♥ angel 99 procent ♥

Jag har det alldeles för BRA här hemma för att "slösa tid" och blogga. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen att blogga/skriva, men just nu måste jag ta del av allt jag missat under det senaste året. Vi var och joggade en sväng i skogen idag, igår var det shopping på aktivitetskalendern. Undrar vad vi hittar på imorgon?!

Mammas vännina är på besök hemma hos oss just nu.
Min syster fikar i köket med min kusin - som har nattat sin lilla dotter.
Mina föräldrar sitter utanför huset och pratar.
Älskade morfar sitter och halvsover vid TV:n en våning ovanför.
Jag har tagit en dusch i vårt nyrenoverade badrum och har svårt att bestämma mig vart jag ska ta vägen?

Jag är ren. Och lycklig!

Om 4h ska vi gå upp.

Istället för att sova innan den långa resan hem (2h + 10h + 3h med bil och färja) med ett litet barn i baksätet (min kusin och hennes dotter ska med!), så tvättar vi ur bilen efter att den inlagda saltgurkan läckt och hela bilen luktar urk! Vill helst slippa sitta i en illaluktande bil i flera timmar.

Mamma hade nämligen bett oss att köpa en del grejer här i Polen, däribland inlagd saltgurka. Jag köpte såklart, hela 10kg! Och med oss i bilen har vi också 10kg inlagd kål flytande i något gojs - den har också läckt! Idag hade Gdansk underbart väder och sol och det var då det hände, gurkan som stod i bilen hettades upp och locket pluppade upp, easy!

Sist något liknande hände, var i en klasskompis bil i Stockholm. Fast då var det sill jag transporterade - och det var mycket värre det!! För inte var det bara lukten som var äcklig, sill-jäveln låg ju och guppade i någon slags olja. Försäljaren sa att sillen var vaccuum-förpackad - vilken den säkert var, fram tills flygplatspersonalen kastade omkull min väska och sillenburken sprack. Det var en satan upplevelse då, men rolig att minnas såhär i efterhand!

Klasskompisen har slutat att prata med mig, så det kanske inte var så roligt trots allt...

 

Ibland känner jag bara kaos i mitt huvud.
Det är när jag tänker, och jag tänker i princip hela tiden. Krister menar att jag pratar och ställer massa konstiga frågor till och med i sömnen. Det kan hända!

Jag vill plugga, men jag vill också leva livet.
Sedan vijl jag ändra på mina kompisars pojkvänner, liksom byta ut de mot någon bättre, uppdaterad variant. Å andra sidan tänker jag, varför bryr jag mig ens? Jag skulle vilja bleka mina tänder och ta hål i öronen, men jag vågar inte. Varför är jag en fegis för? Samtidigt skulle jag vilja busringa till en främlig och spela upp "I just called to say I Love You"-låten i luren eller bara skämma ut mig totalt på ett offentligt ställe. Det är en sådan skön känsla...

Jag skulle vilja stanna kvar i Gdansk, bara vara en del av staden. Hitta en lägenhet, flytta ut och hitta på aktiviteter med roliga människor. Samtidigt saknar jag mitt liv i Sverige, trots att mitt liv egentligen rullar på i Polen just nu. Jag funderar på varför så många människor som "bråkat" med mig, slutit fred igen? Vad är poängen att "bråka" från själva början liksom, är det inte bättre att konfrontera och lösa situationen direkt?! Sedan funderar jag på varför sommarperioden är så bra att sluta fred på. Varför går man omkring som ett stort åskmoln hela året för att det sedan ska visa sig att det "egentligen inte var något stort problem". Och varför är det lättare att be om ursäkt via ett mejl, än att möta personen "face 2 face"? Hallå, jag bits inte!!

Jag har tänkt så mycket.

Jag har funderat på varför vissa letar efter drömprinsen, när han egentligen står framför än medan andra har intalat sig att personen de är med är drömprinsen, fastän han på långa vägar inte är det. Sett med mina ögon förståss! Sedan finns det de som tar "första bästa", gifter sig, skaffar barn och lever ihop medan andra är i olyckliga redan från början och lever i det där konstiga "olycks-förhållandet"; de bara är - trots att båda partner mår dåligt. Är det då ens att värt att leva ett sådant liv? Man lever ju bara en gång, så varför inte göra den där gången till någon magnifik och oförglömligt?! Varför slösa sitt liv på bråk, tjafs, avundsjuka, irritation och negativa tankar?

