"Almost dying doesn´t change anything. Dying does."
Så sa Dr. House i avsnittet jag såg medan jag vispade i mig lunchmaten.
Vart vi än går, vart vi än befinner oss stöter vi på döden. Det går inte att komma bort från den, det går inte att vända sig om och springa tills man inte orkar springa mer, tills luften tar slut i lungorna. För varje dag som går, nalkas vi närmare den dagen som även blir vår sista. Det finns liksom inget man kan göra, förutom att acceptera den. Jag låter hemskt att säga att man "är döende", men det är precis vad vi är - det är sanningen. Det känns så obeskrivligt stort att vi är levande organismer, samtidigt som vi är döende. Detta är ett fenomen, som får två otroligt betydelsefulla och avgöranande saker att hänga ihop.
Ibland när dagarna känns tråkiga, jobbiga eller oändligt slitsamma tänker jag att man åtminstone känner att man lever. Man känner oro, stress, sorg. Man har kramp i magen, man har ont i huvudet och hjärtat bultar på. Man orkar inte läsa en mening till, ögonlocken känns tunga - man vill sova, man vill inte skriva en bokstav till för handen värker och precis när man tror att man inte klarar av att lära sig något mer lagras ytterligare en kunskap i hjärnan. Och varje känsla, varje dag oavsett hur den är - är en del av våra liv. Varje dag räknas! Och visst känner man att man lever!
Min mammas kompis ligger på sjukhus, med brusten aorta. En aorta, en enda. Ett enda stort kärl som man inte riktigt kan ersätta. De har opererat den flera gånger, men den fortsätter läcka och till råga på allt har det bildats en infektion vid ärren. Min mamma är engagerad; hon letar specialister, hon involverar olika människor och olika medicinska tekniker för att hjälpa hennes väninna. Vem skulle inte gjort det?
När jag pratar med mamma frågar jag då och då hur det går med försäljningen av vårt gamla hus. Vi måste nämligen först sälja det gamla huset, för att kunna betala in pengarna till det nya huset. Det nya huset som vi så länge drömt om, som vi så länge väntat på. Men mamma svarar bara att "även det mest efterlängtade drömhuset, är inte viktigare än ett människoliv". Jag hör besvikelsen i rösten, det är ju trots allt drömhuset som vi väntat på så länge. Men hon fortsätter engagera sig, ringa runt, leta efter de som vet, ta reda på mer fakta. Hon bortprioriterar sig själv och sina behov.
Hon är en människa jag ser upp till.
Hon är min förebild.
"I would rather spend my life close to the birds,
than waste it - wishing I had wings."
Lev Livet medan det varar!
För man vet faktiskt aldrig när det kan ta slut....
Vart vi än går, vart vi än befinner oss stöter vi på döden. Det går inte att komma bort från den, det går inte att vända sig om och springa tills man inte orkar springa mer, tills luften tar slut i lungorna. För varje dag som går, nalkas vi närmare den dagen som även blir vår sista. Det finns liksom inget man kan göra, förutom att acceptera den. Jag låter hemskt att säga att man "är döende", men det är precis vad vi är - det är sanningen. Det känns så obeskrivligt stort att vi är levande organismer, samtidigt som vi är döende. Detta är ett fenomen, som får två otroligt betydelsefulla och avgöranande saker att hänga ihop.
Ibland när dagarna känns tråkiga, jobbiga eller oändligt slitsamma tänker jag att man åtminstone känner att man lever. Man känner oro, stress, sorg. Man har kramp i magen, man har ont i huvudet och hjärtat bultar på. Man orkar inte läsa en mening till, ögonlocken känns tunga - man vill sova, man vill inte skriva en bokstav till för handen värker och precis när man tror att man inte klarar av att lära sig något mer lagras ytterligare en kunskap i hjärnan. Och varje känsla, varje dag oavsett hur den är - är en del av våra liv. Varje dag räknas! Och visst känner man att man lever!
Min mammas kompis ligger på sjukhus, med brusten aorta. En aorta, en enda. Ett enda stort kärl som man inte riktigt kan ersätta. De har opererat den flera gånger, men den fortsätter läcka och till råga på allt har det bildats en infektion vid ärren. Min mamma är engagerad; hon letar specialister, hon involverar olika människor och olika medicinska tekniker för att hjälpa hennes väninna. Vem skulle inte gjort det?
När jag pratar med mamma frågar jag då och då hur det går med försäljningen av vårt gamla hus. Vi måste nämligen först sälja det gamla huset, för att kunna betala in pengarna till det nya huset. Det nya huset som vi så länge drömt om, som vi så länge väntat på. Men mamma svarar bara att "även det mest efterlängtade drömhuset, är inte viktigare än ett människoliv". Jag hör besvikelsen i rösten, det är ju trots allt drömhuset som vi väntat på så länge. Men hon fortsätter engagera sig, ringa runt, leta efter de som vet, ta reda på mer fakta. Hon bortprioriterar sig själv och sina behov.
Hon är en människa jag ser upp till.
Hon är min förebild.
"I would rather spend my life close to the birds,
than waste it - wishing I had wings."
Lev Livet medan det varar!
För man vet faktiskt aldrig när det kan ta slut....
Kommentarer
Trackback
