♥ angel 99 procent ♥

Jag bor på 6 olika platser;

- hemma i Gdansk
- hemma i vår lägenhet i Göteborg
- hemma i huset vi håller på att sälja
- hemma i det nya huset vi köpt
- hemma hos Kristers föräldrar
- hemma hos Kristers bror

Och det är jättejobbigt!
Nu är jag i huset som vi håller på att sälja. Mitt barndomshem. Jag tänkte lägga upp lite foton från Julafton som vi spenderade här, men självklart fanns inte fotona här nu när jag behövde de. De ligger väl någon annanstans i en annan dator i något annat ställe av alla mina "hem".

Inatt bilar vi ner till Gdansk; Krister, min syster, hennes kille och jag. Det har vart skönt och mysigt att vara hemma, men det är nu allvaret börjar. Konstigt nog känns det också som vi hann med att göra fler grejer, än vi hann med under "sommarlovet". Det känns också toppen! Tyvärr hann jag inte vara inne i stan en enda gång, ville gärna gå på mellandagsrean eller bara vara inne i de "svenska" affärerna men det blev inte så.

Nu ska jag springa iväg och göra sushi till familjen, det ska bli roligt att göra det själv.


Hemmagjorda sushi-bitar!


Over and Out.

Jahopp.

Det känns som jag knappt behöver bloggen när jag är hemma.
Det finns inget som jag blir irriterad på, inget som gör mig ledsen och inget jag som jag behöver "ventilera" i bloggen.

Jag har firat jul två gånger i år. Och jag har säkert gått upp 2kg också, men det är lätt värt det! Jag har bakat julgodis och ätit de medans jag gjort de. Sedan har jag funderat varför det blev så lite kvar?! Jag fick så många julklappar att jag nästan skämdes. Jag har burit möbler och hjälpt min familj att påbörja flytten till vårt nya hus! Jag har varit på "Jul på Liseberg" med min morfar, jag har skrattat med mormor när Krister försökt kommunicera med henne (grymt bra!) och jag har tillbringat mycket tid med mina älskade föräldrar.

Sedan kommer det jag inte gjort:
- jag har inte hittat på roliga saker med mina syskon
- jag har inte åkt skridskor
- det blev ingen skidresa
- jag har inte blivit överraskad av mina kompisar som ville träffa mig
- jag har inte shoppat på mellandags-rean

Oavsett vad jag hunnit med eller ej, så är det otroligt skönt att vara hemma. Det är skönt att slippa alla oväntade "drama-händelser" som annars är en del av vardagen på läkarutbildningen. Konstigt nog!

Jag blir fortfarande lika förvånad att "vi" som ska bli läkare, vi som skall rädda liv, vi som mänskligheten ser upp till, vi som ger hopp om framtiden - håller på med mobbing, utfrysning, är elaka mot våra klasskamrater, håller på med vidrig och fräck typ av fusk (finns en fusk-skala?), är "two-faced" och baktalar varandra...

Jag har tagit avstånd från Er.
Jag skäms att se Er i ögonen.

Troligtvis gör detta inlägg mig inte alls mer populär. Snanare tvärtom!
Jag inser det själv. Men vem bryr sig...?!


En av de första och "snyggaste" bilderna på Krister och mig. ♥



Vissa gillar att "fula sig"...



"Party"-perioden.



Danslektioner á la Krister.



"Bekymmerlösa"-perioden.



"Den galna"-perioden.


Just nu sitter ensam i lägenheten. Det är så skönt att få vara det ibland. Krister stack till en kompis, och jag orkade inte haka på. Medan jag haft lite tid för mig själv har jag kollat igenom lite äldre bilder som jag tänker framkalla. Det är så bra med de nya digitala kamerorna där man kan välja ut de bästa fotografierna , men nackdelen är att man faktiskt inte framkallar lika mycket foton som "förr". Och jag delar med mig litegrann med er!

Just nu är mitt liv balans, lung och ro. I´m feeling good.
Men det kommer tyvärr inte vara länge till; om några dagar åker vi tillbaka till Gdansk.
Där börjar det "verkliga livet". Passa på och njut så länge det varar!

