♥ angel 99 procent ♥

Okej, då var det bestämt. Vi ska sälja vårt hus!

Huset som jag är uppvuxen i, där jag tillbringat mina barndomsår, där morfar lärde mig cykla, där vi klättrade i trädet på sommaren och plockade bigaråer, där vi lekte kurragömma, där vi byggde kojjor, där vi gick på styltor runt trädgården, där vi hade Halloween fester och andra kalas...allt det kommer nu vara historia.

Å ena sidan känns det jobbigt att lämna allt det bakom sig, å andra sidan börjar ett nytt kapitel. Det är jobbigt att lämna minnen, men man kommer snart att ha nya. Vi människor har så lätt att binda oss till det materiella, det är så fel. Istället ska man binda sig till det som är kärnan i våra liv. Det som är och förblir: familjen!

Vi ska flytta kring jul. Nu börjar jag bli sentimental.
Detta kanske låter helt galet, men jag tänker definitvt ha en stor avskedsfest för det gamla huset. För ett gammalt kapitel. För allt bra och dåligt som hänt där. För det som varit och det som komma skall. För all historia som sitter skriven i de fyra stumma väggarna.


Huset och trädgården sett uppifrån.



Nere vid vattnet.



Vid bryggan och bastun.



Pianot som numera har tystnat, i vardagsrummet.



Huset sett ifrån trädgården.



Fontänen, som gav en känsla av lung och ro....


Ett kapitel stängs.
Och det är här det nya börjar.
Det ska fixas, målas, renoveras, slitas.
Fastän det kommer att bli jobbigt en tid framöver.
Jag kan inget annat än att se fram emot det!

Just nu känner jag mig så stressad. Det har snart gått 2 veckor i skolan och jag vet fortfarande inte hur jag ska komma igång med årets ämnen.

1) Physiology-boken är bra och pedagogiskt skriven, den är lättläst men det tar ändå 100år att komma igenom ett kapitel. Har jag verkligen den tiden?

2) Neuroscience lecture är fortfarande inte uppe på vår interna skolsida, trots att föreläsningen var igår eftermiddags. Vilken bok ska man köpa; en som är rekommenderad (Clinical Neuroanatomy and Neuroscience) eller en som är lättläst och lättförstådd (Basic Clinical Neuroanatomy)? Eller kanske ytterligare en annan; Board Review Series Neuroanatomy?

3) Biochemistry, frågetecken? Har egentligen inget mer att säga. Hur pluggar man detta ämne? Återigen samma problem, med bok; ska man läsa Champe/Harveys Biochemistry som är lättare att förstå eller den krångliga, tråkiga och rekommenderade Harper´s Biochemistry?


- Hur gör ni?

Jag vet ju att Ni redan satt igång och pluggar. På biblioteket, i bunkern, i studyroom, på era rum. Hejja på! Men hur gör ni? Vilka böcker tycker ni är bra? Antar att jag inte kommer få någon respons på detta inlägg ändå. Varför skulle folk bry sig om mig?! Ingen här bryr sig ju om någon annan. Alla är egon. Den ständiga kampen om överlevnad.


Ibland önskar jag att jag kunde vara barn igen. Jag stänger ögonen och drömmer mig bort.
Bort härifrån, bort från alla problem, bort från saker som jag stör mig på, bort från jobbiga tankar som ständigt rullar omkring i mitt huvud. Ibland vill jag bara vara för mig själv, jag vill inte prata med någon, jag vill inte se ansikten, jag vill inte att folk frågar mig saker, jag vill inte stöta på torra kommentarer eller folk som låtsas vara ens kompis på fyllan, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig eller störa sig på mig. Ibland vill jag bara inte gå upp ur sängen, utan bara ligga där hela dagen och gråta och tycka synd om mig själv. Eller ta på mig joggingskorna, ta iPoden, sätta musiken på max och springa och springa och springa...springa bort från mig själv, känna mig fri och bara fly.

Utan varken mening eller mål.



 Jag och min syster, inför en uppvisning på Balettakademin i Göteborg.

När jag var ute häromdagen spelade de "Infinity 2008" med Guru Josh Project.