Livet rullar på. Jag tänker vidare:

Hur man definierar en smart människa? Vilka är smarta i vår klass? Är det de som lyckas trycka in en massa information på kortast tid, eller de som får bra betyg? Tänk om det finns smarta människor bland de som inte lyckas så bra? Det måste ju finnas!
Får "idioter" också bra betyg? Idiot för mig, är inte de som får dåliga betyg för enligt mig hänger inte hela livet på betyg! Idioter för mig är de som inte förstår andra tankesätt och moraler, de som saknar empati, de som tycker att de är världens mittpunkt - ja ni fattar! Varför delas klassen upp i de som orkar kämpa mer och de som är mer "chill"? När bestäms det hur vi kommer att bli som vuxna?

Varför tänker jag på sånt här medan jag pluggar? Inte för att jag pluggar nu, men det är sådana tankar som for omkring i 300km/h i min skalle medan jag sitter och försöker plugga. Varför har jag "myror i brallan"? Varför kan jag inte fokusera och sitta still, varför ska jag alltid ha "100 bollar i luften"? Vilka typer av läkare kommer vi att bli? Vem kommer bli gynekolog och varför vill nästa alltid alla bli kirurger, så fort de blir tillfrågade. Det finns ju så himla mycket mer inom läkaryrket!

"Why do we lie, cheat  and deny?" Vad är det som får vissa att fuska i skolan och varför låter andra bli, oavsett hur frestande det är?
Kom igen, alla vet att det är lättare att fuska!! Trots allt låter vissa bli, varför liksom - vad är det som driver de att vara ärliga människor? Det är ju ändå inte så att man får en medalj för att man låtit bli att fuska. Tvärtom, oftast får man åka på en omtenta eller två - varför fuskar man då fortfarande inte, när man vet vad konsekvenserna blir?!

Varför "saknar folk ryggrad" och varför hamnar man i dagis-stadiet, samtidigt som man börjar på English Division i Gdansk? Varför hugger vi varandra i ryggen, mobbas, fryser ut, faller för grupptrycket, ljuger rakt upp i ansiktet på varandra - varför är vi sådana RYGGRADSLÖSA INDIVIDER? Vad är det som händer med oss, varifrån kommer den konstiga omvandligen - varför blir vi så barnsliga??

Varför är folk så livrädda att hamna utanför och vara ensamma? Varför bara inte följa det som är rätt och fel, oavsett om man blir ensam och utanför. Jag hittar på ett exempel-scenario: vi ser en man slå sin fru öppet på gatan och kalla henne hora! Vi antar att alla de 100st elever som vi är i vår klass, förstår exakt vad som händer. Nu är jag nyfiken, hur många i vår klass skulle verkligen stanna och försöka agera? Ja, göra någonting - vad som helst! jag tror tyvärr att många har mentaliteten "jag vill inte blanda mig i", "jag förstår inte vad de säger", "någon annan kommer säkert och hjälper de", "jag har bråttom". Skulle jag ha stannat? Skulle jag ha hjälpt till?

Varför reagerar inte folk när någon far illa?
Varför är vi fega och tolererar så mycket ont?
Åhh, jag blir bara ledsen på dessa oändliga "varför" - en återvändsgränd.
Det är ju vi som skall bli läkare om några år.
Det är oss som folk ska se upp till - oss, ryggradslösa djur...




PS. Kom ihåg, detta är min blogg - mina tankar!

Igår kväll åkte vi till Carrefour för att handla lite småsaker; Jan, Krister, Emilija och jag. Jag behövde gå på toa så jag gick ut ur affären och lämnade min handväska med kontanter i plånboken, som Krister skulle betala med. När jag kommer tillbaka så är det något tjafs i kassan.

Jan står som ett frågetecken.
Emilija lägger upp sina inköp på rullbandet.
Det står en ´Ochrona´ (vakt) kille vid kassan.
Och Krister är borta.

Oops tänker jag, inte bra. Jag går dit och kassa-tanten är asförbannad. Hon menar att Krister har signerat fel, efter att han betalt med mitt Visa-kort (vilket han inte skulle göra!). För att förklara situationen snabbt så har jag signerat SEE ID på baksidan av mitt Visa-kort, utifall det skulle bli stulen. På så sätt kan inte tjuven förfalska min namnteckning, för det finns ingen där! Istället ska man legitimera sig med ytterligare ett ID.

