♥ angel 99 procent ♥

Det var ett tag sedan här. Jag ska kompensera detta med ett längre inlägg!

Jag har varit bortrest. Det blev Kroatien i år och det var en mycket annorlunda men den roligaste och mest händelserika semestern jag haft! Eller ja, semester vet jag inte om jag kan kalla det. Det som skulle bli 12 dagars sol och bad, blev till typ 4dagar på stranden. Vi hann med sight-seeing och andra oplanerade händelser. Umag var underbart, det gick att kommunicera med människorna, staden var alldeles lagom stor och helt fantastiskt mysig! Dessutom blev det vår första familjesemester ever! Hela familjen var med; mormor, morfar, mamma, pappa, mina syskon och deras respektive. Även mormors syster från Sopot hakade på. Resan innebar inte bara sol och bad, utan även en del stress, kaos och oväntade problem....

Det började med att vi skulle flyga den 1juli. Krister och jag hade åkt till flygplatsen och när vi skulle checka in vårt bagage sa personalen att det inte finns plats för oss på planet. Huh? Första förklaringen var att Lufthansa sålt fler biljetter än det fanns platser ombord. Efter strul och stress, bokar vi om resan till dagen därpå. Redan där försvinner 1 dag av vår semester! Förklaring nummer 2 till situationen blir att ett tekniskt fel uppstått på vårt plan, så Lufthansa kom med ett mindre plan. 9st personer blev drabbade på samma sätt som jag och Krister. De kompenserade oss med taxi T/R hem samt övernattning på hotell. Vi valde konstigt nog, att spendera den natten på "dorms"....

Dagen därpå gick allt som planerat. Vi mellanlandade i Munchen, för att sedan ta flyget till Trieste i Italien. Därifrån skulle vi bila en bit i Italien, sedan längs Slovenien kust för att komma till Umag. Detta tog ung. 1h. Här står Krister på Munchens flygplats, där de serverar gratis kaffe och te till alla resenärer. Mycket bra idé tycker jag!

















Sedan började ett oförglömligt äventyr. Mamma, pappa, Dida och jag hade tänkt att åka till Pinzolo i Italien för att lämna av Dida på ett läger. Detta skulle vi hinna inom 1dag. Efter 8h resande, när vi är 150km från vårt mål går hyrbilen, en Chrysler PT Cruiser sönder. Elektroniken slås av, vi står mitt i en serpentinväg - 50m framför en bilolycka. Mitt i bergen, där inte ens djävulen satt sin fot. Mamma, min syster och jag försöker hjälpa till de skadade i bilolyckan och när polisen anländer försöker pappa kommunicera med en italiensk polis (som inte talar engelska!) om de kan hjälpa oss att ringa Europcar och förklara situationen.



Efter att polisen spärrat av området, gjort sina mätningar, dirigerat om trafiken och ambulansen tagit de skadade, hjälper de oss att ringa Europcar - världens sämsta biluthyrningsfirma, iallafall i Italien! De pratar inte engelska och till vår stora förvåning säger de att de inte har någon annan bil att ge oss förrän på måndag (detta var en fredag) trots att det står att de har "24h road assistance" i kontraktet. Det enda de kan göra är att skicka en bärgningsbil till oss. Vi tycker självklart att detta låter som ett stort skämt, men konstigt nog är det ingen av oss som skrattar...

Bärgningsbilen kommer 2h senare, en vettskrämd italienare som självklart inte pratar engelska (suprise!) kommer till vår undsättning. Vi tror att han jobbar för Europcar, så mamma försöker skälla ut honom men han förstår ju fortfarande ingenting på engelska. Han ringer från sin mobiltelefon, och ger mig luren. Jag tror att det är Europcar som jag pratar med. En kvinna säger: "my husband drive car to Vicenza, you take train to Verona" och vi inser att det är hans fru som försöker hjälpa oss (och sin stackars man!) med bruten engelska.

Vi tar erbjudandet, för det är ju bättre än att stanna på en avlägsen plats uppe i bergen utan bil. Vi hoppar in i bilen, han vinschar upp oss på flaket och vi rullar därifrån - i motsatt riktning än vårt mål! Min pappa som precis haft en predikan om hur mobiltelefoner bara innebär stress och är en onödig pryl, börjar långsamt ändra åsikt. Hans mobil ligger kvar i Umag, och mamma som är den enda som har mobiltelefonen med sig - börjar få ett nervöst sammanbrott för att "pinnarna börjar ta slut" (batterinivån).


Under färden till Vicenza hamnar vi i en storm. Blixten slår ner runtomkring oss, hagel stora som golfbollar piskar mot bilen och min pappa tror att vindrutan kommer att krossas när som helst. Som grädde på moset ösregnar det samtidigt som i en biltvätt! Under den horrorliknande färden har vi arbetat fram en plan. Bärgningsbilen, som är den ENDA (!) bilen som kör på motorvägen (alla andra bilar stannat till vid sidan), kör oss till tågstationen i Vicenza. Där försöker jag återigen kommunicera med vår italienska räddare för att få ett dokument på att vi lämnat bilen i hans händer. Vi hinner precis skrapa ihop pengar till en tågbiljett till Verona, bara 3minuter innan kassorna stänger.

Ingen av oss hade planerat för en utdragen resa, så pengarna började ta slut. Jag hade inte ens tagit med mig ett öre, för vi skulle "bara" fram och tillbaka till Italien för att lämna av syrran i Pinzolo.

Tåget tar oss till slutstationen i Verona, där vi kastar oss in i första bästa taxibil och for mot Veronas flygplats bara 15min därifrån. Detta kostar oss 22 euro, som i stort sett var de sista kontanterna vi hade. Eftersom Europcar sa att de inte hade några bilar tillgängliga förrän på måndag, var planen att hyra en helt ny bil från Hertz eller Avis på Veronas flygplats. Mamma hade SMS-at med syrrans kille (Laris) under bilfärden på bärgningsbilen och vi visste att de stängde kl.23. Vi kom fram till biluthyrningen kl.22, snacka om flyt!

Väl inne på terminalen överraskas vi av att även Europcar har ett näste där! Där sitter en mycket vänlig italiensk kvinna som pratar engelska (äntligen!). Hon är så snäll och hjälpsam och tillsammans löser vi situationen, och 1h senare åker vi därifrån med en Fiat Qubo som de sa att: "vi inte har förrän på måndag". Vi är i Pinzolo kl. 03:30, övernattar och åker äntligen tillbaks mot Umag (läs: stranden!) dagen därpå. End of story!








I Umag märker pappset att mamma köpt ett par skor med döskallar på (mamma såg inte mönstret när hon köpte dem!), och de vägrar han att använda. Morfar som ärver dem blir dock överlycklig för döskalle-dojjorna! Pappset har nu inga bekväma skor att gå i, så han köper ett par "badskor" på stranden istället.