Låten väckte snabbt minnen som hade begravts långt inne i hjärnan, sedan jag var liten. Det är kusligt hur mycket en låt kan få en att relatera till. Vi brukade resa mycket när jag var liten, och mamma spelade den låten på kasettband i vår gamla Volkswagen. Hon spelade massa fina låtar och klappade takt till musiken. Hon vara glad, medan hon egentligen försökte dölja sin krossade insida.

Tack mamma, för att du varit så stark för oss och kämpat vidare!
Tack för att du trots allt som hände i ditt liv orkat med oss.
Tack för att du visat oss vägen och uppfostrat oss att bli bra människor!
Jag älskar dig, Mamma! ♥



                                   Elina, jag och Emilija



                        "Infinity 2008" - Josh Guru Project




                    The original verison "Infinity" - Josh Guru

Okej, ni visste redan att jag var knäpp.

Men igår kl. 23 får jag värsta spontana idén: jag ska tvätta Kristers tangetbord!
Idén förvandlas snabbt till verklighet, och jag plockar bort alla äckel-knappar och skurar de med tvål i handfatet. Ni skulle bara ha sett allt äckel, så ofräscht! Hans dator har stått hemma i Göteborg, medan alla hans "1000 syskon" använt det. Jag menar inte att syskonen är äckliga, utan att folk sitter och äter lunch och middag, käkar chips, dricker Cola, småäter godis medan man samtidigt kletar på tangetbordet.
Självklart blir det äckligt då!

Tangetbordet tar jag med till duschen och vi duschar tillsammans. Det får torka över natten på elementet, och gissa vem som skriver på ett helt nytt och fräscht tangetbord idag??! Wohoo!



                                        Ser ni äcklet eller?!

Foto 1: Nästan hela syskonskaran, bara Max saknas.
Foto 2: Max och hans harem.



         Salome, Lavinia, Sandra, Olivia (jag) samt Fabianne.



            Och här fick vi även med Max! Och hans harem.

Snart har jag äntligen fixat alla mina kursböcker! Egentligen kan man säga att jag redan gjort det, men på onsdag kommer den sista av de: "Harper´s Biochemistry". Om jag kommit in i plugget än? Nej.
Men det ska bli så otroligt skönt att göra det. Jag vill så fort som möjligt komma in i mina rutiner: vad, när och hur jag ska plugga, mina joggingrundor i tanttempo, läggdags, frukost/lunch/middag - ja allt! Vill bara bli en robot ett tag framöver och bara "flowa" med mitt schema, för det blir så mycket lättare då. Alldeles strax ska jag gfixa ett shema.

Igår hade jag det trevligt hos Rima, medan Krister festade på Medyk. Vi kom i säng 03:30, så jag är allt annat än pigg idag. Krister sover fortfarande och det gör resten av vår korridor med.

På schemat idag står det: hämta Morfar från flygplatsen, köpa tågbiljett till han och skicka iväg han med tåget till Warszawa imorgon. Min Älskade Morfar gick det första året som började på AWF (University of Physical Education) i Warszawa, efter att II världskriget tagit slut. Nu har det gått 60år sedan dess, och de som överlevt fram till idag ska ha en återträff. Måste vara en märklig känsla?!

Han var tränare för det polska damlandslaget i volleyboll, och ledde tjejerna hela vägen till OS-medalj i Mexiko 1968.

Hejja Morfar, jag är mäktigt stolt! Min kärlek till Dig är obeskrivlig.

- När ska folk sluta ljuga?
- När ska folk börja tro mer på sig själva?
- När ska folk sluta tro att de är bättre än andra?
- När ska folk öppna sig för omvärlden och bjuda lite mer på sig själva?
- När ska folk börja hjälpa andra människor spontant, utan att bli tillfrågade först?
- När ska folk inse att "bättre ensam än i dåligt sällskap" faktiskt existerar av en anledning...

Nu finns det säkert en jävel där ute som tänker: "När ska Olivia sluta tjata?"
Men vet ni vad, jag bryr mig inte. Och jag tänker fortsätta tjata.

I´m waiting on the world to change.