Tillbaka till surtanten nu då. Hon ville att Krister skulle signera kortet precis likadant som på baksidan dvs. SEE ID, varpå Krister försökte förklara för henne hur jag hade tänkt. Surtanten vägrade att lyssna, utan tillkallade vakten. Sedan kom jag och ville lösa situationen. Trodde ja! Min säkerhetsåtgärd verkade inte fungera här iallafall...

En sak är att inte förstå engelska (det är ingenting jag klandrade surtanten för!), men att vägra förstå vad jag förklarar för henne det är en HELT ANNAN sak. Hur snällt jag än ville förklara det för henne, så var surtanten elak tillbaka och när jag skulle fråga Krister mitt i kaoset varför han inte betalade med kontanter så babblade surtanten på "Ja, se där - nu ska de snacka på ett annat språk också!" - varpå jag förklarar för tantenjäveln att min kille inte förstår allt på polska.

Hon ger sig inte, utan mummlar "jaa, visst att han inte förstår..." och eländet verkar inte ta slut. Jag signerar kvittot och nu vill vakten att jag ska ge honom ett  ID. Men åhh, trög-tänkta människa - vad är det som är så svårt att förstå? Du håller ju i min plånbok, mina ID:n; du har ju mitt Visa-kort och mitt körkort! Jag tar min plånbok från honom, tar fram min skol-legitimation och går därifrån.

Det kändes verkligen som om Gdansk idioter samlats på ett ställe; Carrefour på Galeria Baltycka. Tro nu inte att det här är vanligt i Polen. Det finns ju gott om idioter, överallt!

I lördags skulle Emilija, Krister och jag ta en drink.
Och de flesta vet hur det där snacket om "en drink" slutar?!

Vi tog en taxi till Absinth och det hade precis börjat ösregna. När vi kom fram till klubben var det enormt mycket människor - vi fick inte plats utan drog vidare mot Sopot. Det ÖSREGNADE (bokstavligt talat!) hela tiden och på sträckan mellan taxin och klubben lyckades kläderna klibba fast sig sexigt mot kroppen och sminket hängde numera nere vid hakan (därav det bakåt-slickade håret och de blöta fläckarna på kläderna) - jag såg verkligen ut och passa in i "Dream Club"! Några drinkar senare var vi helt plötsligt på Tropikana och här kommer några bilder...

Dåså! Jag går verkligen in för det där med inlines-träning till 100%.

Idag var det den första dagen att öva in åkningen på. Vad var då bättre än vår tomma studentkorridor med slätt laminatgolv?! Det fanns inga grannar här så även som man skulle lyckas göra den fulaste-vurpan-i-världen, så fanns det faktiskt ingen som kunde beskåda det! Bara jag, mina inlines och självutlösaren på kameran för att dokumentera de desperata försöken - wow, vilken härlig känsla!

Vid midnatt kände jag för att belöna mig själv för den seriösa inlines-träningen och drog till Sopot till Tropicana med Krister och Emilija. Har precis kommit tillbaka och ska sova nu. Godnatt/godmorgon på er!

Jag är 24år gammal och bara inom några år kommer jag säkert skaffa familj, bli mamma och ha de tre V-na; villa-Volvo-vovve. Det slog mig igår hur snabbt livet rullar på och hur vissa saker inte går att göra när man blir äldre. Framför allt kommer det bli allt mer ont om tid! Man kommer också blir gammal och grå, och oavsett hur mycket pengar man har - kommer vissa saker inte att kunna utföras längre. Man kommer ha ont, vara trött, sjuk, beroende av någon slags medicin och orken kommer ligger på sparnivå. Vissa saker är menade att göras här och nu!

Efter att jag tänkt klart igår - köpte jag mina alldeles första inlines idag! Japp, jag har efter 24år bestämt mig för att lära mig åka inlines! Det finns många saker som jag vill göra, och jag ska ha en utmaning varje sommarlov: jag ska testa något nytt, lära mig ett språk (basic), åka till ett ställe jag inte varit på förut, utöva en ny sport mm.

I helgen ska jag åka och köpa all skyddsutrustning för hakan, knäna, armbågarna, handlederna, huvudet, tänderna - you name it! Så om ni ser något klumpigt, stort och svart - liknande den där Citroen C4 reklamen - rulla omkring på gatorna, så är det nog med högsta sannolikhet mig ni ser!




fast jag kommer inte vara jäkla cool, jag blir faen glad om jag ens kan stå upprätt utan att ramla! Krister köpte också ett par inlines idag. Först skulle han ha de med färg på (se nedan!), men de fanns inte i hans storlek så det blev ett par svarta. Hans inlines skulle vara till sån där "aggressiv åkning" - eftersom han ska hoppa i ramp, åka på trappor, studsa och "grinda" omkring. Jag behöver väl inte skriva att han skippar skyddsutrustningen....



 

Ett tag trodde jag att mitt liv i Sverige skulle pausas medan jag gick klart läkarutbildningen i Gdansk. Jag trodde att allt skulle vara "som vanligt" när jag kom tillbaka både på sommarloven och efter dessa 6år här. Jag trodde att mina kompisar skulle vänta på mig, jag trodde livet skulle vänta på mig. Jag trodde att allt skulle vara pausat, tills det att jag kom tillbaka och då skulle det rulla på igen.

Men jag insåg precis att det inte är så. Det var väldigt barnsligt av mig att tänka att det ens kunde vara möjligt. Folk skaffar nya vänner, relationer börjar och tar slut. Jag får regelbundet chockerande nyheter som att någon har gift sig eller att någon annan har fått barn. Men det är ingenting konstigt med det? Bara det att jag inte är där, på plats när det händer...

Jag är ganska nyfiken av mig, och vill aldrig missa de där "stora nyheterna". Inte de där skvaller-nyheterna, utan de där stora - ja de som ingår i livet. Jag vill inte missa en enda bit av livet! Därför har jag kanske gått och inbillat mig att livet i Sverige är på ´hold´. Men jag börjar inse mer och mer, att livet då och allt som var då ska man bara ta och glömma. Ingenting kommer vara som förr; vänner har kommit och gått, man kommer inte kunna strosa omkring på stan utan varken mål eller riktning, folk har sina "egna liv" nu, sina egna problem och besvär. Det blir inga fler BBQ-kvällar med "det gamla gänget", inga fler filmkvällar eller kvällsdopp i Delsjön.

Det "gamla gänget" existerar inte längre.
De som var ens vänner då, är inte det längre.
Idag vet man vad man vill få ut från de relationer man har.
Idag har man mognat, och man vet vad man kan förvänta sig av en vän.
Man har förstått att även den bästa vänskapen kan spricka.
Man har gått vidare, man har träffat nya människor och blivit vän med andra.

Life goes on....

Det var ett tag sedan här. Jag ska kompensera detta med ett längre inlägg!

Jag har varit bortrest. Det blev Kroatien i år och det var en mycket annorlunda men den roligaste och mest händelserika semestern jag haft! Eller ja, semester vet jag inte om jag kan kalla det. Det som skulle bli 12 dagars sol och bad, blev till typ 4dagar på stranden. Vi hann med sight-seeing och andra oplanerade händelser. Umag var underbart, det gick att kommunicera med människorna, staden var alldeles lagom stor och helt fantastiskt mysig! Dessutom blev det vår första familjesemester ever! Hela familjen var med; mormor, morfar, mamma, pappa, mina syskon och deras respektive. Även mormors syster från Sopot hakade på. Resan innebar inte bara sol och bad, utan även en del stress, kaos och oväntade problem....

Det började med att vi skulle flyga den 1juli. Krister och jag hade åkt till flygplatsen och när vi skulle checka in vårt bagage sa personalen att det inte finns plats för oss på planet. Huh? Första förklaringen var att Lufthansa sålt fler biljetter än det fanns platser ombord. Efter strul och stress, bokar vi om resan till dagen därpå. Redan där försvinner 1 dag av vår semester! Förklaring nummer 2 till situationen blir att ett tekniskt fel uppstått på vårt plan, så Lufthansa kom med ett mindre plan. 9st personer blev drabbade på samma sätt som jag och Krister. De kompenserade oss med taxi T/R hem samt övernattning på hotell. Vi valde konstigt nog, att spendera den natten på "dorms"....

Dagen därpå gick allt som planerat. Vi mellanlandade i Munchen, för att sedan ta flyget till Trieste i Italien. Därifrån skulle vi bila en bit i Italien, sedan längs Slovenien kust för att komma till Umag. Detta tog ung. 1h. Här står Krister på Munchens flygplats, där de serverar gratis kaffe och te till alla resenärer. Mycket bra idé tycker jag!

















Sedan började ett oförglömligt äventyr. Mamma, pappa, Dida och jag hade tänkt att åka till Pinzolo i Italien för att lämna av Dida på ett läger. Detta skulle vi hinna inom 1dag. Efter 8h resande, när vi är 150km från vårt mål går hyrbilen, en Chrysler PT Cruiser sönder. Elektroniken slås av, vi står mitt i en serpentinväg - 50m framför en bilolycka. Mitt i bergen, där inte ens djävulen satt sin fot. Mamma, min syster och jag försöker hjälpa till de skadade i bilolyckan och när polisen anländer försöker pappa kommunicera med en italiensk polis (som inte talar engelska!) om de kan hjälpa oss att ringa Europcar och förklara situationen.



