♥ angel 99 procent ♥

En gång i tiden var jag feg. Till den djupa grad att jag var rädd för min egna skugga. Jag var rädd för konflikter och jag var rädd att konfrontera människor. Och det har tagit mig 22 år av mitt liv att ändra detta beteende.

Man ska konfrontera, man ska våga, man ska inte låta andra människor köra över en. Och jag vet ännu idag hur svårt jag hade att ens ta mig samman och våga! För det var det första steget, att samla mod och våga! Sedan är det som med allt annat, man blir bättre på det med tiden. Och som med alla andra delar av livet; erfarenheten är A och O!

Sedan är det mycket lättare att konfrontera via mail eller SMS, därefter i svårighetsgraden är telefonen och sist det mest jobbiga - ansikte mot ansikte. Jag har gått igenom alla faser.
Man maste göra sådant som man inte vågar, jag har precis insett det. Man blir starkare som människa och idag känns det som jag vuxit som människa. Inte för att jag vart kaxig, aggressiv eller skadat en annan människa utan för att jag har vågat. För att jag valt att inte vara svag, för att jag stått på sig och sagt precis det jag tycker och tänker.

I mitt kommande yrkesliv kommer man ställas inför jobbiga situationer; med patienten, med chefen, med arbetskollegorna och med de anhöriga till patienten. Och det är lika bra att börja träna sig på hur man reagerar vid jobbiga situationer. Jag gör det.

För huvudsaken är att man vågar konfrontera när det är något som grämer en. För det kommer absolut inte bli lättare med tiden. Och man får inte gömma sig  i ett litet hörn hela livet och tror att folk låter en vara bara för man är feg. Eller svag. NEJ! Det är just de som är ännu lättare att köra över! De fega och de svaga.

Det är som med hundar; den där ängsliga, svaga hunden är lätt att sparka på, men hunden som morrar ifrån direkt och visar sina gaddar är inte alls lika lätt att vara kaxig mot - för tänk om han biter?!

Morra mera!