Man kan ju vänta i alla evighet.
Tur att jag har tålamod då! I´m still waiting...

För några dagar sedan beställde (observera beställde!!) jag 2st LIKADANA böcker från biblioteket, en till mig och en till Krister. Allt gick bra. Idag skulle vi bara hämta ut de. Jag kommer till receptionen och båda böcker ligger med mitt namn på. Allt är klart och färdigt. Jag har beställt 2st böcker och båda ligger och väntar på att bli upphämtade...
Jag ger damen i receptionen mitt bibliotekskort.
Ty allt förvåning ger hon mig bara EN bok.

Olivia: Men jag har ju beställt 2st böcker?
Kvinna: Men du får bara en...

Vah, skojjar hon? tänker jag.
Så jag säger att den andra boken är till Krister, som står brevid mig och ber honom ge henne sitt bibliotekskort.

Kvinna: Han måste låna boken via vårt system på Internet...

Jag håller på att bli förbannad. Boken ligger ju bakom tanten och Krister har sitt bibliotekskort med sig, så varför är det så svårt att få det fixat?! Men vi går och lånar boken igen via deras utlånings-systemet och kommer tillbaka. Krister ger henne sitt bibliotekskort.

Kvinna: Om 24 timmar...[med ett flin på läpparna]


Men vad i HELVETE, jävla kärring-jävel! tänker jag.
Jag tänker, jag bubblar innuti och jag går därifrån.

Det krävdes inte mycket för damen, att först bli en tant och sedan kärring-jävel!
Grr, för det här systemet!

- Vad skulle ni har gjort i mitt fall? Tacksam för tips!

Träffade Jesper utanför biblioteket. Vi snackade lite om plugget.
Jag försökte berätta att jag är mycket mer praktisk person än teoretisk:


Olivia: Jag var som ett ånglok i ettan. Det gick lite segt i början, men nu rullar det på...
Jesper: Haha, ett polskt ånglok då... !
Olivia: Ahh, men vänta bara så ska du se hur det far i 6an då!
Jesper: *tuuutuuut* [tågljud]


Okej, det kanske bara är jag som tycker det här var kul!
Men ändå. Jag bjuder lite på mig själv!

Listen up!
I just wanted to inform You that:

"Karma is a bitch!"


Be aware of it.
Good Night!

Du älskar din pojkvän, sambo eller din man över allt annat. Han är det finaste som finns.
Du vill spendera varenda timme med han, även minuter och sekunder räknas. Det handlar inte om att visa upp honom för världen, inte heller att känna sig på topp bara för att man äntligen kan säga ”jag har en pojkvän”, ”detta är min sambo/man” med ett hånflin på läpparna. Allt det handlar om är äkta kärlek.

Vad är då denna kärlek, som alla pratar om? Hur definieras kärlek: den magiska, passionerade och framför allt så underbara känsla? Kärlek med inslag av erotik handlar om kärlek som bygger på sexuell attraktion, medan kärlek mellan människor som handlar om att djupt uppskatta en annan människa. Personkemi är en del av kärleken och det är mer bokstavligt än många anar. När någon man är kär i passerar en, börjar reaktionerna i kroppen. Många av oss får handsvett, det pirrar härligt i magen och man kanske blir en aning varm och generad. Detta orsakas av hormonerna fenyletylamin, dopamin och noradrenalin. När man väl är tillsammans och de flesta överraskningarna är över, är det serotonin och endorfin som står för känslan av trygghet. Observera trygghet! Denna trygghet som brukar förespråka saknad av rädsla. Att vara trygg innebär att man kan göra saker, utan att behöva vara orolig. Och det är just denna trygghet som är vanligt diskuterat inom olika förhållanden.

För mig kommer trygghet hand i hand med glädje. Glädje att kunna umgås och vara med den personen man älskar mest. Det är i dessa stunder som allt annat omkring känns magiskt. När man spenderar tid med sin älskade känns allt så bra och tryggt. Alla problem är helt plötsligt oväsentliga, saker som skall göras läggs åt sidan, man varvar ner och bara njuter av tillvaron.

