♥ angel 99 procent ♥

Jahopp, då var man på bio andra gången sedan jag flyttade ner till Gdansk för 1,5år sedan. Hejja mig! Jag är verkligen spontant och en ganska rolig människa som gillar att hitta på saker - kom igen, ni måste tro mig!

Jag vet, jag väljer helt fel tidpunkt att gå på bio. Precis nu när vi har en himla massa plugg, Biochemistry och Physiology nalkandes så väljer jag att drömma mig in i filmvärlden. Och det var inte bättre igår, när vi satt till kl.03 på natten och drack vin och spelade TV-spel. Idag vaknar jag vid lunchtid med världens största ångest - varför vaknar jag så sent?? Min första tanke: jag ska göra den här dagen alldeles suverän, jag ska plugga häcken av mig. Och då gör jag det jag inte får göra, jag går till gymmet! Som om vi hade tid för det....

Då har de flesta i min klass redan spenderat 4h pluggandes på något bibliotek runtomrking. Jag tycker ni är sjukt duktiga, för ni kan det jag är sämst på - att plugga! Jag älskar att plugga, och jag kan plugga om jag bara vill - men varför ska det vara så förbaskat svårt att sätta sig på den stora rumpan - varför är det lika svårt varje gång?!

Och där försvinner eftermiddagen, med all träning, svett, dusch, tvätta håret, smörja in kroppen och allt annat vad det innebär. Ett litet projekt må inte riktigt vara som man tror - för där förvandlades det till ett stort eftermiddags projekt. Precis när jag har 3h kvar innan jag ska iväg till bion, får jag besök av mina kära grannar. Jag älskar Er, men inte idag! Stress, stress och ännu mera stress...

Jag hinner kolla igenom lite plugg, sedan blir det bio. Trevligt sällskap, bra film, skönt att komma bort från campus. Men fortfarande denna stress inombords. Vad faen sysslar jag med? Det här är så olikt mig.

Frågan är: Gör detta mig till en sämre (blivande) läkare?
De finns ju de som tror starkt på den teorin.


Från filmen -  "My Best Friend's Girl"

Ibland önskar jag att jag hade en vän. Bara ena enda.
Den där ultimata vännen, som alltid prioriterar mig. Som alltid tänker på mig först! Så fort något händer, vare sig det är bra eller dåligt - så får jag vara den första att få reda på det. Och oavsett om jag är glad, besviken, irriterad eller ledsen - så finns du där för mig.

Jag känner att jag har många "vänner" omkring mig, men ändå saknar jag att ha den där ena vännen. Undrar om jag någonsin kommer ha en? Jag har aldrig haft en, jag har inte och det är kanske inte heller meningen att jag ska ha en. Nu låter jag nästan löjligt desperat, men den där bästisen ni vet?! Som man kan berätta allt för, som inte dömer en för de tankar och funderingar man har, som man kan vara ärlig mot och som är ärlig tillbaka, en som man slipper känna sig dum framför, en som man kan ringa mitt i natten - någons axel som man kan luta sitt huvud på....

Kanske är det jag själv som inte släpper in de som vill komma nära. Kanske är det jag själv som drar mig undan? Kanske är det mitt eget fel, för att jag ställer alldeles för höga krav på de som vill komma mig nära....men jag vill inte ha att göra med oärliga människor, jag gillar inte att snacka skit om andra, jag gillar inte festa och imponera på folk bara för att vara populär. Jag gillar inte heller attityden "I, me, mine" - varför finns det inte fler människor som skulle kunna tänka sig hjälpa en annan människa helt utan eget intresse?

Jag gillar att prata och jag gillar skriva. Det kanske ni har märkt. Jag gillar att ta vara på de där små underbara stunderna som de flesta inte ens märker av, jag gillar att lyssna på mina favoritlåtar även om ingen annan gillar de. Jag älskar att ta det lungt, att njuta av livet och glädjas med mina nära och kära. Men allra mest gillar jag att vara mig själv!

