♥ angel 99 procent ♥

Faen va ballt, säger jag bara!



 

Skönt när någon bjuder på sig själv så där, istället för att vara den där bittra människan med negativ inställning till livet. Bra gjort grabbar!

I´m back.

Gdansk är vackert och soligt. Jag har ändå saknat skolan och staden litegrann. Först är man ledsen för att man lämnar sin familj och sitt hem i Sverige, men sedan accepterar man läget snabbare än man tror. Det är fantastiskt vad människan är anpassningsbar.

Nu börjar den sista och antagligen tuffaste perioden i skolan detta år, men sett från den ljusa sidan är det bara 10 veckor kvar tills det är sommarlov!

Jag håller på att packa upp allt jag tog med mig från Sverige, och rensa bort lite av det gamla; handdukar, porslin, kläder. Jag vägrar samla på mig prylar! Solen börjar nå oss på tredje våningen, och idag har vi sista Biochemistry-labben för i år. Återstår gör en 4h lång seminar och en deltenta i Biochemistry, en tenta i Physiology samt några enstaka lektioner i diverse ämnen. Därefter har vi exam-period!

Batterierna är fulladdade.
Nu gäller det att planera dessa 10 veckor, så man jämt använder batterierna utan att ladda ur de för snabbt. Jag ska varva skola och plugg, med träning, bättre kost och trevliga stunder.

Reflektion över dåtid är bra.
Undran över framtid kan vara bra.
Men det bästa är att vara här och nu.

Jag saknar Gdansk.
Jag saknar mitt rum där, balkongen på 3dje våningen, några kompisar och vissa stunder. Samtidigt har jag insett att man kan ha hur många kompisar som helst, men riktiga vänner - de är få. Av alla de människor som man umgås med i skolan, kommer endast ett fåtal (om ens det!) stanna kvar i våra liv efter att utbildningen är klar.

Man har många kompisar under livets gång; i skolan, inom idrotten och arbetslivet. Men riktiga vänner, det är en utrotningshotad vara - något som man stöter på alldeles för sällan. Jag föredrar riktiga vänner före "vanliga kompisar", men ibland har man inte mycket att säga till om - det gäller att acceptera det man har. Jag ska bli bättre på att urskilja kompis från vän, för jag har precis förstått skillnaden....

Jag är tacksam att jag har min familj, att de finns där när jag behöver de.
Det heter ju "Borta bra men hemma bäst", av någon anledning...

Påsklovet går alldeles för snabbt. Japp, då är det konstaterat. Jag ska strax sätta mig och planera in vilka aktiviteter jag ska hinna med, för det finns så mycket roligt att göra men dagarna blir bara färre och färre. Jag njuter för fullt!

Förra året på Påsk låg det massvis av snö överallt.
I år är det istället sol och vackert väder.

Så länge har vi rensat ut lite "skit" ur huset med mamma, rensat i trädgården, bränt löv och mindre kvistar, demolerat delar av huset, kört några vändor till sopptippen, firat Påsk, ätit massa godis och njutit av min pappas goda mat. Kvar återstår att träffa kompisar, vara på middgasbjudning, åka på shoppingrunda, göra ett besök på IKEA, Hemtex och andra diverse affärer och hänga lite på stan.

Jag fick en inbjudan till Florida i sommar, som jag funderar att tacka ja till. Trots att det kommer vara väldigt varmt där under den perioden, skulle det vara roligt, spännande och annorlunda att spendera sommarlovet på. Om inte hela sommarlovet, så åka dit några veckor iallafall. Vi får se!

Här kommer lite bilder från "fixardagen":

There is no better place than home.

Jag är hemma sedan igår och jag mår helt fantastiskt underbart! Allt i skolan har på senaste gått bara bättre och bättre och jag känner hur jag får kontroll över situationen mer och mer. Jag pluggar inte ihjäl mig som jag försökte göra förra året, istället prioriterar jag vad jag ska plugga till, vad jag kan ta det lungt med och jag försöker andas och mår bra regelbundet emellanåt. Jag har äntligen, efter 7månader i skolan, hittat ett pluggsätt som jag känne rmig bekväm med, som fungerar och som jag gillar. Medical Biology går bättre och bättre, Physiology gick helt fantastiskt bra - jag hade inte pluggat alls, men jag kopplar bättre, minns längre och känner mig grymmare! Weeha, jag är bäst! :)
 
Nu är det Påsk, och jag ska vila. Jag ska inte som många säger "vila" och ändå plugga ihjäl sig. Nä, jag ska verkligen vila. För det är så jag fungerar, det är det jag mår bra av. Efter Påsk när mina batterier är fulladdade igen, då ska jag köra på. Men än så länge ska jag bara njuta av det som enligt mig är viktigast i livet; familjen, hälsan och vännerna.

Over and Out.

Jag har aldrig förstått varför det är så mycket "gilla-inte-gilla-hata-älska" snack i vår klass. Alla gilla inte alla, och det är helt normalt. Men det behöver givetvis inte resultera i att man "snackar skit" om folk eller ger kalla blickar. Det finns alltid en bra grund till varför jag inte gillar folk; det handlar alltså inte om "bagateller" som att någon är ful, tjock, luktar illa, har bra eller dåliga betyg, stor eller liten näsa.

Vi går i samma grupp, samma klass eller skola.
Vi sitter i princip i samma båt, så det vore ju lättare om vi rodde åt samma håll?!
Men jag antar att det är omöjligt och att det tillhör den "ideella världen"....

Här får man akta sig för vad man säger, vem man pratar med, när man pratar, hur man pratar - och man måste också vara försiktig för att inte heller ge dubbla budskap t.ex via felaktig minik eller tonläge. Den bästa man kan göra med en hemlighet, är att behålla den själv. Så slipper saker och ting bli jobbiga.

Vårt år är uppdelat i smågrupper och man kan självklart hamna i flera av grupperna;

- blattar vs. svennar
- "80%studenter" vs. "60% studenter"
- mogna vs. "dagis-varianten"
- fusk vs. antifusk
- störa sig på person A vs. störa sig på person B
- fest vs. plugg
- fika vs. mysiga hemmakvällar
- idrott vs. sitta inne
- elakhet vs. snällhet
- identitetskris vs. stabil personlighet
- försöka imponera vs. vara sig själv osv.


Folk ändrar också beteende.
Om en person umgås endast med mig, så beter han/hon sig på ett visst sätt.
Är personen däremot med sin kompiskrets, beter de sig på ett annat sätt mot mig.
Personen skiftar alltså i beteende beroende på vem han/hon är med. Det tycker jag är väldigt konstigt. Är det inte lättare att vara sig själv hela tiden, oavsett vem man är med?!

Jag gillar inte heller alla! Men de jag inte gillar låter jag bara vara; jag hälsar och går förbi. Jag stannar alltså inte på gatan och "låtsas vara kompis"; pratar och är jättetrevlig ena dagen och dagen därpå när man träffar samma person medan jag går med sin kompiskrets - så tittar man inte ens åt personens håll. Nepp, det tycker jag är skumt...

Jag tycker det råder ganska skum stämning i klassen. Man ser det inte direkt med blotta ögat, för folk är ju också falska och fjäskar för varandra - men tar man sig en närmare titt så märker man klart och tydligt!

Och åter igen, detta är vad jag tycker.
Alltså behöver ingen  - varken hålla med eller tjöta emot.

Timmarna går, dagarna går och det blir ingen "major plugg", vilket var utgångplanen. Jag gör saker som jag måste göra - många av de är skolrelaterade men någonstans vet jag att jag är mitt i en slappare period i skolan. Jag borde kanske oroa mig mer, eller åtminstone känna mig stressad eller ha ångest men det har jag inte.

Jag känner ingenting.
I mig finns bara lugn och ro.

Det tycker jag är skönt.
Efter Påsk brakar "helvetet" loss igen, då är det bara att knipa igen och köra på!

Livet är som en berg- och dalbana, upp och ner; men roligt är det!


                           Mina favoritord i låten: "Relax, take your time..."

Underbart! Solen försvann.
Verkligen vad jag behöver idag; jag menar det!

Igår spenderades dagen på balkongen med tjejerna; vi snackade en hel del om allt från A till Ö, vi lyssnade på låtar, målade naglarna, gräddade pannkakor och njöt av de i solen efteråt. En av våra manliga grannar satt på balkogen och försökte plugga medan tjejsnacket varade, stackarn! Sedan kom man med vindruvor (till sig själv), men jag åt upp en hel kvist...! Hur som helst, vi hade det jätteroligt - det blev väldigt spontant och mysigt.

Hela dagen försvann och jag har inte riktigt pluggat, men jag orkar knappt bry mig för det är redan Påsklov i mitt huvud. Idag har vi en mulig dag i Gdansk, vilket jag är tacksam för då jag ska förösöka spendera den inomhus med Physiology-böckerna. Inte för att det kommer göra någon skillnad just nu, men det känns bättre så.


 

Jag tror på snällhet.

Jag tror att människan är en snäll individ i grund och botten, men att människorna är onda.
Och som en del av "människorna" tror jag inte att snällheten finns naturligt i oss. Jag tror att man måste anstränga sig väldigt mycket för att vara snäll. När någon av mina vännen far illa - oavsett anledning, och behöver hjälp försöker jag ställa upp. Det spelar mig ingen roll varför personen i fråga är ledsen, vad som är anledningen, om det är en bra eller dålig anledning eller hur djupt såret i hjärtat är. Jag har bara en princip; här och nu!

Jag tar situationen seriöst och går på uppdrag: räddning!
Jag försöker undvika att säga "vi tar det en annan dag", "jag har inte tid just nu" eller "det blir bra". För finns det ett sår i hjärtat så är det också nödvändigt att laga det. Om inte laga, så åtminstone lappa ihop det för stunden.

Härmed menar jag inte att jag är en bättre människa - till er som verkar ha det svårt att förstå det jag skriver.

Många har kommit till mig; pratat, lättat på hjärtat och gråtit.
Folk har vänt in och ut på sig själva, de har fått tips, de har fått höra sanningen fastän den inte alltid varit lätt att höra. Jag kan ge hopp, jag kan trösta eller stödja men jag kan aldrig låtsas att allt kommer att bli 100% bra. Jag säger inte "ta det lungt, allt blir bra" när jag vet att det inte blir det.

Det finns ingen bästa kompis som kommer ställa upp i vått och torrt.
Det finns ingen drömsprins, som man blev lovad som liten - på en vit häst.
Folk sviker oss, och kommer att göra det även i framtiden.
Det finns falskhet och det finns ondska. Världen är inte svart och vit.
Våra hjärtan kommer att såras. Även i framtiden...

Inse detta!
Ju fortare ni lyckas, desto snabbare kommer ert hjärta att bli helt igen.
Ni kommer att må bra, ni kommer skratta, njuta och leva livet.
Ni kommer inte förvänta er något av andra, ni kommer bli mer självständiga.

Jag bryr mig inte om någon hatar mig, eller stör sig på mig.
Gör det, go on! Jag gillar inte heller alla. Men jag är jävligt bekväm med mig själv, och det jag känner innuti kan ingen jävel ta ifrån mig. Det är bara vi själva som bestämmer hur vi är. Eller hur vi blir.

Ingen kompis, partner eller förälder kan komma att ändra på våra tankar och värderingar om vi inte tillåter det själva. Visst kan folk som vi umgås med ha ett visst inflytande på oss, men det är ändå vi själva som i slutändan bestämmer hur vi vill vara.

Vi föds till orginal.
Vi dör som orginal.
Hur vi vill vara däremellan, är bara upp till oss själva....

Enligt mig är årets roligaste ämne: Biophysics! Äntligen får vi göra lite praktiska uppgifter.
Biophysics är roligt, praktiskt och framförallt annorlunda än allt annat vi läser.
Efter Biophysics kommer Biochemistry. Inte så praktiskt, en kul ändå.

Mest flummiga kursen: Medical Psychology.

"Lättaste" kursen: Medical Biology.

Intensivaste kursen: Neuroscience.

Mest detaljerade kursen: Physiology.

"Onödigaste" kursen: Parasitologin.

Tråkigaste ämnet i år var definitivt: Immunologin! Usch, blä, pest och pina!
Immunologikursen var bara en massa förkortningar, siffror, bokstäver...som jag till slut fick grepp om, och då var det mer acceptabelt ämne än vad jag ansåg från början.


Vad jag egentligen ville säga med inlägget var att; jag ska hem om 5 dagar!
Jag saknar ord för att beskriva hur jag mår just nu, men jag är uppfylld med någon slags energi, utmattning, glädje, nyfikenhet blandat med "jag-ska-hem" känslan. Jag fattar inte att det är sant, men jag ska hem! *ganska desperat*


                Jo, vi ser rätt desperata och frånvarande ut faktiskt...

Ni är falska små kräk! Och ni inspirerar mig!
Jag ska ´joina´ er nu, jag ska bli likadan.

Jag ska inte lita på någon.
Jag ska bli hemlig. Jag ska bli falsk.
Jag ska vara precis som ni redan är!

Öga för öga, tand för tand.





Jag refererar till Evelina´s tidigare inlägg:
"Jag drömde att jag tog bort min blogg. Ja och ärligt talat så har jag funderat på det. Även om jag inte skriver vad jag riktigt gör, jag vet inte ens om det verkar som att jag pluggar läkare utomlands. Så skriver jag om skitsaker som ändå är mer personliga för mig. Någon som läser kanske inte ser mina kryptiska och faktiskt genomtänkta inlägg som hänger ihop med något som handlar mkt om mig. Det senaste har jag kännt att jag inte vill att folk ska kunna ha koll på mig. Veta vad jag gör eller inte gör, de får nog ganska mkt en fel bild av mig förutom dem som känner mig på riktigt. Det var kul med blogg när jag gick gymnasiet för då kunde jag skriva massa blaha och jag tror ingen riktigt brydde sig. Mkt i och med skolan här så är det obehagligt, någon kan säga "du har ingen bra kontakt med dig syster väl!" eller "du pluggar helatiden!" " Evelina är så stel och pryd" hm ja. Som sagt, do they know me, don't think so!"

Detta är min blogg, och jag får tycka, tänka och skriva vad jag vill. Det är mina åsikter! Det bättre att klaga allmänt i bloggen ibland, än att "snacka skit" om specifika personer bakom deras rygg - precis som du gör! De som känner mig personligen, vet att jag inte är ett dugg pessimistisk!

Tvärtom; jag är stark, jag peppar mig själv, jag försöker när det inte går och jag kämpar. Skulle jag ha varit negativ, skulle jag inte vara på andra året. Ingen pessimist överlever; tror man inte på sig själv och är optimistisk (men även realistisk) så är man ute ur spel.

Jag har bloggen för att "skriva av mig"; det är lättare att skriva vad man tycker och tänker, än att rabbla upp alla världens orättvisor för en annan människa som ändå inte kommer vara intresserad - för han/hon har också sina egna problem! Jag pekar inte ut några specifika personer/klasskamrater/namn, det håller jag för mig själv. Jag skriver om sådant som berör mig, sådant som gör mig irriterad, ledsen eller lycklig.

Om man skriver bra om sig själv, om sitt liv, sina resultat, sin hälsa - då klagar folk. Skriver man däremot om att världen inte är så fint plats på Jorden som man önskar att den var - då klagar folk då med! Så länge det finns olika åsikter, så länge kommer det att finnas folk som klagar.

Jag "klagar" inte på saker som är oväsentliga t.ex att någon har en ful klädstil, luktar illa eller har dåliga skolresultat - jag skriver om viktigare saker som att det finns vidriga killar, att alla examinationsformer inte passar alla människor eftersom vi fungerar på olika sätt och förresten, även om jag skulle välja att skriva om att jag inte gör något annat än att peka mig i näsan dagen lång....det är fortfarande min blogg, och jag skriver vad jag vill!


Vill du få någonting sagt, säg det till mig personligen ´next time´ istället för att snacka skit bakom ryggen på mig...! Det är verkligen jättefegt...

Idag hade jag enorma planer på att plugga efter skolan. Jag kände mig rentav motiverad i allra högsta grad! Idag skulle jag skriva historia, idag skulle bli en ny dag i mitt liv. Hejja mig! Men när jag kom hem insåg jag att en av mina tjejkompisar var "man down!" Mitt hjärta brast, som det alltid gör när någon runtomkring mig är i behov av stöd och nu skulle jag på uppdrag: räddning!

Det blev lite "tjej-snack", och vi alla lättade på våra hjärtan.
Jag tror att det är ganska bra att göra det ´from time to time´, iallfall om man känner att det hjälper. Vissa kanske tycker det är jättetöntigt, men vi andra som känner att det hjälper är bara glada att inte alla omkring oss känner så...

Vi diskuterade killar:

- "varför försöker de vara någon de inte är innerst inne?"
- "varför rätar de till snorren offentligt?" (OBS! Det är inte manligt, bara äckligt!)
- "varför tror de sig vara smartare än de är?"
- "varför försöker de imponera på sina polare?"
- "varför är en polares ord värd 100 gånger mer än flickvännens?"




- "de beter sig som de vore 15 år..."



-  "är han mogen om han är skild då?"
- "om han har egna barn då?"
- "man kanske ska försöka hitta en ensamstående pappa, han måste ju vara mogen?"
- "man ska skaffa sig en kille som har levt hela sitt liv med en alkoholiserad ensamstådende mamma, som kan ta hand om sig själv..."

Det finns väldigt få reklamer som är roliga att beskåda.
Speciellt i Polen, för de fattar man de inte ens!!
T.ex (jag hittar alltså på nu): först ser man på när en kvinna lagar mat i 5 min, hennes barn spriner runt i köket, hon smakar på hennes ´masterpiece´ och säger  mmm...och sedan visar det sig att reklamen handlar typ om senaste Opel-modellen.
Liksom vah??! Man fattar nada...

Här kommer nog min favoritreklam, Ipren på delad plats med ICA-reklamerna.
Så himla bra!

Ibland vill jag göra någonting galet. Jag får "knäppis-ryck"!
Jag kan gå runt och tänka skumma saker, och nästan få för mig att jag måste göra det.
Spontana, galna och "inte-likt-mig-tankar":

- jag vill springa ett varv runt skolan, iklädd en "Ipren"-dräkt
- jag vill ropa: "I will drop a bomb!" i skolbibliotekets tysta lässal
- jag vill ´grabba´ någon slumpmässig människa i rumpan och kolla reaktionen
- jag vill kasta en rökgranat i Anatomy Department och fly därifrån
- jag vill hoppa ut ur vår "balkong" och skrika "I believe I can fly" samtidigt
- jag vill ta på mig en sopsäck och skutta jämfota runt utanför våra dorm


Okej, men tyck att jag är konstig.
Men det är den här förbaskade skolan som har gjort mig såhär.
I brist på annat än plugg, så börjar man flippa efter ett tag.
Jag gör det iallafall. Jag var helt normal innan, jag lovar.

Men jag är helt frisk.
Så försök inte diagnostisera mig, läkare wannabe!

Här kommer några bilder på vår glada och entusiastiska labbgrupp:



I labb nr.6 ingår en mus...



Vi var positiva till laborationen, så länge musen var inne i buren...



Sedan tyckte vi synd om musen, som förövrigt döptes till Mickey Mouse...
(ursäkta den dåliga fantasin!)



Krister fick offra sig för gruppen och ta ut musen ur buren....



Alla var inte lika positiva längre...



Men entusiastiska var vi fortfarande, ´teamwork´ var mottot för labben.



Krister och jag.



Vår glada biofysik labb-grupp; Cecilia, Krister, Anton och jag (fotografen).