Det konstiga här är innan/under relationens gång. Innan den kommande relationen är killen/mannen så underbart omtänksam, mysigt ”känslig” och allt är fantastiskt romantiskt. Men så fort det kommer ”till kritan”, då ansvar blir vardagsmat och saker och ting skall göras, problem som dyker upp och för att inte nämna barn, så ändras det supersköna beteendet hos det manliga könet. Varför ändras ni så hastigt, just då vi behöver ert stöd som mest? Vi vill inte leka mamma hela livet och hålla Er i handen, grabbar! Ni måste bli självgående, fixa saker som skall fixas - även sådana som är jävligt tråkiga!

Livet är inte bara kul, det består även av sådant som är jobbigt och tråkigt.
Det finns plikter, ansvar och problem.
Livet är som en berg-och-dalbana, det går upp och ner.
Kämpa var dag, och tänk inte bara "just nu".
Börja tänk långsiktigt, grabbar!

Men så kommer vi till ”problemet”; att män inte känner likadant. Det är här det kvinnliga och det manliga krockar! När vi kvinnor vill väl, påpekar saker och ber om hjälp, uppfattar män det som tjat. När vi kommer med idéer och förbättringar i vardagslivet och förhållandet är det också tjat. När vi förklarar hur vi känner, förstår ni inte hur vi kan känna så. När vi undrar vad det är som Ni inte förstår, killar, så anser ni oss överdriva. Eller så blir ni som stumma; oförmögna att tala. Inte ett enda ord kommer då ur käften! När jag blir ledsen, blir även Du ”ledsen”. Så susar man förbi varandra som två stora stackmoln. Dag efter dag är det likadant, det utvecklas liksom en kamp om vem som ger upp först.

Varför kan man inte prata ut om allt; alla känslor, händelser, ja allt! Varför inte bara låta bli att döma varandra och istället respektera varandras åsikter, kramas och vara glad? Är det för mycket begärt? Jag antar att livet och hela dess innehåll är avsedda att gå upp och ner. Inklusive kärleken! Vi skulle inte uppskatta det goda, om det bara var bra hela tiden. Avslutar allt detta tjafs med ett härligt citat av Agatha Christie:

"En arkeolog är den bäste make en kvinna kan ha.
Ju äldre hon blir, desto mer intresserad blir han av henne."

Spegel, spegel på väggen där, säg mig du vad skönhet är.
Ska man se ut som en pinne och känna sig inne?

Ska man tro att man é cool bara för att man köpt ny kjol?
Läppstift, mascara och kajal vi har för stora skönhetsideal.

Varför få skuldkänslor stora, och bli kallad h*ra.
För att man ser ut så man gör och beter sig som man bör?

Tjejer sminkar sig i hopp för att en snygg kille skall dyka opp.
Killar borde titta vad som finns inuti och få reda på allt det sköna där inne i.

Nej, skönhet är vad som finns inuti. Resten kan man skita i...

Mitt en veckas långa sommarlov börjar nalkas mot sitt slut. Idag är jag hemma hos mina föräldrar, vi lyfter in alla möbler i sovrummen efter att pappa slipat och lackerat golvet. Det blev jättefint! Imorgon ska jag till tandläkaren och borra i tänderna, sedan blir det en sväng till IKEA. På eftermiddagen ska vi bila ner till Ullared ihop med några vänner, och shoppa lite innan vi åker tillbaka till Gdansk. På lördag ska vi ha jubileum för min morfar och pappa som tillsammans fyller 140år! Och på lördag natt bär det av till Gdansk med färjan från Karlskrona.

Jag längtar efter Gdansk, jag längtar efter lektionerna, efter de jobbiga och glädjefyllda stunderna, jag saknar stämningen, lärare som pratar monotont och tyst, jag saknar allt från studentkorridoren till kaoset som råder där nere. Det är jobbigt, det är tufft men man känner i alla fall att man lever. För mig var det första året en berg-o-dal-bana, och jag tror inte att det kommer att upprepas. Idag, ett helt år senare- har jag kommit in i engelskan, jag börjar komma in i plugget, jag har fått en någorlunda okej studieteknik, jag vet vad jag ska strunta i och vad jag ska satsa på, jag vet vilka som är mina vänner och vilka människor som endast suger ur min livskraft. Jag vet vad som är rätt och jag vet vad som är fel. Jag skulle inte ha ändrat på något som jag gjort, om jag fick göra om första året. Inte ett skit!