Vissa dagar blir jag bara ledsen i avsaknad på en bästa vän. De är de dagar som jag kommer ut ur mitt rum, då jag har slösat bort en heldag utan att plugga, då jag är tom inombords, besviken eller ledsen. Eller då jag sprudlar av glädje, då jag vill skutta runt i min säng, fåna mig, busa, sjunga och glömma bort att livet kan vara tufft ibland. Jag blir ledsen när jag då känner att det inte finns någon att gå till, någon som kan dela min sorg eller smärta.

Vart finns du Kompis?



Kom Änglar - Lars Winnerbäck & Miss Li

A friend of mine opened his wife's underwear drawer and picked up a silk paper wrapped package: "This, - he said - isn't any ordinary package." He unwrapped the box and stared at both the silk paper and the box. "She got this the first time we went to New York , 8 or 9 years ago. She has never put it on, she was saving it for a special occasion. Well, I guess this is it." He got near the bed and placed the gift box next to the other clothing he was taking to the funeral house. His wife had just died.

He turned to me and said: "Never save something for a special occasion.
Every day in your life is a special occasion". I still think those words changed my life.

I no longer keep anything.
I use crystal glasses every day.
Now I read more and clean less.
Do things that makes you feel better.
I sit on the porch without worrying about anything.
I spend more time with my family, and less at work.
I'll wear new clothes to go to the supermarket, if i feel like it.
If it's worth seeing, listening or doing, I want to see, listen or do it now.
The words 'someday' and 'one day' are fading away from my dictionary.
I don't save my special perfume for special occasions, I use it whenever I want to.
I understood that life should be a source of experience to be lived up to, not survived through.

I don't know what my friend's wife would have done if she knew she wouldn't be there the next morning, this nobody can tell. I think she might have called her relatives and closest friends. She might call old friends to make peace over past quarrels. I'd like to think she would go out for Chinese, her favorite food. It's these small things that I would regret not doing, if I knew my time had come.

Each day, each hour, each minute is special.
Live for today, for tomorrow is promised to no-one.



Michael Bublé - Home

Häromdagen satt jag och tittade ut genom fönstret. Jag såg en man skutta förbi på ett par kryckor. Hans ena ben var gipsat upp till midjan. Det snöade ute, det var halt och det började bli mörkt.

Så tänkte jag: "Han ser så ostadig ut den där människan...tänk om han ramlar?!"

Tror ni inte det händer då eller!! Faen vilken ångest jag hade - att jag ens hade tänkt tanken....läskigt!

Efter att ytterligare en vecka rusat förbi, blev det fredag återigen och därmed tid för lite socialt umgänge. Kristers två syskon, Mikael och Malin, är här på besök och de skulle ut och festa. Först skulle vi över till Jennet, för att förfesta lite. De skulle det, jag skulle bara vara social och röra mig ur mitt rum för en gång skull.

Vi skulle till Jennet, men jag hamnade snart i köket i hennes korridor och träffade andra studenter från skolan. De bakade lussekatter och skulle kolla på film. Det var mer min grej; mat och film - gud vad jag älskar det! :)
Jag hakade på tjejerna som skulle kolla film, samtidigt som jag kände mig dum för att jag inte var med sällskapet som jag kom dit med. Men festa är verkligen INTE min grej! Det har det aldrig varit, inte ens när jag var tonåring. Jag har aldrig gillat att gå ut, att festa, att dricka massa sprit, att vara bakfull, låtsas att jag gillar folk fastän jag annars inte ens hälsar på de, att säga eller göra saker under alkoholens påverkan, att verka cool.

Kalla mig tråkig, men jag känner verkligen så. Så många gånger som jag har försökt att gå ut med ett gäng och ha det kul. Men varje gång blir jag lika förnaskat besviken på att det inte riktigt var det jag letade efter. Så jag har slutat försöka, för det kommer inte bli kul.

Vi såg en riktig "tjejfilm": PS. I Love You, och jag grinade igenom hela filmen. Filmens handling: Holly och Gerry är ett ungt par som varit gifta i 9 år och fortfarande älskar varandra innerligt. När så Gerry dör av en sjukdom, står Holly ensam kvar utan att veta hur hon någonsin ska kunna gå vidare. Så börjar brev dyka upp till henne, brev som Gerry skrev innan han dog och som är menade ska hjälpa henne att börja leva igen.

