♥ angel 99 procent ♥

Och då var Histologin över, finally! Den satt där den skulle! Nu återstår "bara" Anatomin; en praktisk-, en teoretisk-, och en muntlig del. 2 down and 3 to go, förr eller senare. Känner ingen press på mig, känner inte att jag "måste", då jag pressat mig igenom hela hösten. Har ingenting emot att läsa Anatomi över sommarlovet, lite varje dag. Det är först nu när jag läser som jag känner att "bitarna faller på plats". Det känns skönt, det känns roligt.

Hela hösten kämpade jag med att klara av allt, och alltid saknades det 1-2p. Ni som känner mig, vet. Jag kan fortfarande varken förstå eller förklara varför det , men jag lyckades göra 8st prov mer än de "medelmåttliga" människorna som klarade tentorna på första försöket. Tänk dig själv om du just nu hade 8st prov kvar att göra?! Man kan ta en smäll, eller två. Vissa tål till och med tre - men åtta?! Självförtroendet sjönk, motgångarna tyngde ner mig och jag mådde dåligt. Jag grät regelbundet, var illamående och kände mig ensam. Alla "interna problem" gjorde inte saken bättre! Jag var ledsen att fastän jag lade ner tid på pluggandet, syntes det inte på resultaten. Jag var rädd att folk skulle döma mig efter mina resultat, jag var rädd att få idiot-stämpeln på mig!

Men jag tvivlade inte ens ett ögonblick, att jag inte skulle bli en bra läkare! Betygen är bara ett pappersbevis, men i slutändan är det förmågan hur man handskas med människor och socialkompetens som väger upp. Och jag tvivlar inte på min kunskap, även om den inte alltid syns på pappret. Sedan sägs det ju att:

"Det högsta är ej att aldrig fallla - utan att resa sig efter varje fall!"

Det var nästan som att ödet ville lära mig något; att alltid ligga i och att aldrig ge upp! Jag skojjade med Calle; det sägs att man blir stark av motgångar, då borde vi vara Hulken! Jag gav inte upp, jag kämpade på och jag gör det fortfarande. Hela hösten satt jag inne i mitt rum, försökte komma på hur jag ska göra för att lyckas. Jag festade inte, jag gick aldrig på bio och hela lovet som vi hade mellan termin 1 och 2 (2 veckor) spenderade jag i mitt rum och pluggade kemi. Jag pluggade och jag lärde mig, utan att fuska - utan att lägga in formler och aminosyror i miniräknaren. Jag var förberedd till varje "class" oavsett ämne, jag pluggade till varje quiz, midterm och Exam/Credit. Och varje förbaskade gång saknades det ETT POÄNG! Min första gång på studentklubben Medyk (som ligger vis-à-vis studenthemmet) var på Soggol´s masquerade-party och det var någongång i april månad. Första gången på bio (som kostar ca 30kr) i Gdansk, var när min syster hälsade på i maj. Och NEJ, jag anser mig inte vara "duktig" bara för det!

Hösten gick och våren kom.
Solen började skina, vi fick ett "slappare" schema, och man hade klarat av vissa kurser - vilket kändes som man äntligen var påväg någonstans! Det kändes bättre, jag kände mig mer levande. Jag försökte låta bli att tänka på vad andra ska tycka och tänka om mig när jag läste det här citatet;
"Bry dig inte om vad kritikerna tycker och säger. Ingen har någonsin rest en staty till minnet av en kritiker." - Jean Sibelius

Allt tar sin tid, något som är en bristvara här. Jag pluggar, försöker förstå och minnas det jag lärt mig. Jag intalar mig själv, att allt blir bra till slut. Jag ställer frågan idag; är jag lycklig?! För att vara lycklig krävs det tre ting: något att göra, något att älska och något att hoppas på. Och jag har alla dessa små ting!

Allt händer av en anledning, och jag - jag bara flyter med!