer lugnande och sömnpiller.

Nu trodde jag på en "knock-out" - men nej, inte det heller. Jag träffade narkosläkaren som var urgulig och hon föreslog att jag kunde andas in gas i operationssalen, om jag nu inte var rädd för att se den. Självklart är det inte operationssalen, själva operationen eller sjukhuset jag är rädd för - det är det förbannade Venflon-sticket! Pinsamt, men så är det - jag har nålfobi som jag försöker bearbeta.

Inne i operationssalen fick jag stoppa i mitt klorhexidin-tvättade hår i en sexig grön mössa. Därefter tog jag 2st andetag i masken och jag var GONE!

Jag minns inget fram tills det att jag låg i min säng på barnavdelningen. Men innan dess var jag tydligen på "uppvaket". Där hade jag tydligen pratat väldigt sofistikerad svenska, och bl.a bett sjuksköterskan att jag "behöver tömma min blåsa". Drogad som jag var förväxlade jag min dropp men en kateter: "Har ni stoppat i en kateter??!" undrade jag överraskat. De hade tydligen hjälpt mig på toa vilket jag inte heller har ett minne av.

Resten av dagen var jag bara drogad, sömnig och seg.
Ganska skön känsla faktiskt! Härligt tillstånd...

Nu är sommarens "största" händelse över, och det är skönt.
Äntligen kan jag sätta igång med plugget till 100% utan att ha någonting framför mig som jag räknar ner dagarna till - av rädsla.

Jag såg "Sex and the City" filmen ikväll.

Eftersom jag antagligen är ett undantag, och är en av de som inte sett ett enda avsnitt från serien så tyckte jag att filmen var lätt att hänga med i och ja, sådär söt som filmer ska vara! Lite av det var tack vare min lillasyster som förklarade att Carrie hade kännt sin "man-friend" i 10 år (poletten föll då ner).

Så började jag tänka på det där med vänner. Alla har vi ju vänner, vissa står oss närmare och andra bara är där. Vi har vänner för olika tillfällen;  vissa att hänga på gymmet med, andra för att festa med och sådana man kan snacka skit med. Men det jag verkligen letar efter är den där "enda" vännen - personen som alltid kommer ställa up, både i vått och torrt. Den där personen som ser mig som sitt nummer 1...

Jag har mina vänner i Polen, och jag har mina vänner i Sverige. Men de vännerna har ju sina egna vänner i sin tur. Och när jag umgås med "mina vänner" - oavsett vart det är, så tar de upp "sina vänner" - allt från arbetskompisar och klasskompisar till några allmänt mer "vanliga" kompisar. Och det är helt normalt det, för vart vi än går och vart vi än vänder så kommer vi alltid att lära känna nya människor. Det gör jag med.

Men jag säger bara att jag önskar att jag hade en enda vän som tyckte att jag var den personen i världen som var viktigast - den personen som man litade på, den personen man var själsfrände med. Jag tänker åter igen på "Sex and the City"-tjejerna, jag tänker på hur oberoende och olika de är, hur deras starka och coola personligheter går ihop. Jag tänker och drömmer mig vidare om att hitta den där ena vännen. För om Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha hittade varandra - så kanske även jag hittar?!

Ja, vad händer hos mig då?

Jag har en förjävlig torr-hosta som vägrar gå bort, och ont i halsen som pricken över i:et. Imorgon ska jag till sjukhuset för att göra ett MRSA-prov (ska bli petad i näsan och rumphålet med en tops-pinne) - för att kolla om jag har multiresistenta bakterier inför min operation nästa vecka. Allt det är förståss INTE pga. förkylningen!

Hade en kompis över idag och vi kollade på film. Så skönt att vissa saker är som "förr" och att vissa människor faktiskt inte förändras så mycket/snabbt. Nu har jag kört hem henne och ska hoppa i säng. Tack för ikväll!

Min kusin och hennes lilla 4åriga dotter har varit och hälsat på i Sverige. Vi har plockat svamp och blåbär, varit på lekplatser, shoppat och grillat. En sväng till Borås Djurpark och ett Lisebergs-besök blev det med! Idag reste de hem. Å ena sidan är jag ledsen för det har varit roligt att ha de här, å andra sidan är jag glad - eftersom en 4åring medför enormt mycket kaos i vardagen, något som jag ändå har normalt! Likosm kaos upphöjt till 2.

Krister blev först utsedd till Zuzia´s (4åringen) pappa - enligt henne själv, därefter övergick det till hennes kille och numera tog de avsked som vänner. Barn är verkligen påhittiga!