Efter att filmen var slut ca 02, gick jag hem. Men eftersom Krister och hans syskon inte var hemma än, bestämde jag mig för att besöka någon annan student som var uppe. Och konstigt nog hittade jag en hel korridor!  ("blatte-korridoren")
Jag var förvånad hur många gånger jag fick dessa två frågor:

- Vad gör du här i denna korridor? (typ har du hamnat fel?)
- Vad gör du uppe så här sent?

Fastän det här var hur vanliga frågor som helst, kändes det som om man förväntade sig att jag inte umgicks med "blattar" och att jag sov djupt kl. 22. Hur som helst, det kändes konstigt! Jag funderar fortfarande varför de ställdes överhuvudtaget....




"Everything I know,
and anywhere I go
it gets hard but it won´t take away my love
And when the last one falls,
when it´s all said and done
it get hard but it won´t take away my love."

Idag blev jag väldigt rörd när jag öppnade min inbox.
Där hade en vän till vår familj svarat mina mina gratulationer till honom:

"Dear Olivia, Thank you for the gracious and warm wishes on my B-day.
Indeed you are very special.
Your thougthfulness and appreciation for life's true values is very touching.
Many blessings to you too.
Hope to be able express my appreciation in person some day."

Resultaten från Biochemistryn kom upp. Därav mitt inlägg:

Provet gick inte alls bra, och det räcker inte långt. Och här har vi mitt problem: jag vet att jag inte gav allt, jag vaknade inte kl.07 och jag pluggade inte fram till klockan blev två på natten. Jag slurpade inte kaffe, och jag tog inget annat heller för den delen heller.
- Undrar om detta gör mig till en dålig läkarstudent?

Men samtidigt är jag nöjd med mig själv. För jag vet att jag gjorde så mycket mer än vad jag brukar göra. Jag uppoffrade mitt "Halloween-lov" och de där 4 dagarna vi fick på köpet senare i veckan. Och det gjorde jag rätt i! Jag pluggade för mig själv, istället för att tänka på "alla andra". Jag orkar inte längre tänka på vem som pluggar hur, hur mycket, när, hur ofta, på vilket sätt, med vem osv. Så fort mina tankar sprang iväg, fångade jag in de. Så fort jag tänkte på alla världens orättvisor, tvingade jag mig själv att låta bli - för nu gällde bara en sak: jag och boken. Seriously, jag har problem!

Min mamma brukar säga: "Ger du hundra, så får du hundra!". Och ta mig faen, men det är sant! Ju mer man ger, desto mer får man. Jag antar att det handlar om det mesta här i livet.

Alla har vi något att kämpa emot. Alla har vi våra problem, men de är helt olika.
Jag vet att jag är mycket mer praktiskt lagd, än jag någonsin kommer vara teoretiskt. Jag vet, just nu kan man säga: that sucks! Det är ingenting man bara kan förändra. Det enda som är möjligt, är att försöka vara bäst på det man från början är sämst på. Nu blev det snurrigt, men hoppas ni hänger ni med?

Vänster hjärnhalva är specialiserad för tal och skrift, för analytiskt tänkande, teori, matematik och vetenskap. Den högra hjärnhalvan är: relationer, mönster, våra sinnen, organisation, insikt, praktik, fanatasi, music, artistiska egenskaper. Och här har vi mig, det känns som jag bara har en höger hjärnhalva - inget mer!

Men jag kämpar emot mig själv, jag kämpar mot mina egna problem.
Jag kämpar för att bli bäst på det jag är sämst på:
- att fokusera på en sak i taget
- att sitta still på en och samma plats
- att plugga koncentrerat utan att tankarna flyger iväg!

"Teori-åren" är pest och pina för mig. Ändå gick det mycket bättre den här gången. Det ska gå ännu bättre nästa gång. Jag kämpar och jag ser resultat, jag ser att jag blir bättre och bättre. Men min "era" är inte kommen än, för det är när den praktiska delen i skolan börjar som jag kan visa framfötterna. Där brillierar jag! Och det kanske du också gör, men kul för dig! Jag "tävlar" bara emot mig själv, och jag vill inte jämföras med dig.

