♥ angel 99 procent ♥

Du älskar din pojkvän, sambo eller din man över allt annat. Han är det finaste som finns.
Du vill spendera varenda timme med han, även minuter och sekunder räknas. Det handlar inte om att visa upp honom för världen, inte heller att känna sig på topp bara för att man äntligen kan säga ”jag har en pojkvän”, ”detta är min sambo/man” med ett hånflin på läpparna. Allt det handlar om är äkta kärlek.

Vad är då denna kärlek, som alla pratar om? Hur definieras kärlek: den magiska, passionerade och framför allt så underbara känsla? Kärlek med inslag av erotik handlar om kärlek som bygger på sexuell attraktion, medan kärlek mellan människor som handlar om att djupt uppskatta en annan människa. Personkemi är en del av kärleken och det är mer bokstavligt än många anar. När någon man är kär i passerar en, börjar reaktionerna i kroppen. Många av oss får handsvett, det pirrar härligt i magen och man kanske blir en aning varm och generad. Detta orsakas av hormonerna fenyletylamin, dopamin och noradrenalin. När man väl är tillsammans och de flesta överraskningarna är över, är det serotonin och endorfin som står för känslan av trygghet. Observera trygghet! Denna trygghet som brukar förespråka saknad av rädsla. Att vara trygg innebär att man kan göra saker, utan att behöva vara orolig. Och det är just denna trygghet som är vanligt diskuterat inom olika förhållanden.

För mig kommer trygghet hand i hand med glädje. Glädje att kunna umgås och vara med den personen man älskar mest. Det är i dessa stunder som allt annat omkring känns magiskt. När man spenderar tid med sin älskade känns allt så bra och tryggt. Alla problem är helt plötsligt oväsentliga, saker som skall göras läggs åt sidan, man varvar ner och bara njuter av tillvaron.

Det konstiga här är innan/under relationens gång. Innan den kommande relationen är killen/mannen så underbart omtänksam, mysigt ”känslig” och allt är fantastiskt romantiskt. Men så fort det kommer ”till kritan”, då ansvar blir vardagsmat och saker och ting skall göras, problem som dyker upp och för att inte nämna barn, så ändras det supersköna beteendet hos det manliga könet. Varför ändras ni så hastigt, just då vi behöver ert stöd som mest? Vi vill inte leka mamma hela livet och hålla Er i handen, grabbar! Ni måste bli självgående, fixa saker som skall fixas - även sådana som är jävligt tråkiga!

Livet är inte bara kul, det består även av sådant som är jobbigt och tråkigt.
Det finns plikter, ansvar och problem.
Livet är som en berg-och-dalbana, det går upp och ner.
Kämpa var dag, och tänk inte bara "just nu".
Börja tänk långsiktigt, grabbar!

Men så kommer vi till ”problemet”; att män inte känner likadant. Det är här det kvinnliga och det manliga krockar! När vi kvinnor vill väl, påpekar saker och ber om hjälp, uppfattar män det som tjat. När vi kommer med idéer och förbättringar i vardagslivet och förhållandet är det också tjat. När vi förklarar hur vi känner, förstår ni inte hur vi kan känna så. När vi undrar vad det är som Ni inte förstår, killar, så anser ni oss överdriva. Eller så blir ni som stumma; oförmögna att tala. Inte ett enda ord kommer då ur käften! När jag blir ledsen, blir även Du ”ledsen”. Så susar man förbi varandra som två stora stackmoln. Dag efter dag är det likadant, det utvecklas liksom en kamp om vem som ger upp först.

Varför kan man inte prata ut om allt; alla känslor, händelser, ja allt! Varför inte bara låta bli att döma varandra och istället respektera varandras åsikter, kramas och vara glad? Är det för mycket begärt? Jag antar att livet och hela dess innehåll är avsedda att gå upp och ner. Inklusive kärleken! Vi skulle inte uppskatta det goda, om det bara var bra hela tiden. Avslutar allt detta tjafs med ett härligt citat av Agatha Christie:

"En arkeolog är den bäste make en kvinna kan ha.
Ju äldre hon blir, desto mer intresserad blir han av henne."