Idag fick jag ett kedjebrev. Det var en julsaga:

"Det var en gång en perfekt man och en perfekt kvinna.
Dom träffades och eftersom deras förhållande var perfekt gifte de sig.
Bröllopet var perfekt och deras liv som gift par var också perfekt.
En julafton när det snöade mycket åkte det perfekta paret bil på en slingrande väg och plötsligt såg de någon vid sidan om vägen som verkade hafått punktering. Det var jultomten med säcken full av presenter. Eftersom det perfekta paret inte ville göra barnen besvikna erbjöd de jultomten att åka med dom så att han skulle hinna dela ut presenterna. Men tyvärr försämrades vädret och de tre råkade ut för en olycka.
Bara en av de tre överlevde. Vem? (Tänk först, annars finns svaret nedanför.)






























Svar: Givetvis överlevde den perfekta kvinnan. Hon är den enda av de tre personerna som existerar i verkligheten. Alla vet att jultomten inte existerar. Och vad kan man säga om de perfekta männen?! För kvinnor slutar historien här. Männen kan läsavidare.






























Bonus för män: Om inte jultomten existerar och inte den perfekta mannen så betyder det att kvinnan körde. Det förklarar olyckan. Och en sak till: Om du är kvinna och läste slutet av historien så bevisardet att: - Kvinnor gör aldrig som de blir tillsagda.




Vit ischoklad.



Julängel.



Mörk ischoklad.



Knäck.



God Jul på Er allihop!

En gång i tiden var jag feg. Till den djupa grad att jag var rädd för min egna skugga. Jag var rädd för konflikter och jag var rädd att konfrontera människor. Och det har tagit mig 22 år av mitt liv att ändra detta beteende.

Man ska konfrontera, man ska våga, man ska inte låta andra människor köra över en. Och jag vet ännu idag hur svårt jag hade att ens ta mig samman och våga! För det var det första steget, att samla mod och våga! Sedan är det som med allt annat, man blir bättre på det med tiden. Och som med alla andra delar av livet; erfarenheten är A och O!

Sedan är det mycket lättare att konfrontera via mail eller SMS, därefter i svårighetsgraden är telefonen och sist det mest jobbiga - ansikte mot ansikte. Jag har gått igenom alla faser.
Man maste göra sådant som man inte vågar, jag har precis insett det. Man blir starkare som människa och idag känns det som jag vuxit som människa. Inte för att jag vart kaxig, aggressiv eller skadat en annan människa utan för att jag har vågat. För att jag valt att inte vara svag, för att jag stått på sig och sagt precis det jag tycker och tänker.

I mitt kommande yrkesliv kommer man ställas inför jobbiga situationer; med patienten, med chefen, med arbetskollegorna och med de anhöriga till patienten. Och det är lika bra att börja träna sig på hur man reagerar vid jobbiga situationer. Jag gör det.

För huvudsaken är att man vågar konfrontera när det är något som grämer en. För det kommer absolut inte bli lättare med tiden. Och man får inte gömma sig  i ett litet hörn hela livet och tror att folk låter en vara bara för man är feg. Eller svag. NEJ! Det är just de som är ännu lättare att köra över! De fega och de svaga.

Det är som med hundar; den där ängsliga, svaga hunden är lätt att sparka på, men hunden som morrar ifrån direkt och visar sina gaddar är inte alls lika lätt att vara kaxig mot - för tänk om han biter?!

Morra mera!

Är precis hemkommen från fika hos Henrietta. Och återigen var det lika trevligt och skönt.
Nu finns det en och annan här som faktiskt drar den förhastade slutsatsen att jag inte gör något annat än fikar! Men tro mig, mitt liv är fullt av annat!

Idag kom jag att tänka på hur "fula människor" är här. Lärarna i skolan menar att "Polish Division" delar med sig av allt; gamla prov, gamla frågor, tips, böcker osv, och tycker det är konstigt att inte vi på English Division gör det. Det tisslas och tasslas om allt. Alla snackar skit om alla, alla stör sig på alla, alla hatar alla. Typ. Ja, i grova drag!

Nu är det tydligen folk som STJÄL gamla frågor/test/prov/ från Medyk (ett kopieringsställe) innan de stora proven, så att andra som vill kopiera inte ska få tag på dessa grejer dvs. inte få samma förutsättningar. Hur lågt är inte det då?
Och frågan är egentligen; varför gör man ens något sådant?

Det enda svar som jag kan komma på: de som gör det har sämst självkänsla!
För visst känns det mer överlägset att ha sina 60% på ett prov när "alla andra" har 40%?!
Det skulle inte kännas lika bra om alla hade 60%. Ellerhur?!