Däremot skulle jag:
- sagt emot när folk vart elaka mot mig
- sagt till när folk tog av min energi, när jag knappt hade den själv
- inte ha brytt mig om folk, som inte bryr sig ett piss om mig!
- lyssnat till min mammas råd: "Sköt dig själv, och skit i andra!"


Snart börjar det andra året. En annan Olivia anländer då: utgå inte från att jag är snäll, hjälpsam eller att jag kommer att bry mig om era problem. Detta kanske låter tyket och fräckt, men för mig räcker det att ha varit en "social-worker" ett helt år av mina läkarstudier. I år blir det ändring; mina läkarstudier går före allt annat!

Om jag trots allt kommer ha någon tid och energi över, så går det i första hand till mina närmaste vänner. Punkt slut.


Godnatt!

"Vänlighet och intelligens räcker inte alltid för att klara oss från fallgropar och misstag."
- Barbara Grizzuti Harrison

Att vi försöker vara så bra vi kan, innebär inte att vi slipper ifrån osäkerhet och prövningar.
Prövningar är en väg till utveckling och mognad.
De ger oss nyckeln till lyckan.

1. Hjärtklappning beror inte på hjärtfel, utan på överkonsumtion av RedBull.

2. Taxi är inte för latmaskar, utanför studenter med tidsbrist!

3. Krossade nudlar tillagas och ätes snabbare!

4. Man är inte slampig för att man visar brösten för anatomiläraren, bara målinriktad!

5. Sup för att glömma, inte för att ha kul!

6. Gymkortet är tillför att slippa Physical Education, inte för att komma i form.

7. Ragga aldrig på krogen. Biblioteket blir bättre!

8. "Mc Donalds, Mc Donalds. Kentucky Fried Chicken and Pizza Hut!"

9. Glöm ditt sociala liv, och att du har ett underliv!

10. Ge inte upp även om allt är omöjligt!

Nu är jag i Stockholm och har det mer än trevligt!
Men innan det blev så här trevligt, fick jag kämpa mig igenom ett helvete. Dagen innan vi lämnade Gdansk, fick jag mejl av min mamma där hon beställt massvis av polska korvar, pålägg och sill som jag skulle köra ner till Göteborg. Som den snälla dotter jag är, så gjorde jag vad jag kunde för att uppfylla mammas önskan. Jag packade alla produkter och tog taxin till flygplatsen. Flygresan till Stockholm gick bra, och sedan skulle vi hämta upp väskorna. Här startade helvetet!

Eftersom jag inte hade betalt för att ha bagage (eftersom jag bara skulle ner för att klara Anatomin, och direkt hem sedan) fick jag låna Carolinas bagage. Väl framme i huvudstaden, har hela 1liters plastbyttan med sill i olja spruckit och flutit ut i Carolinas väska!! Det luktar snusk-sill, det är oljefläckar på hela väskan och jag bara rusar till toaletten för att rädda situationen.  

Vi hade fixat skjuts med Isabelles föräldrar, som står och väntar på oss utanför. Carolina och jag skurar fisk-äcklet på toaletten i Skavsta medan folk passerar in och ut och funderar vad det är som luktar illa....
Stress, stress, mera stress och tillslut lyckas jag äntligen slänga in den inoljade väskan i Isabelles föräldrars finfina bil. Där ligger sillen och guppar i 1h. Isabelles föräldrar var jättesnälla, trots min lite underliga incident. Vi blir avsläppta, köper SL-kort och möter Rima på T-centralen. Vi promenerar, äter, tar foton och umgås. Mot kvällen åker vi till hennes föräldrar, där hela släkten är på besök. Familjen är jättesnäll, och alla är glada och positiva. Underbart!