Och när det känns som jobbigast så tänker jag:


GRATTIS till er som lyckades, som vann över era egna svagheter, som kämpade och fick det ni förtjänade. Och till er andra: bara fortsätt kämpa! Det finns tyvärr ingen genväg...

Är det inte lite väl konstigt vad lite man hinner med på en helg egentligen??

Jag hade planerat handla mat, städa, tvätta, gå till Riham och Åsa´s födelsedags middag, gå till Blattefesten på Medyk och eventuellt ta igen lite grejer jag missat från förra veckan. Men det var väl optimistiskt tänk! Det enda jag hann med: städa och tvätta! Två saker på en hel helg. Nu sitter jag på mitt rum: stressad, varken utvilad eller med nya krafter och med ett tomt kylskåp. Argh!

Nu är det söndagskväll, och imorgon börjar återigen en ny skolvecka: Biochemistry, Physiology, Neuroscience, Immunology, Parasitology och...that´s it fakiskt! Men jag ligger SÅ EFTER i de flesta ämnen, att bara tanken gör mig stressad. Och jag blir ännu mer irriterad när jag tänker på hur produktiv helgen egentligen kunde ha blivit.

- Någon mer som känner så här?!

Nu är det säkert någon jävel som tänker "Haha, jag ligger iallafall inte efter i något ämne. Jag kommer lyckas bättre än hon!". Då önskar jag dig bara: Lycka till!

På onsdag kommer Kristers två syskon på besök, och då ska vi leka guide i Gdansk. Undrar vad man kan hitta på förutom: ulica Dluga, käka ute, Galeria Baltycka och Aquapark eller bowling.

Mera stress.
Jag tittar i kalendern och ser att jag åker hem om exakt 1månad!
Kom igen Olivia, 1månad klarar du.

Stressen försvinner långsamt.
Det känns redan bättre.



Saknar dåtiden! Saknar att "bara vara"; inga måsten, ingen press och stress.

Hej hopp,

Jag ska betala min skolavgift på 4.000 euro, ungefär 40.000kr, senast på fredag. CSN har betalat ut 27.000kr. Vem som helst inser ju att matematiken inte stämmer!! Både jag och Krister fyllde i våra ansökan samtidigt och kryssade då för ALLA rutor där man kunde få "max"-belopp. Vi kopierade alla papper som CSN önskade sig, och jag markerade tom. med en gul markeringspenna alla "höjdpunkter" för att de skulle vara snabbt synliga. Vi skickade in betyg, intyg på att vi är inskrivna på skolan, intyg på att vi gick vidare till andra året och intyg på att skolavgiften verkligen är 8000 euro (4000euro x 2).

På merkostnadslån-rutan skulle man skriva in vilket belopp man behövde för skolavgiften. Jag skrev MAXBELOPP, dvs. den maximala summan som CSN kan betala ut. Samtidigt skickade jag ju in ett intyg som bevisade vad skolavgiften låg på.
Men det fattade inte CSN - trots mitt intyg!

Jag mejlade och de svarade att de inte vet vad min skolavgift låg på.

Men hallå, mitt intyg då?
Det jag hade jäktat efter, det som tog år och dagar att skaffa?!
Nej nej, de visste inget om något papper....


Istället blev jag ombedd att använda deras "blankett om ändring av ansökan", för att denna gång fylla i den rätt. Min syrra som läser medicin i Szczecin, har haft liknande problem med CSN. De bad henne skicka in ett papper som styrker att hon ska betala en viss skolavgift. And guess what? Hon skickade in den till och med två gånger (2ggr!), utan att CSN läst den.

Nä, man inser att det råder ett visst kaos på CSN.
De må inte vara byråkratiska, som de är här i Polen - men ordning och reda, det har de inte för ett öre!

Fy skäms på Er, CSN!

Häromdagen gick Krister till köket bara för att hämta en kökssvamp medan jag stod i korridoren och babblade på. Och helt plötsligt hör vi en SMÄLL från rummet.
Vi kommer in i rummet och en hylla har brakat ihop, och dragit med sig allt i sin väg. Allt ligger nu på golvet: böcker, pärmar, papper, datorskärmen, högtalaren och massa annat som befann sig antingen på hyllan eller på bordet nedanför. Kaos!

