♥ angel 99 procent ♥

Först bultade mitt hjärta 10000 slag  minuten.
Jag som alltid somnar jättelätt, kunde inte sova natten innan operationen. När vi kom på plats ville jag kräkas upp, och jag höll på att "skita ner mig" av nervositet och rädsla för ett sådan simpel sak som ett Venflon-stick!

Sjuksköterskan frågade ut mig om vad och när jag ätit, om jag skurat mig med Descutan-tvål och satte på Emla-krämen. Därefter fick jag 10mg av ett lugnande medel, hon sa att det skulle verka inom 15min. Jag bytte om till sjukhusskjortan och las in på barnavdelningen, eftersom jag hade min mamma med mig. Det gick 45 min och den lugnande tabletten hade fortfarande ingen verkan. Sedan fick jag tabletter mot illamående, mer lugnande och sömnpiller.

Nu trodde jag på en "knock-out" - men nej, inte det heller. Jag träffade narkosläkaren som var urgulig och hon föreslog att jag kunde andas in gas i operationssalen, om jag nu inte var rädd för att se den. Självklart är det inte operationssalen, själva operationen eller sjukhuset jag är rädd för - det är det förbannade Venflon-sticket! Pinsamt, men så är det - jag har nålfobi som jag försöker bearbeta.

Inne i operationssalen fick jag stoppa i mitt klorhexidin-tvättade hår i en sexig grön mössa. Därefter tog jag 2st andetag i masken och jag var GONE!

Jag minns inget fram tills det att jag låg i min säng på barnavdelningen. Men innan dess var jag tydligen på "uppvaket". Där hade jag tydligen pratat väldigt sofistikerad svenska, och bl.a bett sjuksköterskan att jag "behöver tömma min blåsa". Drogad som jag var förväxlade jag min dropp men en kateter: "Har ni stoppat i en kateter??!" undrade jag överraskat. De hade tydligen hjälpt mig på toa vilket jag inte heller har ett minne av.

Resten av dagen var jag bara drogad, sömnig och seg.
Ganska skön känsla faktiskt! Härligt tillstånd...

Nu är sommarens "största" händelse över, och det är skönt.
Äntligen kan jag sätta igång med plugget till 100% utan att ha någonting framför mig som jag räknar ner dagarna till - av rädsla.