Nu sitter jag hemma hos Caroline och Leo.
Vi har precis kollat klart en film. Innan det blev det middag: brushetta och kantarellsoppa som Carolina själv tillagat. Till råga på allt blev det hemmagjord Sangria, Tobleroneglass med chokladsås, godis, Pringles och Frödinge chokladkaka. Jag frågade Carolina:

- Skulle du ta illa upp, om jag kräktes upp allt jag åt?

Carolina förstod nog vad jag menade.

Tillslut satt vi där i bäddsoffan. Glada, nöjda, illamående och tjocka.
Detta är mitt sommarlov!  

Idag var det en hektiskt dag.

På morgonen när jag kollade min mejl, hade min mamma skrivit värsta uppsatsen på vad jag ska köpa med mig hem till Sverige. Problemet var bara att jag inte betalt för något bagage, för vi ska ju "bara" hem 1 vecka. Det löste sig snabbt, för jag kan transportera mammas beställningar i Carolinas väska eftersom både jag och hon ska till Stockholm. Då var det bara att ta sig samman och kasta sig ut bland Gdansk olika affärer: 1kg korv av ena sorten, 2kg korv av andra sorten, massa andra köttiga produkter och andra spännande grejer som jag inte ens tittar på...och sent på kvällen är vi tillbaka i studenthemmet. Min Pappa och Morfar fyller 140år tillsammans, och vi ska ha en fest för de den 27/9 - därav alla polska varor. Mamma vill bjuda de svenska gästerna på något annat, än svensk kallbuffé. Vad gör man inte för att gästerna ska trivas?! Jag springer liksom runt i Gdansk flera timmar på andra sidan Östersjön, offrar timmar av mitt sommarlov, för att köpa flera kilo utsökt skinka, korv och andra köttprodukter som sedan ska knökas ner i Carolinas bagage och flygas ner till Sverige. Vad skulle vi ha gjort utan dig och din väska, Carolina?! :)

Lunch blev det på IKEA, för jag ville köpa en hylla som ändå inte fanns där. Grr!
Nu ska jag köpa den i Sverige istället, när jag kommit hem, och släpa med den till Polen. Yeay!

Jag avslutar inlägget med en av mina favoritdikter:

"Vår kärlek var som elden. Vi stormade oss fram.
Vi tände liv i glöden, Vi tände och vi brann.
Men kärleken mojnade sakta.
Och elden den tog slut.
Kvar fanns bara askan, av det som fanns förut.
Men kanske under askan, en liten glöd finns kvar?
Och kanske vinden blåser, liv i det som var?"




Godnatt!

Man övertygar sig själv om att livet kommer att bli bättre efter att man gått klart utbildningen, efter att man har fått jobb, efter det att man gift sig, fått barn och sedan fått ett till. Sedan är man frustrerad över att barnen inte är gamla nog att vara mer tillfreds. Efter det så är man frustrerad över att man har tonåringar man måste klara av att hantera. Man intalar sig själv att livet kommer att bli fullkomligt när ens partner skärper till sig, när man skaffar en bätte bil, när man kommer iväg på den där resan som man har pratat om i flera år.

Ditt liv kommer alltid vara fullt av förändringar. Det är bäst att erkänna för sig själv och bestämma sig för att vara lycklig ändå. Lycka är vägen. Så, värdesätt varje ögonblick du har. Planera inte hela livet framöver, utan lev i nuet istället!

Och kom ihåg att tid inte väntar på någon. Så, sluta vänta ...

Tills du klarar tentan.
Tills du klarar utbildningen.
Tills din bil är färdigbetald.
Tills du skaffar ett hem.
Tills du får barn.
Tills barnen flyttar hemifrån.
Tills du går ner 10 kg.
Tills du blir gift.
Tills du går i pension.
Till årstiderna ändras.
Tills du dör...

Sanningen är att det inte finns ett bättre tillfälle att uppskatta livet än just nu.
Om inte nu, så när?