Min granne knackar försiktigt på dörren och undrar om allt är okej?
Hon trodde väl att vi höll på att slå ihjäl varandra! Polsk skit, ville jag säga. Men skit som skit - det kan hända var som helst.

Liknande saker händer mig jämt och ständigt: hyllor kollapsar, jag blir jagad av snuten, jag missar färjan inte bara en gång, en nära person glömmer kolla att passet är utgånget innan vi har checkat in bagaget, jag blir fotad på tyska serpentinvägarna, jag blir jagad av en ilsken polsk taxichafför - som om jag inte hade fullt upp ändå?! Ibland funderar jag på om någon "där uppe" försöker testa mitt tålamod, eller bara "spice up" mitt liv.

Någonstans i mitt kaotiska och stressiga liv, försöker jag sträva efter en balans.
Efter lugn och ro.

- Är detta för mycket begärt tro?










                              SPICE UP YOUR LIFE!

Yello,

Jag är tillbaka från Szczecin, där jag hälsade på min syrra. Vi bilade dit och det tog alldeles för många timmar, för det regnade, var mörkt och polackerna gör ju omkörningar som inte ens existerar! Det gäller "hålla i hatten", om man vill göra en bilresa och komma levande därifrån. Läng vägen står det kors med jämna mellanrum, blommor ligger vid vägen och ljus är tända. Där har folk dött, många på grund av sin vårdlösa körning - men tyvärr är det oftast oskyldiga offer. De som kört på andra sidan vägen, de som varit mötande trafik. Man brummar vidare och blir ständigt påmind om trafikens dödsoffer...

Vid ett tillfälle, skulle fem bilar kör om oss - samtidigt som de körde om varandra! Ni skulle sett vilken cirkus! Krister la sig lite till höger i väggrenen, för att släppa förbi "idioterna". Plötsligt ser vi tre killar i svarta jackor, gåendes på den svarta asfalten i det svarta mörkret. Men hurra! Krister kastade sig på ratten i sista sekunden, och på så sätt slapp dessa killar bli till nästa kors längs vägen. Pust!

Om några dagar kommer jag få lite svenskt lösgodis, det ser jag fram emot. Biochemistry på fredag den här veckan, så nu blir det plugg framöver! Veckan därpå kommer två av Krister syskon och hälsar på. Då blir det party! Sedan är det bara att räkna ner dagarna tills jag får åka hem. Jul jul, strålande jul! Jag älskar julen!

Ibland när jag surfar på nätet, hittar jag de mest underliga sakerna.
Ett exempel: för att slippa finnar kan man tydligen använda ett läkemedel som heter "Roaccutan". Titta här!

Vad finns det för biverkningar? De hudspecialister som skriver ut "Roaccutan" har skyldighet att upplysa om biverkningarna, tyvärr sker detta inte idag. Många patienter får reda på biverkningarna först efter att de fått permanenta skador de måste leva med resten av livet. Här är några av biverkningarna (OBS! Många består resten av livet):

Hudproblem Bland annat läppinflammation, håravfall, ljuskänslighet.
Påverkan på muskler och skelett Bland annat ledsmärta.
Psykiska problem Bland annat depressioner och personlighetsförändringar.
Biverkan på lever och galla Bland annat skrumplever.
Mag- och tarm-påverkan Bland annat kräkningar och ändtarmsinflammationer.
Neurologiska biverkningar Bland annat huvudvärk, yrsel och muskelsvaghet.
Ögonproblem Bland annat ögoninflammationer och ljusskygghet.
Allmänna biverkningar Bland annat frånvaroattacker, viktökning och anorexi.
Påverkan på ämnesomsättningen Bland annat höga blodsocker halter, högt kolestorol.
Påverkan på luftvägarna Bland annat andfåddhet.
Blodbiverkan Bland annat näsblod, blodbrist.
Endokrina biverkningar Bland annat ökad behåring och bröstförstoring hos män.
Påverkan på cirkulationen Bland annat hjärnpropp.
Biverkningar på kvinnliga könsorgan Bland annat missfall.
Tandpåverkan Bland annat tandlossning.
Biverkan på urinvägarna Bland annat njurinflammation.
Fosterpåverkan Bland annat missbildningar.
Autoimmuna reaktioner Bland annat att kroppen bildar antikroppar mot ett kroppseget ämne.