Jävla idioter.



 Väldigt tillgjort - vi sitter faen som på ett klassfoto!

Resan till Szczecin började med att jag tog med mig en yoghurt som jag skulle dricka på tåget. En helt vanlig, naturell yoghurt. Vi sitter i lugn och ro i kupén och helt plötsligt smäller det! Gissa om den inte yoghurten svällde upp och sprack?!!

Tur att den sprack mot fönstret och inte på mig typ. Och att vi var ensamma i kupén!
Krister fick sig ett gott skratt iallafall:


                     Joghurtstänk på fönstret, fräscht!





                                                  






Szczecin var roligt. Det var kul att:

- hälsa på syrran och hennes kille
- umgås med andra människor
- komma bort från "zoot" i Gdansk
- får halva håret bortklippt, när man bad om att jämna ut topparna...
- se filmen "Body of Lies"
- smyga in köpt godis i biosalongen i handväskan
- känna hur axeln håller på att lossna för att godiset var alldeles för tungt!
- sova på tåget i en jäklans obekväm ställning
- och få nackspärr efter!
- komma tillbaka till "zoot" och inse att man ska hem om 3 dagar!! ♥

Over and Out.

Idag var den sista av alla 4h-långa Parasitologi lektionerna avklarad! Jäkligt skönt.
Efter lektionen åkte Krister, Eva och jag in till Gamla Stan. Vi åt på den nyrenoverade Mc´Donalds vid tågstationen och hälsade på Henrietta som precis flyttat in i en egen lägenhet där.

Det var en sådan söt, mysig och fräsch lägenhet - och jag blev helt kär i den! Det bjöds på pepparkaka och glögg och vi hade det riktigt trevligt. Det var då som jag kom på hur längesedan som jag senast kände såhär. Det var mysigt, det var roligt och jag kände att jag hade ett liv utanför skolan - helt underbart! Detta måste vi definitivt göra om.

Jag är besviken på mig själv just nu. Men mest kanske på att jag är så otroligt godtrogen och kanske en gnutta naiv, och kanske ännu mer på de som anses vara "mina vänner". Speciellt nu när resultaten från proven kommit; aldrig är det någon som vill hjälpa mig, alla hjälper bara sig själva medan jag försöker trösta hela världen, när de kommer till mig och ber om hjälp. Jag har hjälpt människor; och problemen handlade om allt mellan himmel och  jord. Fastän jag vill skrika ut om vad alla människors problem handlade om så hela världen får reda på varför jag mår som jag gör, så har jag lovat att hålla allt för mig själv. Och jag håller det jag lovar.

Jag vill skrika för att jag är besviken just nu.
Jag är ledsen att det inte finns någon som hjälper mig!!

Jag ska nog göra det min klasskompis tipsade mig; oavsett vilka "vänner" man har, vilka som är dina riktiga vänner och vilka som är "vänner" - ska man mest lite på sig själv.
Man får börja lite mer på sig själv, och bli ännu starkare!

För vilka är mina vänner här egentligen? Har jag ens sådana?
Nu ska sluta grina, för det tjänar ändå ingenting till.

Men bara så ni vet.
Jag är inte er vän längre, så förvänta er inte att jag hjälper till nästa gång! Oavsett anledning. Mina resurser är slut, eftersom ni har förbrukat era.

Likaså förväntar jag mig ingenting av er nästa gång.
För då slipper jag iallafall bli besviken på hur kassa vänner Ni är!!



Jag och min skyddsängel. Han och jag mot alla odds!


Over and Out.

Alla prov gick skit, men jag orkar inte ens bry mig. Jag har kämpat på och ett halvår har snart gått. Jämfört med förra året har jag lärt mig att ta en dag i sänder, att inte oroa mig för det som komma skall utan det som är just nu. Och det känns bra! Och jag mår bra. Det var ju det som var min prioritering i år.

Blev ingen julmarknad i söndags, men jag ska dit definitivt imorgon tillsammans med min man. Ska bli skönt att komma bort från campus litegrann. Bara jag och min man.

