Varför?
Ibland känner jag bara kaos i mitt huvud.
Det är när jag tänker, och jag tänker i princip hela tiden. Krister menar att jag pratar och ställer massa konstiga frågor till och med i sömnen. Det kan hända!
Jag vill plugga, men jag vill också leva livet.
Sedan vijl jag ändra på mina kompisars pojkvänner, liksom byta ut de mot någon bättre, uppdaterad variant. Å andra sidan tänker jag, varför bryr jag mig ens? Jag skulle vilja bleka mina tänder och ta hål i öronen, men jag vågar inte. Varför är jag en fegis för? Samtidigt skulle jag vilja busringa till en främlig och spela upp "I just called to say I Love You"-låten i luren eller bara skämma ut mig totalt på ett offentligt ställe. Det är en sådan skön känsla...
Jag skulle vilja stanna kvar i Gdansk, bara vara en del av staden. Hitta en lägenhet, flytta ut och hitta på aktiviteter med roliga människor. Samtidigt saknar jag mitt liv i Sverige, trots att mitt liv egentligen rullar på i Polen just nu. Jag funderar på varför så många människor som "bråkat" med mig, slutit fred igen? Vad är poängen att "bråka" från själva början liksom, är det inte bättre att konfrontera och lösa situationen direkt?! Sedan funderar jag på varför sommarperioden är så bra att sluta fred på. Varför går man omkring som ett stort åskmoln hela året för att det sedan ska visa sig att det "egentligen inte var något stort problem". Och varför är det lättare att be om ursäkt via ett mejl, än att möta personen "face 2 face"? Hallå, jag bits inte!!
Jag har tänkt så mycket.
Jag har funderat på varför vissa letar efter drömprinsen, när han egentligen står framför än medan andra har intalat sig att personen de är med är drömprinsen, fastän han på långa vägar inte är det. Sett med mina ögon förståss! Sedan finns det de som tar "första bästa", gifter sig, skaffar barn och lever ihop medan andra är i olyckliga redan från början och lever i det där konstiga "olycks-förhållandet"; de bara är - trots att båda partner mår dåligt. Är det då ens att värt att leva ett sådant liv? Man lever ju bara en gång, så varför inte göra den där gången till någon magnifik och oförglömligt?! Varför slösa sitt liv på bråk, tjafs, avundsjuka, irritation och negativa tankar?
Livet rullar på. Jag tänker vidare:
Hur man definierar en smart människa? Vilka är smarta i vår klass? Är det de som lyckas trycka in en massa information på kortast tid, eller de som får bra betyg? Tänk om det finns smarta människor bland de som inte lyckas så bra? Det måste ju finnas!
Får "idioter" också bra betyg? Idiot för mig, är inte de som får dåliga betyg för enligt mig hänger inte hela livet på betyg! Idioter för mig är de som inte förstår andra tankesätt och moraler, de som saknar empati, de som tycker att de är världens mittpunkt - ja ni fattar! Varför delas klassen upp i de som orkar kämpa mer och de som är mer "chill"? När bestäms det hur vi kommer att bli som vuxna?
Varför tänker jag på sånt här medan jag pluggar? Inte för att jag pluggar nu, men det är sådana tankar som for omkring i 300km/h i min skalle medan jag sitter och försöker plugga. Varför har jag "myror i brallan"? Varför kan jag inte fokusera och sitta still, varför ska jag alltid ha "100 bollar i luften"? Vilka typer av läkare kommer vi att bli? Vem kommer bli gynekolog och varför vill nästa alltid alla bli kirurger, så fort de blir tillfrågade. Det finns ju så himla mycket mer inom läkaryrket!
"Why do we lie, cheat and deny?" Vad är det som får vissa att fuska i skolan och varför låter andra bli, oavsett hur frestande det är?
Kom igen, alla vet att det är lättare att fuska!! Trots allt låter vissa bli, varför liksom - vad är det som driver de att vara ärliga människor? Det är ju ändå inte så att man får en medalj för att man låtit bli att fuska. Tvärtom, oftast får man åka på en omtenta eller två - varför fuskar man då fortfarande inte, när man vet vad konsekvenserna blir?!
Varför "saknar folk ryggrad" och varför hamnar man i dagis-stadiet, samtidigt som man börjar på English Division i Gdansk? Varför hugger vi varandra i ryggen, mobbas, fryser ut, faller för grupptrycket, ljuger rakt upp i ansiktet på varandra - varför är vi sådana RYGGRADSLÖSA INDIVIDER? Vad är det som händer med oss, varifrån kommer den konstiga omvandligen - varför blir vi så barnsliga??
Varför är folk så livrädda att hamna utanför och vara ensamma? Varför bara inte följa det som är rätt och fel, oavsett om man blir ensam och utanför. Jag hittar på ett exempel-scenario: vi ser en man slå sin fru öppet på gatan och kalla henne hora! Vi antar att alla de 100st elever som vi är i vår klass, förstår exakt vad som händer. Nu är jag nyfiken, hur många i vår klass skulle verkligen stanna och försöka agera? Ja, göra någonting - vad som helst! jag tror tyvärr att många har mentaliteten "jag vill inte blanda mig i", "jag förstår inte vad de säger", "någon annan kommer säkert och hjälper de", "jag har bråttom". Skulle jag ha stannat? Skulle jag ha hjälpt till?
Varför reagerar inte folk när någon far illa?
Varför är vi fega och tolererar så mycket ont?
Åhh, jag blir bara ledsen på dessa oändliga "varför" - en återvändsgränd.
Det är ju vi som skall bli läkare om några år.
Det är oss som folk ska se upp till - oss, ryggradslösa djur...
Ibland tänker jag väl alldeles för mycket...
PS. Kom ihåg, detta är min blogg - mina tankar!
Kommentarer
Postat av: Jonas Eklund
Oliven...du är precis som jag, en tänkare. Du tänker alldeles för mycket! :)
Jag kan bli knäpp ibland på alla tankar och frågor som dyker upp...ibland kan de gå 3 veckor då jag knappt sover på nätterna för att min hjärna vägrar att sluta fundera...hatar det ibland :/
Kramar!
Postat av: AMG-average-student
De flesta av dina frågor har bara en förklaring tycker jag, och det är att vi är människor, var och en av oss tror att de är själva i världen och allt annat är bara en simulering program; också att vi är så olika och vi har haft så olika varianter av föräldrar och kompisar som vi har växt upp nära.
Min vän, en sak vet jag, och det är att du blir en bättre människa och förstår andra bättre genom att ställa såna frågor. Ha ingen ångest för det är inte slöseri på tid. Du har två ansvar när det kommer att till bygga dig själv, den första är att du blir en bättre individ, och den andra är att bli en bra läkare (som får patienten att må bättre, inte en som kan rita upp struktur-formeln för hur medicinen kommer att verka i patientens kropp)
Lycka till, plugga hårt och fortsätt tänka (positivt)
P.S./ Det finns fler som tänker som dig vilket innebär att vi inte är ensama, det måste vara något bra =)
Trackback