Sist men inte minst, det bästa är den sista raden:
Nya biverkningar upptäcks med jämna mellanrum, ovanstående lista är ej komplett.

Asså kom igen, skojjar de?
När listan på biverkningar blir längre än själva symptomet, börjar man ifrågasätta om man verkligen har ett problem från början?! Visst skulle det vara skönt att slippa finnar, men om man får alla de ovanstående symptomen på köpet så: nej tack!
Hellre behåller jag mina finnar.

Over and Out!


Lånat ifrån: http://www.akne.nu/roaccutan.php

Så sa Dr. House i avsnittet jag såg medan jag vispade i mig lunchmaten.

Vart vi än går, vart vi än befinner oss stöter vi på döden. Det går inte att komma bort från den, det går inte att vända sig om och springa tills man inte orkar springa mer, tills luften tar slut i lungorna. För varje dag som går, nalkas vi närmare den dagen som även blir vår sista. Det finns liksom inget man kan göra, förutom att acceptera den. Jag låter hemskt att säga att man "är döende", men det är precis vad vi är - det är sanningen. Det känns så obeskrivligt stort att vi är levande organismer, samtidigt som vi är döende. Detta är ett fenomen, som får två otroligt betydelsefulla och avgöranande saker att hänga ihop.

Ibland när dagarna känns tråkiga, jobbiga eller oändligt slitsamma tänker jag att man åtminstone känner att man lever. Man känner oro, stress, sorg. Man har kramp i magen, man har ont i huvudet och hjärtat bultar på. Man orkar inte läsa en mening till, ögonlocken känns tunga - man vill sova, man vill inte skriva en bokstav till för handen värker och precis när man tror att man inte klarar av att lära sig något mer lagras ytterligare en kunskap i hjärnan. Och varje känsla, varje dag oavsett hur den är - är en del av våra liv. Varje dag räknas! Och visst känner man att man lever!

Min mammas kompis ligger på sjukhus, med brusten aorta. En aorta, en enda. Ett enda stort kärl som man inte riktigt kan ersätta. De har opererat den flera gånger, men den fortsätter läcka och till råga på allt har det bildats en infektion vid ärren. Min mamma är engagerad; hon letar specialister, hon involverar olika människor och olika medicinska tekniker för att hjälpa hennes väninna. Vem skulle inte gjort det?

När jag pratar med mamma frågar jag då och då hur det går med försäljningen av vårt gamla hus. Vi måste nämligen först sälja det gamla huset, för att kunna betala in pengarna till det nya huset. Det nya huset som vi så länge drömt om, som vi så länge väntat på. Men mamma svarar bara att "även det mest efterlängtade drömhuset, är inte viktigare än ett människoliv". Jag hör besvikelsen i rösten, det är ju trots allt drömhuset som vi väntat på så länge. Men hon fortsätter engagera sig, ringa runt, leta efter de som vet, ta reda på mer fakta. Hon bortprioriterar sig själv och sina behov.

Hon är en människa jag ser upp till.
Hon är min förebild.

"I would rather spend my life close to the birds,
than waste it - wishing I had wings."

Lev Livet medan det varar!
För man vet faktiskt aldrig när det kan ta slut....

                                     Dansgolvet, Medyk.



"Terroristen" Abbas. Eller var det Usama bin Laden på besök i Gdansk?



           Lite snack och dricka utanför dansgolvet, Medyk.



                           Bubu som "Pippi Långstrump".



             Söta Jennet och den "grekiska gudinnan" Golnaz.



                 "Kocken" Jan, och två andra fulla snubbar.



Härliga känslor, jag älskar den här bilden! Kolla bara på Aus (i lila peruk)!



               Kusligt var den att träffa "Geishan" Shanin.



Somliga tröttnade på dräkten, och bytte om. Här ser vi "Rima" som Rima.



         Sist men inte minst, jag i huvudrollen som "Surgeon wannabe".


TACK FÖR ETT LYCKAT HALLOWEEN!