Just nu är jag så trött, att jag kan somna ståendes. Skulle vilja lägga mig och sova tills jag inte orkar sova mer. Men först ska jag till gymmet, och dokumentera lite därifrån med min fotokamera. Jag gör det så att ni får hur det ser ut i ett äkta polskt gym. Sedan finns det ju även exklusiva gym i stan, men de är alldeles för exklusiva för mig.
Så jag håller till det som passar mig bäst. Det polska gymmet med elektronik ur funktion, vajjer som hänger, stora spännisar till biffkillar och obekväma hantlar.
Men det är just det som gör Livet roligt! :)

Här bjuder jag på lite "blatte-skämt".
Antar att det är bara jag som tycker det här är kul?!

Till Er som läser detta:

Om Ni har råkat hamnat här och ändå tar er tid att läsa något inlägg i min blogg - så lämna gärna en kommentar eller två. Det skulle jag uppskatta! Alla om läser kan ju självfallet inte hålla med mig om allt jag skriver om, för vi har olika åsikter och syn på saker och ting.

Så skriv:
- jag gillar det du skriver!
- hur kan du tänka på det viset?
- är du helt "dum-i-huvdet" eller?

Yttra er! Tyck mer!

Och för er som ogillar mig; Ni kan vara anonyma! Bra va?
Jag får upp en kommentar och endast ett IP-nummer. Och det är ju inte så att jag kommer springa till "IT-building" i skolan och kolla upp varje IP-nummer som ogillar mig. Så skriv!




Idag har jag lyckats:
- sova alldeles för länge
- gå på toaletten, och insett att någon innan mig glömt spola - fräscht!
- bränt 1kg kyckling
- blivit ledsen för att jag bränt vår lunch (kycklingen)
- fått näsblod

Nu ska jag plugga lite Physiology, eftersom vi har prov imorgon. Jag känner mig totalt oseriös, men jag antar att det är okej att vara det ibland. Det är ju inte så att jag är bäst i klassen och måste leva upp till de förväntningar folk har på mig! 
Jag är den jag är, och jag kör mitt egna race.

Inte mot er alla andra, men brevid!
Jag har liksom min egna race-bana, där bara jag får köra. Och jag kör - tro faen på det!

Over and Out.

Ibland vet jag inte vad jag får skriva.

Jag vet att detta är min blogg och mitt liv. Och att det är endast jag som är författaren till detta, det vill säga ansvarig för det som skrivs. Jag vet också att meningen med bloggen var att jag skulle avreagera mig lite genom att skriva, om allt som gör ont och allt som jag är glad över. För det är svårt att vara snäll och hjälpsam hela tiden - vilket jag försöker vara ...

Fortfarande kommer mina klasskompisar till mig med sina problem och vill "prata av sig", hitta lösningar eller be om tips och råd eller hjälp.
Och jag känner mig uppskattad att de väljer just mig! Det tyder ju på att de har förtroende för mig och kanske en gnutta hopp. De vet att allt som sägs stannar mellan oss om jag blivit ombedd om det och jag inte kommer sprida saker vidare, oavsett situation.

Medan jag försöker hjälpa de som behöver hjälp, de som kommer till mig oavsett anledning - så tas en del av min tid, min energi och mitt liv. Men jag har valt att hjälpa människor, det är ett aktivt val jag gjort. Det får ta all tid i världen, det får ta all energi bara jag kan hjälpa den som sträcker ut sin hand efter hjälp. Vi ska ju bli läkare och hjälpa människor i framtiden, men varför inte börja redan idag?

Många av oss är så inne i sina egon: sig, sitt och allt som snurrar kring de själva - att de har svårt att se de som verkligen behöver hjälp. De i den närmaste omgivningen; damen på bussen, grannen, klasskompisen eller den där människan som man gick förbi, den där främlingen som man såg för första och samtidigt den sista gången.

Just nu är jag mest ledsen, för att jag känner mig som en bomb med enormt mycket känslor att skriva om - men jag vet att jag inte kan skriva av mig. Det finns så många grejer jag skulle vilja ta upp, skriva eller säga, vråla eller skrika ut - men jag försöker bete mig väl, jag försöker kämpa för att inte tappa tålamodet. Eller fotfästet.
Jag vet att det inte finns någon att dela den tyngden med.

Min familj är inte här.
Min ´man´ kommer säga: "Allt blir bra, Sötis. Låt bli att tänka på det som är jobbigt."
Men det är bara tomma ord.
Och inte heller finns det en nära kompis att prata med.