Jag är helt utmattad, när jag går från Anatomi-provet imorse. Carolina och jag drar iväg till stan: vi äter, pratar, går på bio och har det trevligt. Vi umgås i väntan på resultaten, äntligen lite kvantitets-tid tillsammans! Vi går till Anatomin på eftermiddag, och jag håller på att skita ner mig av nervositet. Resultaten kommer och jag har klarat mig!! Jag skrattar och gråter samtidigt. Det känns så otroligt skönt, och jag kan inte förstå att första året äntligen är över.

Många som har klarat sig igenom första året, tycker att det var så himla lätt. Jag däremot, förstår inte hur lätt folk glömmer "svåra stunder". Att man hade problem hemma, i relationen, med kompisar omkring. Att man blev anklagad för saker som inte stämde, utsatte sin kropp för diverse ohälsosamma produkter, fuskade för att klara sig, ljög för sin närmaste omgivning och framför allt var man oärlig mot sig själv!

 
Följande är en av Carl Schultz filosofier, skaparen av Snobben.

Du behöver inte kunna besvara följande frågor.
Läs bara igenom detta så kommer du att förstå andemeningen.

1. Räkna upp världens fem rikaste män.
2. Räkna upp fem vinnare av Heisman trofén.
3. Räkna upp dom fem sista Fröken Sverige vinnarna.
4. Räkna upp 10 personer som vunnit Nobelpriset.
5. Räkna upp dom sex sista som vunnit Oscars för bästa aktör eller aktris.
6. Räkna upp dom tio senaste vinnarna av WM i hockey.

- Hur gick det?
Poängen är att få av oss minnas gårdagens rubriker.
Dessa är inte andraklassens pristagare. Dom är dom absolut bästa i sin gren. Men applåderna dör. Utmärkelserna uteblir. Deras gärningar glöms bort. Diplomen begravs med sina innehavare.

Här kommer en frågerunda till. Få se hur du klarar den:
1. Nämn några lärare som hjälpte dig under din skolgång.
2. Nämn tre personer som stöttat dig igenom svåra tider.
3. Nämn fem personer som lärt dig något värdefullt.
4. Nämn några som fått dig att känna dig speciell.
5. Nämn fem personer som du gärna umgås med.

- Lättare?
Sensmoral: Dom människor som gör ditt liv värt att leva är inte dom med mest pengar, mest utmärkelser eller mest berömmelse. Det är dom som bryr sig som räknas.

Jag ville härmed tacka Er alla:
- som trott på mig och fått mig att känna mig speciell.
- som fanns där när tårarna föll och när jag var påväg att ge upp.
- som fått mig att avstå från fusk, fastän det var den "lockande, lättare och snabbare vägen" till mål.

Ett speciellt tack till familj, syskon och släkt - nu fick mig att hålla hoppet uppe, ni fick mig att kämpa vidare! Ni var mina balkar, när jag behövde er som mest. Ni är ovärdeliga.
Sist men inte minst: Tack Krister, utan dig skulle jag inte vara här idag....


"Lyckan är ingenting som händer, lyckan bär vi inom oss". - Alice Meyvell

Okej, imorgon smäller det - då sätter jag den sista retaken (anatomi) av 2st möjliga.
Sanna mina ord...

Vill bara få det överstökar nu, bort med anatomin! Vi visste inte var provet skulle vara, fram till ca kl.20 idag, och då visade det sig att man var tvungen ha med sitt Index (en litet häfte där alla ens resultat förs in för hand) för annars får man inte skriva provet! Men hallå, ge er! Tänk på alla de som har sina Index i någon Dept. i väntan på underskrift, eller vars kompis lämnat Indexet någonstans och sedan dragit hem...jag vill inte veta....

För de som klarade praktiska delen i Anatomi är det teoretiska provet i en sal, medan de som har praktiska delen kvar sitter och skriver teorin i en annan sal, direkt efter har de sin praktiska del. Varför detta iksom?

Sedan: de som har sista retaken i Histologin kvar, har den på torsdag. Därför har de sin oral-del i Anatomi på onsdag. De som klarat Histologin, har däremot oral-part i Anatomi på torsdag. Snurr!

Hur som helst, på fredag ska jag till Stockholm!! Wohoo :)

Nu blir det dusch, sedan ska jag sova och vila ut inför imorgon.
Här kommer en skönt låt att slappna av till: