♥ angel 99 procent ♥

Ibland vet jag inte vad jag får skriva.

Jag vet att detta är min blogg och mitt liv. Och att det är endast jag som är författaren till detta, det vill säga ansvarig för det som skrivs. Jag vet också att meningen med bloggen var att jag skulle avreagera mig lite genom att skriva, om allt som gör ont och allt som jag är glad över. För det är svårt att vara snäll och hjälpsam hela tiden - vilket jag försöker vara ...

Fortfarande kommer mina klasskompisar till mig med sina problem och vill "prata av sig", hitta lösningar eller be om tips och råd eller hjälp.
Och jag känner mig uppskattad att de väljer just mig! Det tyder ju på att de har förtroende för mig och kanske en gnutta hopp. De vet att allt som sägs stannar mellan oss om jag blivit ombedd om det och jag inte kommer sprida saker vidare, oavsett situation.

Medan jag försöker hjälpa de som behöver hjälp, de som kommer till mig oavsett anledning - så tas en del av min tid, min energi och mitt liv. Men jag har valt att hjälpa människor, det är ett aktivt val jag gjort. Det får ta all tid i världen, det får ta all energi bara jag kan hjälpa den som sträcker ut sin hand efter hjälp. Vi ska ju bli läkare och hjälpa människor i framtiden, men varför inte börja redan idag?

Många av oss är så inne i sina egon: sig, sitt och allt som snurrar kring de själva - att de har svårt att se de som verkligen behöver hjälp. De i den närmaste omgivningen; damen på bussen, grannen, klasskompisen eller den där människan som man gick förbi, den där främlingen som man såg för första och samtidigt den sista gången.

Just nu är jag mest ledsen, för att jag känner mig som en bomb med enormt mycket känslor att skriva om - men jag vet att jag inte kan skriva av mig. Det finns så många grejer jag skulle vilja ta upp, skriva eller säga, vråla eller skrika ut - men jag försöker bete mig väl, jag försöker kämpa för att inte tappa tålamodet. Eller fotfästet.
Jag vet att det inte finns någon att dela den tyngden med.

Min familj är inte här.
Min ´man´ kommer säga: "Allt blir bra, Sötis. Låt bli att tänka på det som är jobbigt."
Men det är bara tomma ord.
Och inte heller finns det en nära kompis att prata med.

Ibland så inser jag hur ensam jag är, jag inser att jag bara har mig själv att lita på!
Och jag antar att jag duger! Jag klistrar på leendet på läpparna. Jag låtsas att allt är bra.

Jag avslutar det här lite pessimistiska, känslomässiga men verklighetsbaserade inlägget med en av de bästa låtarna som någonsin skrivits genom tiderna.
Och åter igen - enligt mig då:


"So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
'Cause nothing else matters

I never opened myself this way
Life is ours, we do it our way
All these words I just don't say
'Cause nothing else matters

Never cared for what they do
Never cared for what they know
But I know

So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
'Cause nothing else matters

Never cared for what they do, no
Never cared for what they know, no
Never cared for what they do, no
But I know

Trust I seek but I find in you
Every day for us, something new
Open mind for a different view
'Cause nothing else matters

Never cared for what they say
Never cared for games they play
Never cared for what they do
Never cared for what they know
And I know

So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
"Cause nothing else matters"