Ibland så inser jag hur ensam jag är, jag inser att jag bara har mig själv att lita på!
Och jag antar att jag duger! Jag klistrar på leendet på läpparna. Jag låtsas att allt är bra.

Jag avslutar det här lite pessimistiska, känslomässiga men verklighetsbaserade inlägget med en av de bästa låtarna som någonsin skrivits genom tiderna.
Och åter igen - enligt mig då:


"So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
'Cause nothing else matters

I never opened myself this way
Life is ours, we do it our way
All these words I just don't say
'Cause nothing else matters

Never cared for what they do
Never cared for what they know
But I know

So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
'Cause nothing else matters

Never cared for what they do, no
Never cared for what they know, no
Never cared for what they do, no
But I know

Trust I seek but I find in you
Every day for us, something new
Open mind for a different view
'Cause nothing else matters

Never cared for what they say
Never cared for games they play
Never cared for what they do
Never cared for what they know
And I know

So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
"Cause nothing else matters"

Nu är det ett tag sedan som jag slutade gå på föreläsningar. Och sedan dess har jag haft dåligt samvete, och funderat på om det gör mig till en sämre student?!

Första året gick jag på alla föreläsningar, oavsett ämne. Det var bara de där "härligt-4timmars-långa-Chemistry-föreläsningarna" med en föreläsare som försökte mutade oss med chokladkakor (om man svarade rätt på hans frågor) som jag till slut ´Tipp-Exade´ ur mitt schema. Det var så skönt att slippa de.

På de andra föreläsningarna var det såhär:
Jag var koncentrerad på att förstå lärarens brutna engelska,
istället för att ta in informationen som sas.
Jag dikterades fakta som jag skulle skriva ner i mitt anteckningsblock,
utan att fatta vad den innebar.
Jag satt någonstans längst fram och höll på att somna framför läraren,
istället för att vara hemma och sova.
Jag hoppades att föreläsningarna skulle ge mig något positivt till slut,
men ack så fel jag hade. Bara sömnbrist och mindre tid till plugg!

Förut gick jag till föreläsningarna för att lära mig nya saker, för att förstå vad vi höll på med på lektionerna och för att det skulle vara en del av inlärningsprocessen.
I år ville jag inte göra samma "misstag". För kom igen - hur nödvändigt var de egentligen?!
Jag blev varken smartare, förstod mer eller fick bättre betyg!

Tvärtom!
Jag blev förvirrad av den brutna engelskan, som man med tiden lärde sig koda av.
Jag förstod inte alls mer, för det gör jag endast om läser för mig själv och inte när jag får något uppläst. Och bättre betyg? Kom igen, det är väl ett skämt...

Jag frågade en gång en klasskompis om hon gick på alla föreläsningar. Hon skrattade och sa: "Skojjar du? Nä...nä det gör jag inte. Förutom Anatomin då."
Snabbt räknade jag ut att hon hade 100 timmar mer ledighet än vad jag hade!

100 timmar mer att plugga.
100 timmar mer att sova.
100 timmar mer att skaffa sig ett socialt liv.
100 timmar mer liv överhuvudtaget!

Det var de där 100 timmarna som gjorde att jag mådde så dåligt förra året.
Det var de där 100 timmarna, som jag inte tillåter göra om samma sak med mig som de gjorde ifjol..

I år ska jag må bra! Det är min absolut viktigaste prioritering!
Resten får jag ta som det kommer.

Hela onsdagen har rusat förbi, full av lektioner! Jag är tillbaka från Parasitologin, och istället för att pressa mig och plugga inför Biochemistry som är i övermorgon, så gör jag annat.

Någonstans långt inne i mitt hjärta kom jag på att jag har fått tillbaka den där "spännande-och-efterlängtade-jul-känslan" som man hade som barn. Den där mysiga känslan som försvann, när man kom på att Tomten var en fusk-Tomte. Det känns helt underbart att den där känslan är påväg tillbaka - jag sitter och skriver önskelistan på julklappar, jag drömmer mig bort i framtiden då jag har egen familj, hus och barn - där jag kan ha min jul så som jag vill ha det, där jag kan fixa mitt hem på det sätt som jag alltid drömt om och där jag bakar underbara kakor och bakelser, som jag sedan lägger in i genomskinliga glasburkar med små söta handgjorda etiketter på.
Helst med en liten pärla på!



Vi gjorde gröt till kvällsmål och jag fick den där härliga "jul-känslan". Därefter gjorde Krister en drink till mig, och den sitter jag och slurpar nu. Bara ni inte tror att jag slurpar sprit så här varje vardag...! Snart ska vi titta på ett ´Heroes-avsnitt´ snart och komma i säng tidigare än vanligt. Jag vill vila ut och kunna spendera så gott som hela morgondagen med Biochemistry-plugg. Det är väldigt mycket plugg. För att vara mig.

Men ibland så måste man. Bara sätta sig på "de 5 bokstäverna" och läsa.
Ibland önskar jag att någon kletade ett riktigt bra superlim på min stol. Då skulle jag sätta mig där och aldrig mer komma upp därifrån. Varför kom jag inte på den briljanta idéen redan förra året? Det skulle göra succé!




PS. Hittills har jag inte kunnat lägga upp bilder på bloggen, för min "lägga-upp-bilder-på-bloggen-funktion" var sönder. Nu har min man installerat om min dator, så framöver ska jag försöka dokumentera min vardag lite bättre.


Godnatt Vänner!

La mig i tid igår kväll, inte alls för sent.
Jag sov gott idag på morgonen, sov till och med medan min grupp har immunologi.
Kursen som Gud glömt! Eller ja, iallafall jag, för jag sov ju imorse. Det är en kurs som jag struntat i för länge sen! Usch och fy, vilken pina - är det något ämne i år som jag inte gillar så är Immunologin värd första platsen!

Vaknar 11:30, pluggar lite. Går till gymmet.
Ingenting fungerar: på cyklarna fungerar inte elektroniken så man kan varken se hur långt man har cyklat eller hur länge, man kan inte heller ställa in intensiteten - för att inte prata om programval! Men jag ger mig inte så lätt jag tränar på de maskiner som det går att träna på, där vajen inte är sönder och där elektroniken fungerar. Det blir lagom med träning och efter 1h sticker jag hem igen.

Jag dricker thé, och pluggar i lagom takt. Jag känner ingen stress och ingen oro, det är bara skönt att ligga i sängen och läsa att i lagom tempo. Läsa och förstå, läsa och se ut som ett frågetecken - kolla upp det man inte förstår och läsa vidare tills frågetecknet är borta. Jag vet att jag inte hinner lära mig allt tills på fredag (dagen då vi har prov i Biochmistry), men det struntar jag i. Jag är bara en människa, och jag läser i mitt tempo.

Mitt tempo är lagom.
Som ni kanske lägger märke till - så älskar jag svenskans ord ´lagom´! Tack för det!

Någon har satt på sin tvätt i "tvättrummet" och det låter som om tvättmaskinen ska flyga iväg därifrån. Jag går och stänger till alla tänkbara dörrar och passar på att gå på dass. Där ligger  det "bajs-papper" utspritt i vår toalett och när jag går tillbaka till mitt rum, känner jag den starka "orientaliska-chilli-curry-lukten" sprida sig nätt och tätt över korridoren - som ett molntäcke.

Ja, med andra ord har ingenting förändrats.
Jag bloggar, jag dricker te, jag hör grannarna skratta.
Och jag ska fortsätta plugga, i min egna takt.
Jag gillar att få göra allt i min alldeles egna lagom takt.


Här kommer lite lagom humor från TV4. Varsågod och njut!



Over and Out.

stora prov om 4 dagar,
stress, oro, tomhet.
hemma om 16 dagar,
glädje, lust, energi.

julmusiken dunkar på,
jag skuttar runt i mitt rum.
är det glädje eller oro?
är det längtan eller stress?

vill plugga hela natten,
orkar knappt 5h per dag.
är uppspelt och glad,
vill mera, vill mera!

helst vill jag själv,
ingen runtomkring mig.
bara jag och boken,
tyst, lugn och ro.

jag älskar att plugga,
jag älskar julmusik.
jag älskar julen
och att jag ska hem snart!

jag älskar livet, precis som det är!

Jahopp, då var man på bio andra gången sedan jag flyttade ner till Gdansk för 1,5år sedan. Hejja mig! Jag är verkligen spontant och en ganska rolig människa som gillar att hitta på saker - kom igen, ni måste tro mig!

