♥ angel 99 procent ♥

 Igår bar det av till IKEA.
Jag och Riham brummade dit och köpte diverse småsaker. Jag hittade en vit kruka till min nyinköpta växt, och en kudde till mitt "I Love You" kuddfodral - lagom så här inför ´Alla Hjärtans Dag´. Jag införskaffade även en spegel i 4 delar, som man kan klista fast på väggen. Doftljus är obligatoriskt när man är på IKEA, så det blev de röda som luktar skogsbär.

På kvällen gick jag över till Riham. Vi snackade en hel del och tog igen sådant som man missat på senaste. Vi drack thé, åt mackor, snackade och bara chillade. Det var tänkt att vi skulle avverka en filmrulle men klockan blev 02:30 och jag orkade inte vara uppe längre. Jag sov över hos henne.

Idag spenderade jag dagen på akuten, där jag praktiserar.
Det blev en väldigt lärorik och spännande dag. Röntgen, datortomografi, brutna armar och ben, blodansamling i knät som skulle sugas ut, massvis av patienter som skulle sys ihop på olika ställen, respiratorer som alla var upptagna medan fler patienter kom in, utrustning som gick sönder, blodprov-tagning, ´smear´-tagning, medvetslösa patienter, tuberkolos patient, intubering och roligast av allt - subdural hematoma.


Idag fick jag vara med på en trepanations operation; först skulle jag ta av mig mina vanliga kläder som jag hade under läkarrocken och byta om till de "gröna operations-kläderna". De hade hål lite här och var, men det var bara skönt och svalt. Tröjan var alldeles för stor och urringningen hängde längre ner än jag tänkt mig. Byxorna var alldeles för korta, men det fick duga. Jag skulle ta på mig hårskydd, men det var alldeles för litet för mitt huvud, så jag gjorde en "indiskt-liknande-variant-till-turban" av den. Sedan satte jag ett grönt skoskydd (man tar det man har!) på min truls och rusade in i salen. Läkaren skrattade åt mig och tog ett foto som minne, med sin nyinköpta Nikon-kamera.

Operationen tog lite mer än 1h.
Hela dagen kan jag sammanfatta med ett (1) enda ord: LÄRORIK!
Och framförallt är den praktiska delen så mycket roligare, den ger mig enormt mycket mer än den tråkiga teoretiska delen vi har i skolan nu. jag längtar till de praktiska åren så!
Teorin i skolan kan jag sammanfatta med två (2) ord: pest och pina!

Jag är så otroligt tacksam sjukhuset här i Gdansk, att jag ens får vara med och se så mycket! Det är något som jag troligtvis inte skulle få lov att göra i Sverige, inte ens mycket senare på min utbildning. Och jag vet att många är rädda att själva hamna som patienter här; "tänk om de gör fel", "jag vill inte ligga under en snuskig filt från 30-talet", "jag tycker sängarna är obekväma och äckliga". Jag bara EN sak till att säga:

AMG är nog det mest skuldsatta sjukhuset i Polen. Men de kan inte läggas ner, för det är ett universitetssjukhus. Man kanske har bristfällig utrustning eller ingen utrustnng alls ibland. Och ibland måste man använda det man har eller skapa något av ingenting.

Men de andra sjukhusen i Gdansk, de som är fräschare och finare, de vägrar ta emot hemlösa, fattiga, oförsäkrade, NN (nomen nescio=okänd person) osv. AMG tar emot alla, därav en anledning till varför de är skuldsatta. Och läkarna är OTROLIGT duktiga!

Vad föredrar du; fräscht och fint där bara utvalda människor är välkomna eller sämre standard men dit alla är välkomna?! För mig handlar det om att rädda liv. Jag tycker inte vård ska vara privilegerat för de som har pengarna. Alla ska ha rätt till samma vård!


 

Det är så roligt med lov och jag uppskattar de mer än innan!

Imorse gick jag upp vid lunch, det är skönt med sovmorgnar. Sedan skulle jag städa, tvätta, bära ut alla stående saker från rummet för att göra plats för den "ultimata dammsugarexperten" - Krister, damma, moppa, skura, laga pannkakor, äta pannkakor osv. Först var det allmän städning på listan, och det skulle göras super-duper-ordentligt, enligt Krister - eftersom vi inte städat, mer eller mindre, sedan nyår. Plugget gick ju före allt annat! Idag lyckades jag också färga min vita matta, ROSA! Krister är överlycklig...

Här är vår skit som vi ställt ut i korridoren, medan Krister dammsög rummet.




Nästan alla våra grannar har åkt hem, och vi har fått deras mat. Vårt kylskåp är proppfullt med varor, och idag kom jag på att jag hade ung. 30st ägg sammanlagt! Då bestämde jag mig för att göra pannkakor. Krister hjälpte till att steka de, för jag orkade inte stå där och se till så det blev lagom krispiga. Jag stod för att fixa smeten istället, hur svårt den än är!






Vi träffade Riham på kvällen och brummade till Galeria Baltycka tillsammans.
Där köpte jag faktiskt en bikini, samt ett par rosa mjukisar på H&M.
Krister köpte ett grönt ljus som luktar äpple på Home&You.








Efter shoppingen tog vi en runda i biltvätten, för som jag skrev igår var bilens färg svart (läs: sketen!) - medan orginalfärgen är vit. Och nu är jag nöjd, för bilen är ren igen.
Nu ska jag kolla på gamla avsnitt Grey´s Anatomy (jag ligger efter!) och sova sedan. Jag ska sova ut så länge jag orkar, och hitta på massa annat skojj imorn. Kanske blir en tur på IKEA, för jag behöver en kruka till min blomma.

Som jag sa i början, lov är skönt...!

Ibland känns det bra att vara bäst!

Som till exempel när jag fick maximala poäng på CPR på First Aid förra året.
Eller när jag fick bäst resultat i min grupp på Final Exam - praktiska i Histologin.
Det kändes så jäkla gött, när man visste att man gjort allt helt rätt,
Man var "fläckfri"! Det kändes perfekt.

Jag har aldrig tvivlat en enda sekund på att jag kommer blir en grym läkare!
Jag vet att jag kommer bli det. Många dömer varandra på betygen, på teoretiska delarna eftersom vi knappt har något annat just nu. Men jag vet mitt. Och jag ä säker på det!

Den bästa studenten blir inte nödvändigtvis den bästa läkaren, och att den bästa läkaren nödvändigtvis inte var den bästa studenten


"...And the words they used to describe you  - nobody had recommendation like yours.

People said the others were smart, they said that they were hardworkers - they said they

were good. They said you were great.

They spoked of your kindness, your attention to details - they talked about how hard you

trying, that you never give up.

They painted a picture of the kind of doctor that I hope to become.

It was an honor to read those letters, because now I know that what is seperating you from

the others isn´t a stupid point. What seperates you from the others is greatness.

So don´t your dare let one point hold you back. "



The Quest - Bryn Christopher

Har precis kommit hem från flygplatsen, där jag lämnade mina föräldrar. Usch, det blir så tomt när de åkt!  Min syrra och hennes kille körde jag till tåget imorse. Påväg från flygplatsen passade jag på att handla på LIDL och Biedronka, medan jag brummade förbi stan. Ville också tvätta bilen för den är svart nu, trots att bilens orginalfärg är vit. Men pengarna räckte inte till och jag orkade inte ta ut.
Men hey - det är väl bra med lite variation!?

Jag köpte också en växt på  Biedronka, så nästa projekt blir väl att åka till IKEA och köpa en kruka. Någon som vill hänga på min lilla utflykt??!

Det skönaste av allt är att jag ska hem snart!
Då ska jag på filmkväll hos syrran, shoppa med mamma, umgås med mina morföräldrar och kolla till renoveringen samt välja ett rum som skall bli mitt i vårt nya hus! Innan jag ska hem så har jag dock ett flertal projekt pågång. Så det blir ett par intensiva dagar här framöver...

52st elever skrev teorin i Neuroscience.
5st gick till oral.
4st klarade sig.

Grattis till er fyra!
Ni fem - knäck skiten ur Neuroscience Department imorgon på ´oral´!

43st gör om teorin om några veckor, då är det sista chansen.
Det tillkommer även mer studenter, de som klarar den praktiska delen då.
Och ni allihop - ni sätter det då! Det finns inget annat alternativ.

Punkt slut.

Praktiska i Neuroscience är avklarad.
Kändes mycket lugnare och mer fokuserat denna gång.

Förra gången var ett skämt; panik, ångest, stress och mer stress när jag fick springa mellan bordet. Höger eller vänster? Artery eller vein? Va faen är det här? Det här har vi aldrig sett innan?! Men "pappersdelen" skulle ju inte komma nu! Mäh, åh, hjääälp! Kände bara ´arggggggghhhhh!!´ i mitt huvud och tänkte "vad gör jag här??!", det var alltså total kaos. Och jag förstår fortfarande inte vad som fick mig att känna så.

Den här gången var jag som jag alltid har varit; lung, sansad och fokuserad. Jag gick fram till ett ´speciment´, kollade vilket nummer det var, kolla vilken sida det handlade om och skrev lungt ner det (rätta) svaret på provpappret. Jag kontrollerade allt ytterligare en gång, för säkerhets skull så att allt var OK.

Sedan vände jag mig bort från det jag precis tittat på.
Jag stod och fokuserade, inte på det som varit - utan på det som komma skall.
Jag väntade in klockan som ringde - tecknet som gav ´grönt´ för att gå till nästa bord.
Det kändes bra.

Nu ska jag sätta igång med min "favoritdel" (läses med ironi) - teorin!

Vad är det egentligen för skillnad på flickor/kvinnor i åldern:
8, 18, 28, 38, 48, 58, 68 och 78?




8 år -- Du tar henne till sängs för att berätta en historia.





18 år -- Du berättar en historia och tar henne till sängs.





28 år-- Du behöver inte någon historia för att få henne till sängs .





38 år -- Hon berättar en historia och tar dig till sängs.





48 år-- Hon berättar en historia för att undvika att få dig till sängs.





58 år -- Du stannar i sängen för att undvika hennes historia.





68 år -- Om du tar henne till sängs så blir det en otrolig historia!





78 år -- Vilken historia??? Vilken säng??? Och vem är du???

Det känns så skönt i år.

Till skillnad från förra året, känner jag att jag har ett stadigt grepp om plugget.
Oavsett hur mycket jag pluggade förra året, så gick det bara uppförsbacke. I år ser jag positiva förändringar och det glädjer mig. Jag ser hur jag blir bättre och bättre, och jag inser hur stark jag blir. Framförallt inser jag hur stark jag måste ha varit för att hålla ut ändå till slutet...!

Biochemin, Parasitologin och Immunologin är avklarad.
Nu återstår bara Neuroanatomin, som jag - låt oss säga "glömde" plugga till.

Idag tar vi det lungt, och imorgon är det ´Neuroanatomy´ full fräs!
Here I go! *brum*

                            Krister skrämmer de små barnen!!

Ladies and Gentlemen of the class of ’99
- Wear Sunscreen.
If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it.
The long term benefits of sunscreen have been proved by scientists,
whereas the rest of my advice has no basis,
more reliable than my own meandering experience…
I will dispense this advice now:

Enjoy the power and beauty of your youth; oh nevermind;
you will not understand the power and beauty of your youth,
until they have faded.
But trust me, in 20 years you’ll look back at photos of yourself
and recall in a way you can’t grasp now
how much possibility lay before you
and how fabulous you really looked.
You are not as fat as you imagine.

Don’t worry about the future; or worry,
but know that worrying is as effective as trying
to solve an algebra equation by chewing bubblegum.
The real troubles in your life are apt to be things
that never crossed your worried mind;
the kind that blindside you at 4pm on some idle Tuesday.

Do one thing everyday that scares you.

Sing.

Don’t be reckless with other people’s hearts,
don’t put up with people who are reckless with yours.

Floss.

Don’t waste your time on jealousy;
sometimes you’re ahead, sometimes you’re behind…
The race is long, and in the end, it’s only with yourself.

Remember the compliments you receive, forget the insults;
if you succeed in doing this, tell me how.

Keep your old love letters, throw away your old bank statements.

Stretch.

Don’t feel guilty if you don’t know what you want to do with your life…
The most interesting people I know didn’t know at 22
what they wanted to do with their lives,
some of the most interesting 40 year olds I know still don’t.

Get plenty of calcium.

Be kind to your knees, you’ll miss them when they’re gone.

Maybe you’ll marry, maybe you won’t,
maybe you’ll have children,maybe you won’t,
maybe you’ll divorce at 40, maybe you’ll dance the ´funky chicken´ on your 75th wedding anniversary.
What ever you do, don’t congratulate yourself too much or berate yourself either –
your choices are half chance, so are everybody else’s.

Enjoy your body, use it every way you can…
Don’t be afraid of it, or what other people think of it,
it’s the greatest instrument you’ll ever own..

Dance - even if you have nowhere to do it but in your own living room.

Read the directions, even if you don’t follow them.

Do NOT read beauty magazines, they will only make you feel ugly.

Get to know your parents,
you never know when they’ll be gone for good.

Be nice to your siblings; they are the best link to your past
and the people most likely to stick with you in the future.

Understand that friends come and go,
but for the precious few you should hold on.
Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle
because the older you get,
the more you need the people you knew when you were young.

Live in New York City once, but leave before it makes you hard;
live in Northern California once, but leave before it makes you soft.

Travel.

Accept certain inalienable truths,
prices will rise,
politicians will philander,
you too will get old,
and when you do you’ll fantasize that when you were young
prices were reasonable,
politicians were noble
and children respected their elders.

Respect your elders.

Don’t expect anyone else to support you.
Maybe you have a trust fund,
maybe you have a wealthy spouse;
but you never know when either one might run out.

Don’t mess too much with your hair,
or by the time you're 40, it will look 85.

Be careful whose advice you buy, but,
be patient with those who supply it.
Advice is a form of nostalgia,
dispensing it is a way of fishing the past from the disposal,
wiping it off,
painting over the ugly parts and recycling
it for more than it’s worth.

But trust me on the sunscreen…

                                               Dance!


Tack för att du visade mig den här låten, Cecilia!
Det måste vara en av de BÄSTA låtarna som verkligen har "något vettigt att säga".                                    

Okej, jag blir så himla irriterad!

Jag fick en eltandborste i julklapp av min pappa.
Han är tandläkare, så det var väl inte helt oväntat!
Och jag uppskattar min nya tandborste, verkligen!
Jag är helt fascinerad och det känns som man har kommit upp en hel nivå i den eskalerande "tandborstnings-trappan".

Men tro faen att det är svårt att borsta tänderna!
Jag dregglar, råkar svälja tandkrämen emellanåt, sätter i halsen, sväljer "fel" och det kommer tandkräms-beblandat spott på mina kläder. Var inte förvånade om ni ser mig i skolan med vita prickar på kläderna.

Det är alltså bara jag som försöker lära mig att behärska denna mycket populära, och tekniskt avancerade - eltandborsten!

Man vet att man har någon som älskar än, när man får höra dessa ord.
Så här sa min kompis kille till henne:

Not passing exam = Failure??
That is rediculous!

So many people pass stupid exams, and they ARE failures.
It's not exams that define you!


Jag kan inget annat än att hålla med.
Och jag uppskattar folk som tänker på detta vis.
För dessa ord är inget annat än sanna!


Undrar hur gammal man var här då?!

Spend all your time waiting for that second chance
For the break that will make it ok
There's always some reason to feel “not good enough"
And it's hard at the end of the day
I need some distraction, oh beautiful release
Memories seep from my veins
They may be empty and weightless, and maybe
I'll find some peace tonight

In the arms of an Angel, fly away from here
From this dark, cold hotel room, and the endlessness that you fear
You are pulled from the wreckage of your silent reverie
You're in the arms of an Angel; may you find some comfort here

So tired of the straight line, and everywhere you turn
There's vultures and thieves at your back
The storm keeps on twisting, you keep on building the lies
That you make up for all that you lack
It don't make no difference, escaping one last time
It's easier to believe
In this sweet madness, oh this glorious sadness
That brings me to my knees

In the arms of an Angel, far away from here
From this dark, cold hotel room, and the endlessness that you fear
You are pulled from the wreckage of your silent reverie
In the arms of an Angel; may you find some comfort here...

Ibland vet jag inte vad jag ska skriva.
Inte för att jag inte vet vad jag ska skriva, utan mer att det finns så mycket jag vill skriva - och jag inte vet hur jag ska formulera mig...

Jag underskattade praktiska delen i Neuroanatomin, jävligt mycket dessutom!
Min starka sida har alltid varit den praktiska delen, oavsett ämne! Men jag vet inte vad jag tänkte med, när jag pluggade endast två (!) timmar inför den praktiska delen i Final Exam i Neuroanatomy. Det brukade räcka med ca 2h i Anatomi-kursen, men Neuroanatomy är en helt annan kurs. Grattis till er som tänkte längre än vad näsan räckte!

Min svaga sida är och har varit teorin, så därför valde jag att jobba mer med den delen. Och i allt "jobba-på-min-svaga-sida", glömde jag väl bort att man även måste träna sin starka sida för att bibehålla den.

Jag känner mig mest som en klantskalle nu!

- Hur tänkte jag?
- Varför tänkte jag så?
- Och framför allt; vad tänkte jag med?


Sedan tror jag på ödet.
Allt som händer i våra liv, händer av en anledning.
Kanske är det svårt att se anledningen, men det är bara här och nu. För när jag tänker tillbaka på förra året, så inser jag hur mycket starkare jag blivit som människa.  Jag stänger ute sådant som är obehagligt. Jag växer inombords.

Men kanske är jag fortfarande inte tillräckligt stark och fräck?!
Och kanske är allt det vi går igenom, oavsett bra eller dåligt - en förberedelse inför vad man senare kommer att stöta på i sjukhuset; lidande, känslor, tårar, glädje, död, hopp, förtvivlan - kanske är det meningen att gå igenom alla möjliga känslor nu, så man inte ska bli överraskad senare?!

Vi vet faktiskt aldrig vad som är meningen.




Sedan händer det massa konstiga grejer här; som att person A och person B får ett extra poäng för en visst "fel" de gjort. Medan person C och person D inte får det.
Fråga mig inte hur det fungerar, men det känns ju som skolan gör lite hur de vill.
Är även detta ödet?!


Over and out.

jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad
jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa nån ny
jag har rätt mycket med mig själv
precis som du
jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu

jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta Stockholm va
jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha
jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
om en främling
lika tillitsfull som du
jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu

jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans
jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit sams
jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
jag antar det finns nån
du skulle ringa om jag inte fanns

jag kanske skulle leta upp nån yngre
som en fjäder i hatten
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

Igår var jag lite oseriös, för istället att gå och lägga mig tittade jag på Grey´s Anatomy. Klockan blev 03. Jag kom i säng, och det var då det började lukta i korridoren....
Då kom jag på den här brillianta texten, som jag bara var tvungen att hänga upp den på grannens dörr:




Hoppas bara han inte tar illa upp!
Men alla vi grannar tycker det är jobbigt.

Imorse var jag mer seriös - det blev en jogging-tur. Jag trodde att jag skulle avlida och inte kunna komma hem. Musklerna orkade, kroppen orkade, men lungorna höll på att vändas ut och in. Till slut släpades jag hem, halvdöd - lungorna hade vid det lagret krympt till vindruve-storlek, och för mig kunde de lika gärna vara icke-existensbara.
Men jag lever, och lungorna har långsamt återställt sig. Fantastiskt!

Nu blir det Neuroanatomy-plugg, weeha! :)

Vissa låtar har en tendens att få mig att känna att tiden stannar upp och inget är viktigare än här och nu. En av de är denna:

 


Det känns så skönt att lyssna på de låtarna; slappna av och tänka efter:
- varför man är här
- varför man har valt att göra vissa saker
- hur man är som människa
- vem man ska uppskatta mer
- vem man ska stänga ute från sin lilla bubbla
- hur man vill att ens framtid ska se ut och att man inser hur lyckligt lottad man är som:

1. Är frisk.
2. Har en familj.
3. Har tak över huvudet.
4. Samt mat på bordet.
5. Är älskad och lycklig!

Jag är tacksam att jag har allt detta!
Annars tycker jag att människan har en tendens att bara göra saker, utan att veta varför, medan livet rusar förbi. Man gnäller, klagar, stressar, tycker allt är jobbigt; jobbigt med bilkö, jobbigt att gå upp kl.07 på morgonen, jobbigt med arbetskollegan, jobbigt med antal prov i skolan, jobbigt med stress!

Vi är inte så bra på att uppskatta det vi har!
Och det är sådana här låtar (och liknande denna) som får mig att stanna upp och tänka till.
Så tack James Blunt, Celinie Dion, Micheal Bublé, Lucie Silvas, Moby, Lisa Miskovsky, Sarah McLahan m.fl som gör det möjligt för mig!

                                               Livet är en fest!

Försökte ha på lite lugn klassisk musik förut när jag pluggade Neuroanatomy.
Krister tog fram glass, och lockade mig bort från plugget. Den där onde lille djävulen!

Sedan sprang han runt i cirklar, gjorde surrande ljud och "vingrörelser" med händerna.
Han försöker imitera en fluga.

Jag bad han lugna ner sig och sa: "De döda där ute kan se dig!" (jag tror på ett liv efter detta, och att de döda människorna sitter på trädet utanför vårt fönster och tittar på oss.)
Okej, jag är nog paranoid och Krister har väl ADHD ibland!

Vi är två knäppisar.
Men vi har det jäkligt roligt ihop!


Håller på att pissa på mig, tappa skon och är allmänt lullig...


Over and out.

Hittade den här bilden på datorn, och det var från månaden Maj det.
Om inget annat så kanske det syns på min brända kropp...

Längtar till det fina, mysiga vädret. Längtar efter att bli väckt av solen.
Längtar till att sitta på balkongen. Längtar efter att motionera och samtidigt beundra naturen. Längtar till dagen då ett kaitel stängs och ett nytt börjar.
Men i nuläget får jag ta en sida i taget. Det känns också OK.



Dagens frukost:
- crunchy musli och chokladen Lion

Dagens lunch:
- en skål soppa och glass med chokladsås

Dagens (5) mellanmål:
- mer Lion, kex, kakor, godis och nötter

Dagens kvällsmat:
- blir nog ingen för jag mår äckligt illa av all små-ätande-av-godis-slash-choklad!!!

Det sägs att "man blir som man äter".
Och det stämmer väl, för jag har gått upp typ 100 kg sedan i somras.
Jag är typ rund som en kaka nu. Och Olivia, hon är borta för längesedan...

Vissa kompisar vet man, att det är ens riktiga kompisar. Carolina är en av mina riktiga kompisar! Förra året fick hon mig att bli mer nöjd med de resultat jag fick. Och att tänka i "hur mycket la jag in, hur mycket fick jag ut"-systemet:

- inte i tid
- inte i energi
- inte i antal gamla prov man fått tag i
- inte i antal kaffekoppar man druckit
- inte i antal sömnlösa nätter

Hon fick mig att se på hela studieprocessen som ett komplex!

3 dagar Biochemistry-plugg och jag får 45% - och ja, jag är riktigt nöjd! För tänk om jag bara hade lite fler dagar att plugga på? Det skulle göra susen! Visst skulle jag hellre vilja ha mer än så, men med tanke på vad jag lagt in komplexet och hur mycket jag fått ut av det - så är jag nöjd! Okej, jag är inte "Einstein" - för det finns säkert studenter som på samma 3 dagar skulle ha fått 100%!

Och grattis till er andra som lyckades på ett eller annat sätt, som nådde era mål! Till er andra; det kommer fler chanser! Än är inte andra året över, vi har fortfarande 5 månader kvar. Massa tid att utnyttja, massa tid att lära sig nya saker på.
Både i skolan och om sig själv;

- hur man fungerar?
- vad man mår bra av?
- vem får en att må bra?
- vem som har ett positivt inflytande i ens liv?
- har träning/hobby fått en liten plats i ens studentliv?
- man kanske ska skaffa sig ett rikare studentliv överhuvudtaget?
- kanske ska man ta avstånd från de där "negativa" människorna?

Jag följer självklart mina egna råd. Och jag mår bra!
För mig är det ´all that matters´.



Henrietta i farten.



Igge förbereder sig för ett kast...



Krister försöker immitera "korsa-benet-snett-bakom-posen".



Flinande fånar!


Over and Out.

Hittade mina anteckningar från förra året föräläsningar, och de så ut ungefär såhär:

" Typical endocrine glands are the pituitary, thyroid, and adrenal glands. ________ of endocrine glands are, in general, their ductless nature, their ________, and usually the presence of ________ or granules storing their hormones. In contrast, exocrine glands, such as salivary glands, sweat glands, and glands within the ________ tend to be much less vascular and have ducts or a hollow lumen.

Bra! Det var alltså "gaps" på var och varannan mening.
Föreläsaren sa bara "Please, write this down" och alla skrev. Kanske inte alla, men jag skrev. Och mina anteckningar var ju till sådan stor hjälp senare...*host*, not!
Det viktigaste hade jag ju ändå inte snappat upp, och gapsen var de viktigaste i hela meningen. Ändå gick jag på nästan alla lectures förra året. Pucko!

I år är det skillnad.
Jag bestämde mig redan första månaden vad jag tyckte var bra och mindre bra. Jag bestämde mig redan då vilken väg jag ville gå, vad som kändes bra i hjärtat och inte vad folk tycker att man borde göra eller inte göra. Folk ska tycka så himla mycket här!