Efter att polisen spärrat av området, gjort sina mätningar, dirigerat om trafiken och ambulansen tagit de skadade, hjälper de oss att ringa Europcar - världens sämsta biluthyrningsfirma, iallafall i Italien! De pratar inte engelska och till vår stora förvåning säger de att de inte har någon annan bil att ge oss förrän på måndag (detta var en fredag) trots att det står att de har "24h road assistance" i kontraktet. Det enda de kan göra är att skicka en bärgningsbil till oss. Vi tycker självklart att detta låter som ett stort skämt, men konstigt nog är det ingen av oss som skrattar...

Bärgningsbilen kommer 2h senare, en vettskrämd italienare som självklart inte pratar engelska (suprise!) kommer till vår undsättning. Vi tror att han jobbar för Europcar, så mamma försöker skälla ut honom men han förstår ju fortfarande ingenting på engelska. Han ringer från sin mobiltelefon, och ger mig luren. Jag tror att det är Europcar som jag pratar med. En kvinna säger: "my husband drive car to Vicenza, you take train to Verona" och vi inser att det är hans fru som försöker hjälpa oss (och sin stackars man!) med bruten engelska.

Vi tar erbjudandet, för det är ju bättre än att stanna på en avlägsen plats uppe i bergen utan bil. Vi hoppar in i bilen, han vinschar upp oss på flaket och vi rullar därifrån - i motsatt riktning än vårt mål! Min pappa som precis haft en predikan om hur mobiltelefoner bara innebär stress och är en onödig pryl, börjar långsamt ändra åsikt. Hans mobil ligger kvar i Umag, och mamma som är den enda som har mobiltelefonen med sig - börjar få ett nervöst sammanbrott för att "pinnarna börjar ta slut" (batterinivån).


Under färden till Vicenza hamnar vi i en storm. Blixten slår ner runtomkring oss, hagel stora som golfbollar piskar mot bilen och min pappa tror att vindrutan kommer att krossas när som helst. Som grädde på moset ösregnar det samtidigt som i en biltvätt! Under den horrorliknande färden har vi arbetat fram en plan. Bärgningsbilen, som är den ENDA (!) bilen som kör på motorvägen (alla andra bilar stannat till vid sidan), kör oss till tågstationen i Vicenza. Där försöker jag återigen kommunicera med vår italienska räddare för att få ett dokument på att vi lämnat bilen i hans händer. Vi hinner precis skrapa ihop pengar till en tågbiljett till Verona, bara 3minuter innan kassorna stänger.

Ingen av oss hade planerat för en utdragen resa, så pengarna började ta slut. Jag hade inte ens tagit med mig ett öre, för vi skulle "bara" fram och tillbaka till Italien för att lämna av syrran i Pinzolo.

Tåget tar oss till slutstationen i Verona, där vi kastar oss in i första bästa taxibil och for mot Veronas flygplats bara 15min därifrån. Detta kostar oss 22 euro, som i stort sett var de sista kontanterna vi hade. Eftersom Europcar sa att de inte hade några bilar tillgängliga förrän på måndag, var planen att hyra en helt ny bil från Hertz eller Avis på Veronas flygplats. Mamma hade SMS-at med syrrans kille (Laris) under bilfärden på bärgningsbilen och vi visste att de stängde kl.23. Vi kom fram till biluthyrningen kl.22, snacka om flyt!

Väl inne på terminalen överraskas vi av att även Europcar har ett näste där! Där sitter en mycket vänlig italiensk kvinna som pratar engelska (äntligen!). Hon är så snäll och hjälpsam och tillsammans löser vi situationen, och 1h senare åker vi därifrån med en Fiat Qubo som de sa att: "vi inte har förrän på måndag". Vi är i Pinzolo kl. 03:30, övernattar och åker äntligen tillbaks mot Umag (läs: stranden!) dagen därpå. End of story!








I Umag märker pappset att mamma köpt ett par skor med döskallar på (mamma såg inte mönstret när hon köpte dem!), och de vägrar han att använda. Morfar som ärver dem blir dock överlycklig för döskalle-dojjorna! Pappset har nu inga bekväma skor att gå i, så han köper ett par "badskor" på stranden istället.