Jag vet, jag väljer helt fel tidpunkt att gå på bio. Precis nu när vi har en himla massa plugg, Biochemistry och Physiology nalkandes så väljer jag att drömma mig in i filmvärlden. Och det var inte bättre igår, när vi satt till kl.03 på natten och drack vin och spelade TV-spel. Idag vaknar jag vid lunchtid med världens största ångest - varför vaknar jag så sent?? Min första tanke: jag ska göra den här dagen alldeles suverän, jag ska plugga häcken av mig. Och då gör jag det jag inte får göra, jag går till gymmet! Som om vi hade tid för det....

Då har de flesta i min klass redan spenderat 4h pluggandes på något bibliotek runtomrking. Jag tycker ni är sjukt duktiga, för ni kan det jag är sämst på - att plugga! Jag älskar att plugga, och jag kan plugga om jag bara vill - men varför ska det vara så förbaskat svårt att sätta sig på den stora rumpan - varför är det lika svårt varje gång?!

Och där försvinner eftermiddagen, med all träning, svett, dusch, tvätta håret, smörja in kroppen och allt annat vad det innebär. Ett litet projekt må inte riktigt vara som man tror - för där förvandlades det till ett stort eftermiddags projekt. Precis när jag har 3h kvar innan jag ska iväg till bion, får jag besök av mina kära grannar. Jag älskar Er, men inte idag! Stress, stress och ännu mera stress...

Jag hinner kolla igenom lite plugg, sedan blir det bio. Trevligt sällskap, bra film, skönt att komma bort från campus. Men fortfarande denna stress inombords. Vad faen sysslar jag med? Det här är så olikt mig.

Frågan är: Gör detta mig till en sämre (blivande) läkare?
De finns ju de som tror starkt på den teorin.


Från filmen -  "My Best Friend's Girl"

Ibland önskar jag att jag hade en vän. Bara ena enda.
Den där ultimata vännen, som alltid prioriterar mig. Som alltid tänker på mig först! Så fort något händer, vare sig det är bra eller dåligt - så får jag vara den första att få reda på det. Och oavsett om jag är glad, besviken, irriterad eller ledsen - så finns du där för mig.

Jag känner att jag har många "vänner" omkring mig, men ändå saknar jag att ha den där ena vännen. Undrar om jag någonsin kommer ha en? Jag har aldrig haft en, jag har inte och det är kanske inte heller meningen att jag ska ha en. Nu låter jag nästan löjligt desperat, men den där bästisen ni vet?! Som man kan berätta allt för, som inte dömer en för de tankar och funderingar man har, som man kan vara ärlig mot och som är ärlig tillbaka, en som man slipper känna sig dum framför, en som man kan ringa mitt i natten - någons axel som man kan luta sitt huvud på....

Kanske är det jag själv som inte släpper in de som vill komma nära. Kanske är det jag själv som drar mig undan? Kanske är det mitt eget fel, för att jag ställer alldeles för höga krav på de som vill komma mig nära....men jag vill inte ha att göra med oärliga människor, jag gillar inte att snacka skit om andra, jag gillar inte festa och imponera på folk bara för att vara populär. Jag gillar inte heller attityden "I, me, mine" - varför finns det inte fler människor som skulle kunna tänka sig hjälpa en annan människa helt utan eget intresse?

Jag gillar att prata och jag gillar skriva. Det kanske ni har märkt. Jag gillar att ta vara på de där små underbara stunderna som de flesta inte ens märker av, jag gillar att lyssna på mina favoritlåtar även om ingen annan gillar de. Jag älskar att ta det lungt, att njuta av livet och glädjas med mina nära och kära. Men allra mest gillar jag att vara mig själv!

Vissa dagar blir jag bara ledsen i avsaknad på en bästa vän. De är de dagar som jag kommer ut ur mitt rum, då jag har slösat bort en heldag utan att plugga, då jag är tom inombords, besviken eller ledsen. Eller då jag sprudlar av glädje, då jag vill skutta runt i min säng, fåna mig, busa, sjunga och glömma bort att livet kan vara tufft ibland. Jag blir ledsen när jag då känner att det inte finns någon att gå till, någon som kan dela min sorg eller smärta.

Vart finns du Kompis?



Kom Änglar - Lars Winnerbäck & Miss Li

A friend of mine opened his wife's underwear drawer and picked up a silk paper wrapped package: "This, - he said - isn't any ordinary package." He unwrapped the box and stared at both the silk paper and the box. "She got this the first time we went to New York , 8 or 9 years ago. She has never put it on, she was saving it for a special occasion. Well, I guess this is it." He got near the bed and placed the gift box next to the other clothing he was taking to the funeral house. His wife had just died.

He turned to me and said: "Never save something for a special occasion.
Every day in your life is a special occasion". I still think those words changed my life.

I no longer keep anything.
I use crystal glasses every day.
Now I read more and clean less.
Do things that makes you feel better.
I sit on the porch without worrying about anything.
I spend more time with my family, and less at work.
I'll wear new clothes to go to the supermarket, if i feel like it.
If it's worth seeing, listening or doing, I want to see, listen or do it now.
The words 'someday' and 'one day' are fading away from my dictionary.
I don't save my special perfume for special occasions, I use it whenever I want to.
I understood that life should be a source of experience to be lived up to, not survived through.

I don't know what my friend's wife would have done if she knew she wouldn't be there the next morning, this nobody can tell. I think she might have called her relatives and closest friends. She might call old friends to make peace over past quarrels. I'd like to think she would go out for Chinese, her favorite food. It's these small things that I would regret not doing, if I knew my time had come.

Each day, each hour, each minute is special.
Live for today, for tomorrow is promised to no-one.



Michael Bublé - Home

Häromdagen satt jag och tittade ut genom fönstret. Jag såg en man skutta förbi på ett par kryckor. Hans ena ben var gipsat upp till midjan. Det snöade ute, det var halt och det började bli mörkt.

Så tänkte jag: "Han ser så ostadig ut den där människan...tänk om han ramlar?!"

Tror ni inte det händer då eller!! Faen vilken ångest jag hade - att jag ens hade tänkt tanken....läskigt!

Efter att ytterligare en vecka rusat förbi, blev det fredag återigen och därmed tid för lite socialt umgänge. Kristers två syskon, Mikael och Malin, är här på besök och de skulle ut och festa. Först skulle vi över till Jennet, för att förfesta lite. De skulle det, jag skulle bara vara social och röra mig ur mitt rum för en gång skull.

Vi skulle till Jennet, men jag hamnade snart i köket i hennes korridor och träffade andra studenter från skolan. De bakade lussekatter och skulle kolla på film. Det var mer min grej; mat och film - gud vad jag älskar det! :)
Jag hakade på tjejerna som skulle kolla film, samtidigt som jag kände mig dum för att jag inte var med sällskapet som jag kom dit med. Men festa är verkligen INTE min grej! Det har det aldrig varit, inte ens när jag var tonåring. Jag har aldrig gillat att gå ut, att festa, att dricka massa sprit, att vara bakfull, låtsas att jag gillar folk fastän jag annars inte ens hälsar på de, att säga eller göra saker under alkoholens påverkan, att verka cool.

Kalla mig tråkig, men jag känner verkligen så. Så många gånger som jag har försökt att gå ut med ett gäng och ha det kul. Men varje gång blir jag lika förnaskat besviken på att det inte riktigt var det jag letade efter. Så jag har slutat försöka, för det kommer inte bli kul.

Vi såg en riktig "tjejfilm": PS. I Love You, och jag grinade igenom hela filmen. Filmens handling: Holly och Gerry är ett ungt par som varit gifta i 9 år och fortfarande älskar varandra innerligt. När så Gerry dör av en sjukdom, står Holly ensam kvar utan att veta hur hon någonsin ska kunna gå vidare. Så börjar brev dyka upp till henne, brev som Gerry skrev innan han dog och som är menade ska hjälpa henne att börja leva igen.

Efter att filmen var slut ca 02, gick jag hem. Men eftersom Krister och hans syskon inte var hemma än, bestämde jag mig för att besöka någon annan student som var uppe. Och konstigt nog hittade jag en hel korridor!  ("blatte-korridoren")
Jag var förvånad hur många gånger jag fick dessa två frågor:

- Vad gör du här i denna korridor? (typ har du hamnat fel?)
- Vad gör du uppe så här sent?

Fastän det här var hur vanliga frågor som helst, kändes det som om man förväntade sig att jag inte umgicks med "blattar" och att jag sov djupt kl. 22. Hur som helst, det kändes konstigt! Jag funderar fortfarande varför de ställdes överhuvudtaget....




"Everything I know,
and anywhere I go
it gets hard but it won´t take away my love
And when the last one falls,
when it´s all said and done
it get hard but it won´t take away my love."